Dukade bord - pressbilder
För att ladda ner bilderna
Högerklicka på bilden och välj "Spara mål som..."

Från praktmiddagar till lättare matstunder
Dukade bord öppnade 1955 och är fortfarande mycket omtyckt av museets besökare.
Här berättas det om mat och dryck och om seder och bruk i samband med måltider. Utställningen spänner över fem sekler, från 1500-talet till omkring 1950.

Pampiga och eleganta dukningar varvas med det mer sparsmakade. I utställningen presenteras tio små och stora interiörer med uppdukade bord ur slotts-, herrgårds-
och borgerliga miljöer. Dessutom visas ett stort bord för kaffekalas, ett litet för te och
en kavalkad av intressanta föremål som hör till det dukade bordets historia. Se hur servisgods, dryckeskärl och bestick förändrats och utvecklats genom tiderna.

1500-talet
Under 1500-talet dominerade enkla material de svenska borden. Man åt på trädiskar
och drack ur kärl av trä, tenn, eller keramik.

På middagsbordet vid slutet av 1500-talet
Ett middagsbord på 1500-talet ser enkelt ut men skenet bedrar. En fin middag har många rätter: soppor, rotsaksmos, vilt, stekt fisk, fågel, pastejer, korv, lagrade ostar, frukt och sötsaker.
Dukningen består av runda trädiskar (nederst t.v.). Gästerna har med sig egen kniv och sked. Det är tillåtet att hjälpa till med fingrarna. För att peta märg ur kokta köttben används en märgpryl. På ett skänkbord vid väggen står husets mest praktfulla dryckeskärl, kronkåsor (en syns i mitten) och svarvade träbägare (t.h.), som fylls med öl ur en stor ölbolle (t.v.).
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1600-talets festmåltid
1600-talsbordet avspeglar rikedom och överflöd – den stolta svanen, den pressade damastduken med bibliska motiv och de konstfullt brutna servetterna skulle imponera på gästerna. En festmiddag serveras i tre eller fyra omgångar, så kallade anrättningar.

Festmåltid vid 1600-talets slut - andra anrättningen
På 1600-talet delade man inte in måltiden i förrätt, varmrätt och dessert utan man åt i s.k. anrättningar. Tre anrättningar var vanligt. Första anrättningen kunde bestå av soppa, fisk, kött, pastej och tårta. Andra anrättningen likaså, men med dyrbarare råvaror. Tredje anrättningen var ett konfektbord som stod dukat vid sidan om matbordet.
Skåderätter ställdes fram för att göra bordet imponerande. Svanen mitt på bordet är både mat och skåderätt. Inuti fjäderskruden döljer sig en stek. Fjäderskruden användes många gånger, man la bara dit en ny stek. Servetterna är bara att titta på, man torkade sig på betydligt enklare. Gaffeln är en nymodighet och man äter på tenntallrikar. Kniven användes bara till att skära bröd och kött med. Inga dryckeskärl finns på bordet, de står på dryckesbuffén.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1600-talets konfektbord - tredje anrättningen
Konfektbordet med den förgyllda tårtan är festens praktfulla final. På vackra silverfat och i skålar finns marsipanfigurer, kanderade blommor, frukter som plommon, körsbär och äpplen, hasselnötter, kastanjer och brända mandlar. En närmare titt på sötsakerna, som kom från sockerbagare i de större städerna, avslöjar bibliska motiv och figurer, gärna överdragna med guld. Våra dagars jultomtar och påskkycklingar i choklad och marsipan är ett arv från dessa figurer.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


På tallriken på 1600-talet
En elegant anrättad duva ligger på en tallrik av tenn. Besticken har skaft av silver och emalj - endast de mycket förmögna kunde förse sina gäster med både kniv och gaffel.
Duvkött ansågs lämplig mat för flegmatiker och melankoliker som behövde något "hetsande" för att balansera sitt temperament.

Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1600-talets dryckesbuffé
Vid dryckesbuffén fylldes gästernas bägare. Det var modernt att dricka rött franskt vin och tyskt vitt vin. Öl fanns också. Innan de viktiga gästerna drack provade munskänken alltid dryckerna genom att smaka på dem ur bägarens lock för att försäkra sig om de inte var gift i dem. Giftmord var inte ovanliga!
Dryckeskärlen, bägare, kannor, stop och pokaler var av silver, tenn eller glas. Svenskt glas hade börjat tillverkas i liten skala under 1500-talets slut. Även dryckeskärl av masurbjörk, gärna svarvade, var omtyckta.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Festbord från mitten av 1700-talet
Harmoni och symmetri på borden är typiskt för 1700-talet. Man strävade efter elegans och förfining. Maträtternas färger skulle stå vackert mot varandra.

Festmåltid på 1760-talet - andra anrättningen
En vit damastduk, kandelabrar, en bordsplatta av fajans mitt på bordet med en skål fylld av frukt ... Det här festbordet är dukat enligt anvisningar från Johan Winbergs Kok-Bok som kom ut 1761. Här finns spansk tårta, kalvstek, kalkon, glaserad skinka, en aladåb, kronärtskockor, gröna bönor och champinjoner med kräftstjärtar. Här finns också Schiemerta, ägg som egentligen är fiskbullar. Det var högsta mode att laga rätter som såg ut att vara något annat än de egentligen var.
Fajansservisen i blått och vitt är från Rörstrand. Besticken är av silver. Det står inga glas på bordet - den som ville ha vin kallade på en betjänt som kom med ett fyllt glas på en silverbricka.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Soppterrin av fajans
Soppor ingick i måltidens första anrättning och serverades ur soppterriner av tenn, silver eller keramik. Terrinen var 1700-talets praktpjäs på festbordet.
Flera runda och ovala terriner ingick i tidens stora serviser som kunde bestå av många delar. Ur den här gulglaserade soppterinen på sina tre fötter och en kräfta och grönsaker på locket (Rörstrand 1767) kunde säkert en god soppa gjord efter recept ur Kajsa Wargs kokbok från 1755 ha serverats. T.v. skymtar en rund terrin (Marieberg 1766).
SoppreceptLäs mer! Vad är fajans?Läs mer!
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Tebord från 1770
Intresset för Kina och Orienten, teets ursprungsområden, gjorde att tedrickandet blev populärt under 1730-talet. Kineserier, kinesiska former i europeisk tolkning, slog igenom i möbler och inredning.
Det lilla tebordet är dukat med porslin från Kina: kanna, kopp med fat, tedosor och spilkum för använda teblad (tesilen kommer först på 1790-talet). Vattenkitteln är placerad på ett fyrfat som håller vattnet varmt. Till teet serveras socker och grädde. Skeden ovanpå koppen visar att man druckit klart.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1800-talet
Bordsdukningen påverkades under 1800-talet då Sverige snabbt utvecklades från ett fattigt jordbruksland till ett modernt industrisamhälle. I mitten av 1800-talet började Sverige industrialiseras och en rik borgarklass växte fram. Stora middagar hölls med många maträtter och nya tillbehör i olika material kom.

Frukostbord från början av 1800-talet
Frukosten är serverad på ett sidobord i den borgerliga stads-
våningen. På skänken (ej på bild) står ett fat med stekt sill och kokt potatis. Sillen har sedan medeltiden varit vardagsföda, men potatisen slog igenom som basmat först i mitten av 1800-talet. Den gamla finservisen av tenn används nu till vardags. Ur terrinen serveras gröt och i tillbringaren finns mjölk eller vatten med sirap (s.k. grötväta). Efter maten dracks det kaffe.
Ansjowis-låda till frukostbordetLäs mer!
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Festmåltid från 1800-talets slut
Den pampiga dukningen med brutna servetter har släktskap med 1600-talet. Fortfarande är måltiden indelad i tre avdelningar, två från köket och en från konditorn. Maträtterna står inte längre på bordet. Betjäningen serverar rätterna från köket varefter de ska ätas. Vid varje kuvert finns en matsedel på franska där gästerna kan se vad som bjuds. Konfekten, en del av desserten, står framme på bordet som dekoration under hela måltiden. På den här middagen bjuds det på hönsfärsbullar, fyllda smördegs-
pastejer, ångkokta piggvarsfiléer, rådjursstek, färserad oxtunga, stekt järpe, gåsleverterrin, sparris, engelsk plumpudding, glass, ost och frukt.
Bordets blickfång är platån av förgylld brons och spegelglas med kristallskålar fyllda med konfekt, frukt och nötter. Servisen är av fältspatporslin och besticken av silver. Gafflarna ligger med klorna neråt på franskt vis. Glasen är många. Till varje ny rätt serveras ett passande vin i ett nytt glas.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Brännvinsbord omkring 1800
På 1600-talet började man tillverka brännvin av säd och under 1700-talet av den mångsidiga nyupptäckta potatisen. Brännvinet ställdes på ett speciellt brännvinsbord på en egen plats i matsalen under 1700-talet. På bordet fanns även kryddskorpor eller kringlor, bröd, ost och ansjovis; detta intogs före maten som aptitretare. På 1800-talet utökades brännvinssorterna, liksom smårätterna på brännvinsbordet. Så småningom flyttades rätterna över till matbordet och smörgåsbordet var fött. Smörgåsbordet serverades framför allt i järnvägsrestauranger och på stadshotell under slutet av 1800-talet.
Brännvinsbordet står dukat med tallrikar av flintgods från Rörstrand, bestick och spetsglas. I flaskorna i brännvinsschatullet mitt på bordet finns flera sorters brännvin kryddade med anis, kummin, citron eller bäsk på malört.
Till Cajsa Wargs recept på Citron-BrännewinLäs mer!
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1830-50
I mitten av 1800-talet började Sverige industrialiseras och en
rik borgarklass växte fram. Stora middagar hölls med många maträtter och nya tillbehör i olika material kom: flintgods, pressglas, nysilver och förnicklad plåt. Flintgodset var det dominerande materialet för uppläggningskärl och tallrikar. Ofta hade serviserna ett hundratal delar. Det fanns många dekorer i olika prisklasser att välja mellan. Även glasserviserna var omfattande och bestod gärna av skärslipade glas. Brickor och kaffekannor tillverkades i billiga industrimaterial som härmade lyx: nysilver och förnicklad plåt.
På bilden överst från vänster till höger: en gul brännvinsjungfru från Höganäs (ca 1840), fasettslipad karaff och glas (1850–1870), tekanna av försilvrad britanniametall (1850-tal).
Mitten: kaffekanna av silver (1835), tekanna av försilvrad britanniametall (1850-tal), assiett och saltkar och i pressglas (ca 1850), strösockerskål av silver (1849). Nederst: kaffekopp med fat av flintgods, dekor “Pekin” i flytande blått (ca 1850), bestick av silver (mitten av 1800-talet).
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


Sekelskiftet 1900
Kring sekelskiftet 1900 blir kaffekalaset ett alternativ till middagsbjudningen. Det gav möjlighet att umgås mer informellt. På ett riktigt fint kaffekalas, vid födelsedagsfirande
eller begravning, bjöds det på sockerkaka, vetebröd och småkakor.

Namnsdagskaffe vid sekelskiftet 1900
Man har släppt in solen, ljuset och naturen i hemmet. Vilda blommor pryder kaffebordet. Sju sorters kakor, vetebröd och sockerkaka är framsatta. Tack vare järnspisen med bakugn, jästpulvret, pressjästen och det inhemskt odlade vetet, kan husmor baka en helt annan sorts bröd än tidigare. Kaffekalas blir ett omtyckt nöje. Kanske någon saknar gräddtårtan? Inte förrän på 1920-talet kommer den på kaffebordet, den tillhörde länge en av festmiddagens många rätter.
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1890-1920
Vid sekelskiftet 1900 började man intressera sig för formgivarna bakom serviser, glas och husgeråd. Kända konstnärer som Alf Wallander, Gunnar G:son Wennerberg och senare Edward Hald och Arthur Percy anlitades av fabrikerna. Föremålen präglades av jugendstilen och funktionalismen.
Överst från vänster till höger: kaffekanna i nyempirstil av förnicklad plåt, terrin, såsskål och assiett av benporslin ur servisen ”Gullviva” - ritad av Gunnar G:son Wennerberg för Stockholmsutställningen 1897 - Gustavsberg (1905–1920), kaffekanna av vitmetall, Tyskland (tidigt 1900-tal), kaffepumpställ av förnicklad mässing (1910–1915). Nederst: kaffeservis i tre delar av silver med pressad jugendornamentik, Guldsmedsaktiebolaget (1901), sockerströare (1920-tal), tallrik och tillbringare av flintgods ur servisen ”Allmoge”, Gustavsberg (1905–1941).
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.


1920-55
Bland nyheterna på 1920-talet fanns specialverktyg som osthyvel och druvsax. Serviser för särskilda tillfällen var också en nytt – för kräftskivan, julkalaset och sommarbjudningen.
På bilden från vänster till höger: smörpanna “Pyro”, ritad av Wilhelm Kåge, Gustavsberg (1930–1955), delar ur teservis av nysilver ritad av Sven-Arne Gillgren, Guldsmedsaktiebolaget (1939), bordsställ (1930-tal), teservis av porslin ritad av Gunnar Nylund, Lidköpings Porslinsfabrik (ca 1931). Nederst: druvsax av försilvrad metall och stål (1920–30-tal), osthyvel av nysilver och rostfritt stål, bestick av silver, “Rosenholm”, ritat av Jacob Ängman, Guldsmedsaktiebolaget (1935).
Foto: Mats Landin, ©Nordiska museet.