 |
|
|
Humlestörar på Julita. | |
Samtidigt som tranorna drar i stråk över Öljaren tittar de första knubbiga rabarberskotten upp ur marken. Av de över 70 olika klonerna som växer på Julita gård finns det de som är ljuvligt mjälla och syrliga, andra som inte alls går att äta, utan fungerar som laxermedel. Skördefesten inleds i augusti med att de nästan 50 humleplantorna är översållade av ljusgröna vitlöksdoftande kottar i olika former med varierande kemiskt innehåll. I september dignar det av frukter i mer än 300 träd från över hundra äppel- och päronsorter. Det finns allt från tidiga Astrakaner till Järnäpplen som mognar först följande vår. Somliga är kantiga, djupröda och glänsande som Sörmländska Höstkalvilläpplen eller blek-gulrosa och matta likt Åkerö.
Växternas skönhet och doft kunde vara anledning nog till att museet odlar dem, men det finns fler motiv för varför vi ska bevara gamla kulturväxter som är på väg att helt försvinna. Mångfalden i samlingen utgör en genetisk resurs för framtida behov och därför kallar vi sådana samlingar just genbanker. En insättning i dag kan ge ett betydelsefullt uttag i morgon! Vi vet inte vilka egenskaper som vi önskar i framtiden, men förhoppningsvis finner man just de gener eller genkombinationer i genbankerna. Det kan vara allt från yttre egenskaper som form och färg, till inre som smak, mognadstidpunkt, lagringstålighet och motståndskraft mot sjukdomar. Andra egenskaper som inte är lika påfallande är sammansättning och mängden av olika kemiska ämnen. Rabarber med hög eller låg oxalsyrehalt eller fiberinnehåll är av intresse för hälsan och kvalitet. Humlekottens koncentration av beska ämnen som alfasyror och eteriska oljor är avgörande för smaken och hållbarheten.
En annan aspekt på bevarandet är att dessa äldre lokalsorter skildrar människors liv och berättar om samhällsförändringar, precis som föremål och arkivmaterial. Det är en del av vårt kulturarv. Vid tiden kring förra sekelskiftet stod vi inför stora förändringar. Den gamla bondekulturen försvann och med den redskap, byggnader, allmogeföremål och kunskap. Arthur Hazelius, grundare av Nordiska museet och Skansen, såg detta och i slutet av 1800-talet började han att samla in föremål som annars skulle gå förlorade. Men i och med den agrara industrialismens intåg försvann även våra gamla husdjursraser och lokalsorter som var avgörande i bondesamhället. Det skulle nästan dröja hundra år tills man började inse att även husdjur och kulturväxter är ett resultat av mänsklig hand och tanke, ett levande kulturarv!
Museernas roll är att långsiktigt garantera bevarandet av vårt kulturarv och vara ”samhällets kollektiva minne”, så även det levande. Julita började som första museum i Sverige redan på 1970-talet att upprätta genbanker. Arbetet har hela tiden skett i samråd och i nära samarbete med Nordiska genbanken (NGB). Genbankerna ingår idag i det nationella programmet för odlad mångfald (POM).
|
|
|
|
|
![Nordiska museets förstasida [Accesskey 1] - Svenska trender och traditioner](bilder/logotype_julita.jpg)
