Levande samlingar

I en levande samling hålls delar av vår kulturhistoria vid liv.

När Nordiska museet i slutet av 1800-talet började bygga upp sina samlingar var det en reaktion på att den gamla bondekulturen höll på att försvinna. Naturligtvis försvann inte bara redskapen utan även oxen som drog plogen, hästen som spändes framför vagnen, rågen som skars med lien eller linet som bråkades i bråkan. Alla delar i jordbruket och trädgårdsnäringen industrialiserades. Växterna och djuren anpassades till moderna lantbruksmetoder och mycket sållades bort. Det levande kulturarvet omvandlades eller gick förlorat likt de äldre redskapen och brukningsmetoderna.

De äldre ko- och hönsraserna tillika lök- och äppelsorterna kan inte bevaras för eftervärlden i ett magasin. De måste hållas vid liv för att finnas kvar.

En levande samling är full av liv. En besättning fjällkor kan vara en levande samling och likaså en samling av pioner. En genbank kan vara en levande samling, men en levande samling är inte alltid en genbank.

Julita gård som är en del av Nordiska museet finns museets levande samlingar. Där finns bland annat äppelgenbanken, pionsamlingen, humlegenbanken och äldre köksväxter som samlats in från olika delar av Sverige. Arbetet med att bevara levande samlingar i genbanker bedrivs i samarbete med det Nationella programmet för odlad mångfald, POM.