Julitas historia

De äldsta spåren av människor i Julitabygden är lämningar från stenåldern för 5 000 år sedan.

Dem finner man i de höglänta områdena i norr. Lite längre söderut finns bronsåldersgravar och i den låglänta centralbygden finns spår från järnålder, vikinga­tid och medeltid. De gravar som dominerar i antal är från äldre och yngre järnålder. I Hästhagen mitt emot infarten till Öljareentrén finns 31 gravar från äldre järnåldern. I Oxhagen finns ett gravfält från yngre järnålder samt resterna av en vikingatida platå­husgrund, det första som grävts ut i Sörmland. Inne på parkområdet finns en runsten som berättar om Torkel och Ormar som levde här på vikingatiden för drygt tusen år sedan.

Saba kloster

Det äldsta dokumentet där Julita nämns är från 1180-talet. Julita var då kungsgård och kallades Säby, byn vid sjön. Dokumentet är undertecknat av kung Knut Eriksson och är beviset för att han gav bort kungsgården med "hus, åkrar, fiskevatten, skogar, ängar och betesmarker" till en grupp munkar tillhörande cistercienserorden. De hade varit bosatta i Viby utanför Sigtuna i tjugo år. Munkarna flyttade till Säby och grundade cistercienser­klostret Saba (en latinisering av Säby).

I cisterciensermunkarnas ordensregler fanns krav på att de skulle vara självförsör­jande. Därför låg cistercienserklostren på landsbygden och munkarna försörjde sig av trädgårdsskötsel, jordbruk, skogsbruk och fiske. Klostren över hela Europa hade täta kontakter med varandra, vilket troligen bidrog till att sprida ideer, odlingsmetoder och nya växtslag. Klostren kom att framstå som mönsterjordbruk och cistercienserna kallas ibland för teknikens apostlar.

Det lär ha funnits reliker vid Saba kloster; en bit av Johannes döparens huvudskål samt en del av jungfru Marias arm och haka. Klostret blev vallfartsort och ett besök här var likställt med ett besök vid den heliga graven i Jerusalem. Saba kloster fick under en tid hand om Peterspenningen. Det var pengar från alla kloster i landet som samlades in för att föras till påven i Rom. Många människor skänkte pengar och mark till klostret, som vid en tid ägde ett åttiotal gårdar i mellersta och östra Sverige.

Kungsgård

Sista gången man hör talas om Julita som ett fungerande kloster är 1525. År 1526 fick Gustav Vasa igenom ett beslut i riksdagen att kronan skulle få överta klostrens rike­domar. Året därefter fattades ett beslut i Västerås riksdag om att de katolska klostren i Sverige skulle upphöra. Julita återgick nu till kronan och blev en kungsgård. Stora delar av klosterbyggnaderna revs och nya hus uppfördes.

Gården var tidvis förlänad och sköttes däremellan av en fogde. Den som förlänade ett gods tog emot skatt från bönderna som brukade godsets mark istället för att skatten gick till staten. Erik XIV:s rådgivare, Jöran Persson, bodde här en tid. Gustav Vasas yngste son, hertig Karl av Södermanland, fick en son med älskarinnan Karin Nilsdotter. Detta oäkta barn växte upp och gick i skola på Julita och blev senare känd som riks­amiral Karl Karlsson Gyllenhielm. Hertig Karl blev senare Karl IX och efter hans död fick änkan Kristina kungsgården Julita som änkesäte fram till sin död 1625. Hon hörde till den tyska ätten Holstein Gottorp och hennes vapensköld har man funnit under putsen på Södra flygeln.

Styckebruk

Under 1600-talet fanns ett styckebruk (kanongjuteri) på Julita. Trettioåriga kriget pågick i Europa (1618 - 1648) och behovet av kanoner var stort. Österrikaren och artillerioffi­ceraren Melchior Wurmbrandt kom till Julita i slutet av 1620-talet. Han hade utvecklat en lätt kanon, den så kallade läderkanonen, som var enklare att hantera i fält än de tunga gjutjärnskanonerna. Gustav II Adolf blev intresserad av uppfinningen och Wurm­brandt fick Julita i förläning för att här kunna få igång en produktion av dessa kanoner.

Wurmbrandts kanon bestod av ett tunt metallrör, hårt lindat med järntråd. Utanpå tråden lades träskenor, vilka lindades med rep och lärft. Avslutningsvis syddes ett läderhölje om kanonen. De olika delarna tillverkades på olika håll och monteringen skedde på Julita. Läderkanonen blev inte den succe i fält som alla hade hoppats. Bristande information ledde till att den laddades för hårt och sprack. Wurmbrandt deltog senare i kriget och togs tillfånga 1636. Därefter är hans öden okända.

Österrikaren Paul Khevenhüller (1593 - 1655) tjänstgjorde hos Gustav II Adolf under kriget. Han hade varit tvungen att fly från sitt hemland på grund av sin protes­tantiska tro. Det gick åt mycket pengar under kriget och Khevenhüller lånade ut 70 000 riksdaler till Gustav II Adolf, en mycket stor summa pengar vid denna tid. När Gustav II Adolf hade stupat reste Khevenhüller till Stockholm för att få tillbaka sitt lån. Istället för pengar fick han Julita som pant.

Målning av Julitas herrgård och flyglarna.

Godset var betydligt större då än idag och innefattade hela Julita socken förutom godset Gimmersta. Khevenhüller flyttade aldrig till Julita. Styckebruket arrenderades ut till holländaren Henrik Trip, som omkring år 1650 lät den holländske konstnären Allart van Everdingen måla av bruket. En kopia av en större tavla samt en mindre tavla i original av Everdingen hänger idag i "Julitarummet" i Stora Huset. Omkring 1660 började malmen ta slut och skogarna skövlades för att förse styckebruket med träkol. Bruket blev olönsamt och lades ner.

Adelsgods

Paul och Regina Catharina Khevenhüllers dotter, Anna Regina Khevenhüller (1618 - ­1666), gifter sig med Mathias Palbitzki (1623 - 1677) och därigenom övergår Julita till adelssläkten Palbitzki. Mathias Palbitzki kom ifrån Hinterpommern i nuvarande Polen och arbetade som diplomat och konsthandlare åt drottning Kristina. Han reste omkring i stora delar av Europa och besökte även Egypten. Under resorna utförde han en mängd teckningar och i hans efterlämnade skissböcker finns även flera intres­santa skisser över Julita från 1650-talet. Där kan man se de medeltida byggnaderna Södra flygeln och Abbotshuset, ruiner efter de övriga klosterbyggnaderna, två stora timrade boningshus samt flera mindre stugor. Mathias Palbitzki ägde ytterligare ett gammalt cistercienserkloster, nämligen Alvastra i Östergötland.

Mathias Palbitzki tillbringade sina sista sju år på Julita. Efter honom tog sonen Alexander Palbitzki (1660 - 1724) över Julita gård och döttrarna ärvde gårdarna Äs och Fogelstad. Alexander Palbitzki förde journal över sysslor och händelser på godset med noggranna anteckningar över antalet djur, inkomster från exempelvis oxhandel, skogsbruk, jordbruk och fiske. Därför kan man få en mycket god bild av hur gården fungerade mellan åren 1704 och 1724. Från år 1735 finns dessutom en detaljerad karta över Julita, utförd av lantmätare Mårten Rivell.

Axel Gottlieb Palbitzki (1698 - 1760) blev nästa ägare till Julita, tillsammans med hustrun Charlotta Christina Siöblad (1693 - 1770). De lät bygga en fattigstuga och en skola år 1742. Skolan var en av de första i Sverige. År 1745 förstördes gårdens huvud­byggnad i en brand. En ny huvudbyggnad uppfördes och stod klar omkring 1760.

De sista Palbitzki på Julita blev Axel Gottlieb Palbitzkis brors barnbarn Mathias Palbitzki (1782 - 1851) och hans hustru var Beata von Ungern-Sternberg (1788 - 1872) från granngården Äs. Beata Palbitzki var en mycket godhjärtad kvinna som
visade stor omsorg om folket på gården. De fick inga barn, så efter Beata Palbitzkis död ärvdes Julita av hennes avlägsna släktingar som beslutade sig för att sälja godset.

Bäckström på Julita

År 1877 köptes Julita av tobaksfabrikören och grosshandlaren Johan Bäckström (1826 ­- 1902). Han var född i Umeå, där fadern Anders blivit rik på trävaruhandel. Johan Bäckström flyttade till Stockholm och fick anställning på Hellgrens Snus & Tobaksfabrik vid Götgatan. Han blev kompanjon och senare ägare till tobaksfabriken, byggde upp den Svenska Handelsbanken och Münchenbryggeriet. Johan Bäckström gifte sig med Hellgrens dotter. Efter hustruns död gifte han om sig med en yngre släkting till henne, den vackra Lilly von Ehrenclou (1840 - 1901), hovsångerska hos Oskar II. Johan Bäckström blev far till fyra söner och en av dem var Arthur Bäckström (1861 - ­1941).
Johan Bäckström köpte fyra gods, ett till var och en av de fyra sönerna. Förutom Julita i Sörmland så ägde han ett gods i Uppland, ett i Västergötland och ett på Gotland. Arthur Bäckström fick överta Julita. Han tjänstgjorde vid Sörmlands rege­mente och var löjtnant när han tog avsked från armen 1906. Därefter kallades han för "löjtnanten". Han ärvde gården 1902, men hade arrenderat den från 1890-talet.

Under 1800-talets sista decennier gjorde Johan Bäckström stora investeringar för att rationalisera jordbruket. Detta ökade behovet av arbetskraft och fler statare anställdes. Spannmålsimporten till Sverige ökade vid denna tid och gjorde inhemsk spannmålsodling olönsam. Detta medförde att jordbruket inriktades på nötkreatur­skötsel och mejerihantering.

Arthur Bäckström

Löjtnant Arthur Bäckström lät genomföra stora förändringar på Julita. Två nya flyglar uppfördes; vagnsflygeln och stallflygeln. Stora huset byggs till och förändrades både interiört och exteriört. Parken utvidgades, lusthus, växthus och orangeri uppför­des och ett stort ålderdomshem byggdes i Nybble för gårdens anställda.

Löjtnanten var mycket intresserad av kulturhistoria och var starkt påverkad av det sena 1800-talets nationalromantiska ideer. Han fick tidigt kontakt med den framväx­ande svenska museirörelsen genom sin moders vänskap med Artur Hazelius, grundare av Nordiska museet och Skansen i Stockholm. Inspirerad härav lät han flytta en mängd byggnader från trakten till sitt "Julita skans". Samlingarna av föremål blev snart mycket omfattande och han lät bygga ett museum som stod klart 1930.

Julita doneras till Nordiska museet

Arthur Bäckström gifte sig aldrig och fick heller inga barn. Han valde därför att testa­mentera sitt Julita till Nordiska museet, som tog över gods och ägor 1944. Här följer ett utdrag ur testamentet: "Hufvudbyggnaden med flyglar och ekonomibyggnader jemte angrän­sande område såsom trädgård och park böra så vidt möjligt bibehållas i oförändrat skick för att kommande slägten gifva en trogen bild, hur en gammal sörmländsk herrgård af betydligare omfång tedde sig under slutet af förra och början af innevarande århundrade."