Att vandra på äggskal – leva med borderline

Hans 67 år, Eskilstuna

Stormiga relationer, överdoser och sjukhusperioder har präglat livet för Hans. Men också hårt arbete för patienträttigheter och en stark vilja att få sin kunskap erkänd.

Jag ska försöka berätta hur det är att leva ett långt liv med psykiska problem. Jag växte upp i en traditionell arbetarfamilj. Som barn drabbades jag av panikångest. På den tiden fanns ingen barnpsykiatri där jag bodde, så jag lades in på lasarettet. Sedermera fick jag gå hos stadens enda skolpsykolog.

Livet gick vidare, jag hade lätt för mig i skolan och tog studenten med bra betyg 1965. Under gymnasieåren började jag träffa tjejer och hade flera stormiga relationer. Jag började på universitetet och pluggade sociologi, pedagogik och socialantropologi. Samtidigt träffade jag en tjej som jag levde ihop med i fyra år. Fyra år av många känsloutbrott från min sida och också av fysisk misshandel.

Mitt första jobb var på en statlig ungdomsvårdsskola. Vi hade många fester och ganska snart hamnade jag i en passionerad kärleksrelation med en gift kollega. Det blev en katastrof, våra hemliga möten avslöjades. En natt i december körde jag bilen ut i skogen och svalde ett 30-tal antidepressiva tabletter. Ett dygn senare vaknade jag omtöcknad men kunde ta mig hem.

Med skuld och skam mötte jag mina anhöriga. Jag hamnade på en psykiatrisk veckoavdelning med heldygnsvård i tre månader. Vi var patienter måndag till fredag och hemma på helgerna. Avdelningen ansågs vara modern och experimentinriktad. Vi hade enkelrum, skrev delvis våra egna journaler och fick minimalt med medicin.

Vi bildade patientförening och anslöt oss till Riksförbundet För Social och Mental Hälsa, RSMH. Den organisationen blev min resa tillbaka till livet. Jag fick inte komma tillbaka till jobbet på ungdomsvårdsskolan, det ansågs inte lämpligt.

Under tre år sökte jag 75 arbeten. På intervjuerna berättade jag vad jag varit med om. Min bakgrund gjorde mig lämpad att arbeta med människor som hamnat i utanförskap, tyckte jag. Den uppfattningen delade inte mina presumtiva arbetsgivare. Men när RSMH sökte en kanslichef fick jag tjänsten i ädel tävlan med 30 andra.

Jag började sova dåligt igen. Jag hade gift mig och fått två pojkar. Svarta själmordstankar smög sig på samtidigt som jag bedrog min fru med andra kvinnor. Nytt självmordsförsök och inläggning på psykiatrisk klinik. Vi skiljde oss och jag flyttade ihop med en arbetskamrat. Långa sjukhusvistelser, antidepressiva preparat och många års psykodynamisk terapi. Inget hjälpte.

Så i början på 2000-talet läste jag en bok om personlighetsstörningen borderline. Där fick jag plötsligt svaren på vad det var för fel på mig. Alla kriterier stämde. Det lugnade mig. Kanske tog också åldern och min eventuella visdom ut sin rätt. Min nya kvinna – som jag hunnit gifta mig med och skilja mig ifrån – och vi bestämde oss för att flytta ihop igen. Nu äntligen fungerade livet utan dessa enorma kast mellan hopp, förtvivlan och ilska.

Livet har ofta varit smärtsamt, men jag har haft en lyckad karriär. De senaste tio åren som enhetschef inom socialpsykiatrin. Jag är aktiv i flera föreningar och sitter i kyrkofullmäktige, sjunger i två körer och har ett rikt socialt liv med min kvinna, våra två hundar, sammanlagt fem barn och sex barnbarn.

Teckenspråk

Lätt svenska

Talspråk

Talspråk - Lätt svenska