Hazelius ville göra sitt museum angeläget och fängslande.
Utställningarnas innehåll och utformning skulle vädja till besökarnas känsla och fantasi. Många av föremålen ställdes därför ut i dramatiserande iscensättningar som beskrev allmogens liv i olika delar av Sverige.
Populärast och mest omskriven var en scen som föreställde en bondstuga i Rättvik, ”Lillans sista bädd” efter en målning av den svenska konstnären Amalia Lindegren (1814–1891). Den föreställer en familj som sörjer sitt döda barn. Denna scen ställdes också ut på världsutställningen i Paris 1878 och gjorde där stor succé. Intet öga var torrt, hette det i samtida press.
