En nydanare på utställningens område

Hazelius ville göra sitt museum angeläget och fängslande.

Utställningarnas innehåll och utformning skulle vädja till besökarnas känsla och fantasi.  Många av föremålen ställdes därför ut i dramatiserande iscensättningar som beskrev allmogens liv i olika delar av Sverige.

Lillans sista bädd. Tavla ur museets samlingar.   (NM.0297936)

Populärast och mest omskriven var en scen som föreställde en bondstuga i Rättvik, ”Lillans sista bädd” efter en målning av den svenska konstnären Amalia Lindegren (1814–1891). Den föreställer en familj som sörjer sitt döda barn. Denna scen ställdes också ut på världsutställningen i Paris 1878 och gjorde där stor succé. Intet öga var torrt, hette det i samtida press.

Föremål från Norge på Drottninggatan