Förspilld kvinnokraft?

Är handarbete förspilld kvinnokraft eller uttryck för kvinnlig kreativitet? Hur kommer det sig att kvinnors estetiska uttryck fortfarande kan provocera?

I dag vill formgivare hylla och upprätta all den kvinnokraft som ligger i korsstygnsbroderierna och de virkade dukarna som ratas i second hand-butikerna, som feminister fnyst åt, och som smakfostrare fördömt sedan slutet av 1800-talet. För virkning hade ingen folklig tradition och var så slött att det till och med kunde utföras halvliggande! Men stickning var fint, tyckte Artur Hazelius som grundade Nordiska museet. Hur man har värderat handens arbete utifrån teknik och material har skiftat med tiden.
 

korsstygnsstol7947.jpg

”Drömmen om en idyll…
Många timmar, dagar, veckor och år
har kvinnor i äldre generationer ägnat sig åt att brodera tavlor
med den svenska idyllen som motiv.
Kanske med drömmar om att själva få leva och bo
på den där gården med röda knutar nära vattnet.
De omsorgsfulla stygnen och drömmarna
har för många idag fallit i glömska,
utan både affektionsvärde och ett faktiskt värde.”

Stolen berättar även om sökandet efter rötter och identitet hos den generation som vuxit upp där allt gammalt är slängt eller bortrenoverat. Och om återbruk i miljödebattens spår.
Johan Lindstén, Stolen Idyll – den röda stugan, nr 1/10, Gallery Pascale, 2010.


7000-dukar-mats-landin-dsc_7019.jpg

Ulrika Björkman har installerat över 7 000 virkade dukar och spetsar här i hyllorna: ”Jag har försökt att rädda det som räddas kan av ett kulturarv som håller på att försvinna.” Hon har samlat handarbetena genom Röda Korset och fått mängder i gåvor från olika kvinnor. ”Vetskapen om att deras, deras mammors och deras mormors handarbeten inte är av intresse för barn eller barnbarn, har gjort att jag har fått motta många privata donationer. Ofta tillsammans med små handskrivna personliga brev med historier och anekdoter. Uppmaningen har i princip varit densamma: Ta tillvara och/eller gör något nytt av det. Men tillåt inte att de kastas eller förpassas till mörka utrymmen.”

Skulle inte Ulrika Björkman ha samlat in dem hade de sannolikt hamnat i en textilcontainer på någon av landets återvinningsstationer.
Ulrika Björkman, 56 000 arbetstimmar. Upphovsman: Anonyma kvinnor, 2011.

”Ett avtryck av kvinnohänders arbete.
Det handlar om att ge kvinnors handarbeten återupprättad skönhet.
Under färgtäcket vilar originalen i form av virkade dukar.
Med en förhoppning om att deras arbeten återigen ska få smycka hem. Nutida hem.”
Ulrika Björkman, Women before us, tavla av virkade dukar sprayade med graffitifärg, 2011.

Stickgraffiti eller garngraffiti uppkom för att göra gaturummet litet varmare och mysigare genom att utsmycka hårda saker som lyktstolpar, cykelställ och skyltar med stickningar och virkningar. Knitta Please kallas gruppen som började rörelsen i Houston 2005. Språkrådet tog 2008 in ”gatustickning” som nyord, fast ”stickgraffiti” säger mer om företeelsens litet hemliga och rebelliska sida, skriver Frida Engström i Kurbitsbloggen. Sedan 2007 har Stockholm nolltolerans mot klotter, vilket innebär att stickgraffiti precis som annan gatukonst ses som skadegörelse och klipps bort.

Masquerade, stickgraffiti, 2011.
Masquerade är stickgraffitiduon som vill att det offentliga rummet ska tillhöra alla. Att föra in stickningen där blir för dem ett sätt att ge en undervärderad kvinnosyssla högre status i en mansdominerad miljö. Genom att lyfta ut stickningen från hemmet får det privata en annan dimension och blir ett offentligt konstverk.