Funktionsnedsättningar

Det var svårt att försörja sig för många personer som levde med olika funktionsnedsättningar. Störst möjlighet att få arbete hade de som var döva eller hade en hörselskada. För många var en knapp invalidpension, som den hette då, den enda inkomsten.

År 1948 infördes bostadsbidraget som förbättrade den ekonomiska situationen något.  Personer som var blinda kunde få blindhetsersättning, men för vissa personer med funktionsnedsättning var stöd från fattigvården det enda som stod till buds, vilket kunde innebära att de fick bo på anstalt hela livet. Först 1948 fick personer som var omhändertagna av fattigvården rätt att rösta.

rullstol_kok_nma_0030751.jpg

Husen som byggdes på 1940-talet saknade hiss. Toaletter och badrum var små och inte möjliga att nyttja  för den som använde rullstol. Flertalet bostäder var inte tillgängliga för personer med olika funktionsnedsättningar, det var inte offentliga byggnader heller. Arbetet med att utveckla tekniska hjälpmedel för personer med funktionsnedsättningar hade just inletts, men fortfarandevar det mycket svårt att få hjälp i hemmet eller med personlig omvårdnad. Inte heller fanns färdtjänst då.

 Lagen om tvångssterilisering ger en tydlig bild av dåtidens syn på människor med olika funktionsnedsättningar. I rashygienens namn skulle ”människomaterialet förädlas”. Lagen som stiftades 1935 kom att gälla ända fram till 1975. Bland de 63 000 som steriliserade sig tvingades många till det. Bland dessa fanns många personer med funktionsnedsättning. Inte heller fick personer med vissa psykiska sjukdomar, utvecklingsstörning eller epilepsi gifta sig.  Först 1974 blev det tillåtet.

Barn med funktionsnedsättningar

blinda_barn_nma.0055829.jpg

Många barn med funktionsnedsättning flyttade till en institution när de skulle börja skolan. Andra bodde kvar hemma, men fick då ingen undervisning. De barn som vistades långt hemifrån på specialskolor fick undervisning och fysisk omsorg, men disciplinen var hård och barnen hade få egna tillhörigheter. De fick sällan komma hem, utom under långa lov om föräldrarna hade råd. Det finns en rad skildringar av påfallande brist på kärlek på institutionerna. Många har också beskrivit smärtan i att skiljas från sina föräldrar i långa perioder vid mycket låg ålder.

Inte förrän på 1960-talet blev kommunerna skyldiga att ordna undervisning för barn med rörelsehinder, men på några platser i landet kunde de läsa på folkskolenivå.  På Norrbackainstitutet i Solna fanns också realskola med hantverksutbildning, till bland annat skomakare, bokbindare, skräddare och sömmerska.

Kungliga blindinstitutet eller Tomtebodaskolan, också i Solna, tog emot blinda barn från hela landet. Där kunde de både bo och gå i skola. Även Blindinstitutet hade yrkesutbildning i hantverksyrken, till exempel borstbindare. Flickorna fick också lära sig hushållsarbete. Döva barn från hela landet fick sin skolundervisning på Manillaskolan på Djurgården i Stockholm, där de också bodde. Undervisningen byggde på tal och läppavläsning, eftersom man inte ansåg att barnen skulle lära sig teckenspråk. Det blev istället barnens eget ”rastspråk”.

De flesta som ansågs utvecklingsstörda, eller sinnesslöa som man då sa, bodde vid den här tiden på mycket torftiga anstalter. Föräldrarna uppmanades att lämna bort sina utvecklingsstörda barn och att ”glömma” dem. Man trodde inte att utvecklingsstörda hade samma behov av kärlek och omsorg som andra barn. Först 1944 blev det obligatoriskt med skolgång för ”bildbara” sinnesslöa, men inte förrän 1968 blev det obligatoriskt för samtliga utvecklingsstörda barn att gå i skola. Utvecklingsstörda personer stannade ofta på anstalt i resten av sitt liv.

Lek och leksaker

Lek och leksaker speglar sin tid och sin miljö, men också fantasin. Många barn med funktionsnedsättning som vistades på institution hade få leksaker. De fick själva hitta på lekar och tillverka leksaker.  Ett exempel på kreativitet är dockan Lisa, som uppenbarligen fick göra samma saker som hennes rörelsehindrade ”mamma” tvingades göra. Det är Inger Blom som skickat in följande berättelse till Nordiska museet:
”Jag tillverkade t.ex. ett ståstöd åt dockan Lisa av en lång linjal och skosnören att binda upp henne med. Så fick hon stå "för att få rak rygg". Så for jag omkring i en upp – och nedvänd pall som pappa satt hjul på. På pusslen fick det bli iskruvade pluppar på varje bit; lättare att hålla i och få på plats med darriga fingrar.”

Källa: Åratal- ur handikapphistorien, Inger Persson Bergvall och Malena Sjöberg, 2012