Inget eget språk de första sju åren

Lolo 63 år, Stockholm

Lolo fick aldrig lära sig teckenspråk som liten. Inte hemma och inte på lektionerna i skolan. Först under rasterna upptäckte hon sitt eget språk.

Många av oss som gick i dövskolor runt om i Sverige under 1900-talet saknade eget språk de första sju åren av våra liv. Hemma hade vi inte möjlighet att utveckla något språk. Våra föräldrar fick veta att de skulle tala rakt in i våra öron. Det var så vi skulle lära oss att uppfatta ljud. Men den metoden fungerade inte, visade det sig.

Själv har jag många minnesbilder från den här tiden. Läkaren uppmanade mina föräldrar att använda talet när de pratade med mig. Vi tränade mycket, men jag hängde inte med i vad de sa. Mina föräldrar och jag utvecklade en annan form av kommunikation. De hittade på tecken bland annat för att ”äta mat”, ”sova” och ”gå ut”.

Mamma märkte snart att tecknen inte räckte. Vid middagsbordet ville hon veta om jag verkligen var mätt. Hon gjorde tecknet för ”äta mat” samtidigt som hon visade hur maten steg från magen upp i halsen, och lät handen stanna på hakan. En hand på hakan blev sedan vårt tecken för ”mätt”.

Vi hade också ett spel där man skulle para ihop bilder med ord. Om jag hade gjort rätt skulle det bli ett mönster på baksidan av spelet. Var mönstret rätt innebar det att jag hade förstått sambandet mellan ord och bild.

I mitt hem var det aldrig tal om att använda teckenspråk. När jag sedan började skolan, Manillaskolan som dövskolan hette, möttes jag av två olika världar. Den ena bestod av teckenspråket som jag tog till mig på en gång från mina döva skolkamrater. I den andra världen fanns svenskan som jag fick via undervisningen i klassrummet. Där fick vi först träna på att tala och att uppfatta ljud med hjälp av hörapparat. Sedan att läsa och skriva. För mig var det här två helt olika världar utan någon koppling alls. Gränsen mellan de båda språken var tydlig på den tiden.

Teckenspråk

Lätt svenska

Talspråk

Talspråk - Lätt svenska