Isen och människan

Kvinna i varma kläder och pälsmössa, på snötäckt is.

Isen har alltid varit en oberäknelig vän, en hård läromästare. Människor har vandrat efter isen och levt vid isen, på isen och ibland i isen. Isen berättar vår historia och är en del av vår identitet. Vad händer när den försvinner?

Frusna vägar

Trots Arktis svårtillgängliga terräng har människorna där inte levt isolerade från varandra. I årtusenden har människor utnyttjat isen för att färdas genom det kalla landskapet.

På norra Grönland möjliggör fruset havsvatten slädfärder till rikare fiskevatten och jaktmarker.

I Sibirien och Alaska förvandlas floder och sjöar vintertid till frusna vägar där stora lastbilar kan ta sig fram.

Nu smälter isarna på många platser. Gamla färdsätt och livsstilar försvåras. Motorfordon underlättar resandet, men leder till skadliga utsläpp.

Gammal karta på svagt brunt papper. Föreställer konturerna av olika isberg, som man navigerade efter. Finnmarkens kuststräcka år 1720.

 

Jökulsárlón, Island. Foto: Camilla Andersen/ Nordiska museet

Antropocen – den nya tidsåldern

Den globala uppvärmningen är ett tydligt varningstecken på att mänskligheten står inför ett avgörande vägval. Vi har nått den punkt i historien då våra handlingar påverkar jorden så starkt att naturens förlopp har satts ur spel.

Den geologiska epok som vi nu lever i kallas för antropocen - den period i jordens historia då människan ställde sig över naturen. Då vår intelligens och vårt expansionsbehov till slut förändrade ekosystemen och klimatet för alla livsformer på jorden.

Arktis – en plats präglad av naturen

Arktis har alltid varit ett landskap präglat av dramatiska händelser och kontraster i naturen: kalvningar då glaciärer släpper is när de möter havet, snöskred, vulkaner som skapar nytt land och kraftiga temperaturväxlingar.

Att leva i en föränderlig värld

I tusentals år har människor lärt sig att leva med förändringar i landskapet. Men i dag sker förändringarna snabbare och det moderna samhället är dåligt rustat för att klara det. Våra tankemönster, vårt sätt att bygga och våra krav på bekvämlighet är inte i takt med naturen. I dag har vi svårare att ställa om. 

 

Skillnaden mellan de naturliga variationerna, att inlandsisar kommer och går och att de växer och försvinner, är att de förändringar som vi människor skapar nu, sker i en takt som är så rask att – djur, växter och människor – inte kommer att hinna anpassa sig till förändringarna.

Nina Kirchner, föreståndare Bolincentrum för klimatforskning och docent i glaciologi vid Stockholms universitet.
 

Lutherska Missionsföreningen i Obbola. 1904. Foto: Nordiska museet

Att tro – människans längtan efter mening

Genom alla tider och i alla kulturer har människor skapat myter för att göra världen begriplig. Tron på gudar och högre makter kan hjälpa oss att förstå och försonas med katastrofer och lidande.

För människorna i Arktis var isen och kylan en ständigt närvarande kraft. Myter och legender beskriver dess starka makt över dem. I mytologin skapades livet självt ur ett våldsamt möte mellan is och eld. Vissa berättelser erbjuder förklaringar till naturkatastrofer och ovanliga väderfenomen, medan andra tjänar som avskräckande eller lärorika exempel.

Skrämmande myter om isens varelser

I den arktiska mytologin finns flera exempel på farliga varelser som lever vid isen. Kanske berättade man myterna för att hålla barnen borta från isen. En sådan berättelse, om Quallupilluk, kommer från arktiska Kanada.

Quallupilluk – en barnarövande varelse under isen

Quallupilluk sades vara fula, fjälliga och svavelosande varelser som levde i havet. De rövade bort barn. De bar kläder av ejderskinn och på ryggen hade de en stor påse att stoppa barn i. Ingen vet varför. Kanske för att de var ensamma, eller hungriga. Varelserna gömde sig i vattnet och väntade på barn som lekte vid strandkanten eller på isen. När ett barn närmar sig kanten hoppade varelsen upp och tog dem.

Ibland kan man höra ljud som av knackningar under isen. Då är det Quallupilluk som gömmer sig därunder.

 

Abisko, Sverige. Foto: Camilla Andersen/ Nordiska museet

Isens hemligheter

Vindar och vattenströmmar har fört stora mängder avfall till Arktis. Plaster och gifter frigörs när isen smältermed negativa konsekvenser för växter, djur och människor. Även radioaktivt avfall och vapen från kalla kriget kan ligga gömda i isarna. Arktis är så stort och temperaturen stiger så hastigt att forskarna inte hinner kontrollera hur mycket farligt material som tinar fram. Inte heller vet man hur stor del av jordens nedfrusna historia som smälter bort och försvinner.
 

There are diseases hidden in the ice, and they are waking up.

BBC 2017/05/04
 

I isen göms...

Närbild på "diamanter" i plast. Detaljbild från utställningen.

Nya naturresurser: Undersökningar har visat att upp till 30 procent av världens oupptäckta gasfyndigheter och 15 procent av all oupptäckt olja kan finnas i Arktis. När isarna smälter och transporterna blir enklare kommer dessa resurser att bli alltmer attraktiva att utvinna.

 

 

 

 

Flygbild över Camp Century.Spår från Kalla kriget: Amerikansk militär började 1959 att bygga en atomdriven bas i den grönländska inlandsisen, som ett led i kapprustningen med Sovjetunionen. En hel stad konstruerades under isen och fick namnet Camp Century. Vad ingenjörerna inte visste då var att glaciärer är i ständig rörelse. Tunnlarna hotades av kollaps och basen övergavs därför under 1960-talet. Efter sig lämnade personalen kemiskt och nukleärt avfall, i tron att isen skulle bevara det för all framtid. Idag är rädslan hos lokalbefolkningen stor för att kärnavfall i den övergivna basen kan komma att hamna i havet.

 

Provrör med etikett "biohazard". Detaljbild ur utställningen.Frusna gifter: Bundet i den arktiska permafrosten finns stora mängder av den giftiga tungmetallen kvicksilver. När kvicksilvret tinar fram hamnar det i marken och i vattendrag. I förlängningen hamnar det i djur – djur som människor sedan äter. Barn som får i sig kvicksilver kan skadas allvarligt. Det kan hämma utvecklingen av barnens minne och språk.
 

 

 

Blå luftbubbla. Detaljbild ur utställningen.Ledtrådar om dåtidens klimat: I isen finns luftbubblor som kan vara hundratusentals år gamla. Med hjälp av luftbubblorna går det att utläsa hur mycket växthusgaser som fanns i atmosfären vid olika tidpunkter i historien. Genom att ta prover i isen och bestämma isens ålder kan forskarna pussla ihop berättelsen om hur klimatet förändrats under flera hundra tusen år. Den visar att uppvärmningen i dag går väldigt fort jämfört med tidigare perioder.

 

 

 

 

Abisko, Sverige. Foto: Camilla Andersen/ Nordiska museet