Järnurnor

I Nordiska museets samling med föremål för dekoration av hemmet finns också prydnadsföremål för trädgårdsanläggningar. Urnorna som i äldre tid kallades blomsterpotter eller blomsterkrukor användes som odlingskärl för exotiska växter som undervintern inte kunde stå i trädgården.

Vinterförvaringen av urna och växt skedde inomhus i bostaden eller i orangeriet om ett sådant fanns. Före järnurnorna var det drejade eller skulpterade lerkrukor som troligen användes, eller tunnor och baljor i trä.

n1_14104.jpg

I Sverige börjar järnurnor finnas från mitten av 1600-talet och är troligen svensktillverkade då järnurnor på den europeiska kontinenten är okända. Järnurnorna var en lyxprodukt för de större slotten och herrgårdarnas lustträdgårdar, de som hade råd med exotiska växter och större trädgårdsanläggningar. I de formella lustträdgårdarna som börjar anläggas i Sverige under 1600-talet kunde urnorna placeras på stenpelare, vid trappor eller längs med kanten vid terrasseringar.

Under 1700-talet anlades fler symetriska lustträdgårdarna vid fler herrgårdar men också vid officersboställen och större prästgårdar. Järnurnorna fortsätter vara populära för de som hade råd att köpa in dem. Vid 1700-talets slut förbättras gjuttekniken och gjutjärn blev vanligare. Tekniken och användningen ökar ytterligare på 1800-talets början och fler trädgårdsprodukter som soffor, bord och stolar börjar tillverkas i gjutjärn. I slutet av 1800-talet finns flera gjuterier i Sverige som tillverkade soffor, urnor, bord och skulpturer. Näfveqvarns bruk var en av dessa och de utvecklade sitt sortiment på 1920-talet med bland annat urnor formgivna av Ivar Johnsson. I deras sortiment fanns även två urnor som var kopior av äldre gjutjärnsurnor ur Nordiska museets samling. Modellerna Amor och Bacchus hade sin förlaga i två av Urnorna i Nordiska museets samling.

Järnurna, inv nr 66460. Foto: Mats Landin, © Nordiska museet

Referenser

Flinck, Maria. (2004) Blomsterpottor av gjutjärn : funktion, form och tillverkning. Med Hammare och Fackla 38:177-203.
Karling, Sten, (1952) Konstnärligt gjutjärn från Näfveqvarns bruk. (nytryck av artikel ur boet 1937)