I slutet av 1980-talet insåg Sune Zachrisson, som då var styresman vid Nordiska museet, att museet helt hade missat att berätta om och bevara en mycket viktig del av vår historia, nämligen våra kulturväxter. Han gav därför pomologen Anton Nilsson i uppdrag att inventera och dokumentera först de sörmländska och därefter hela landets äpplesorter, som fortfarande fanns kvar. Arbetet utvidgades senare till att även omfatta päron, plommon och körsbär. Resultatet presenterades i två omfattande böcker; ”Våra Äpplesorter” och ”Våra päron-, plommon- och körsbärssorter”.
Det blev inte bara böcker, utan också levande växter till Julitas fruktträdgård. Man förökade upp nya fruktträd från de ursprungliga moderträden och planterade de som härstammar från Mälardalen i Julitas lokala klonarkiv. Sortkaraktären kan endast bevaras genom vegetativ förökning, det som går under beteckningen ympning eller okulering.
Ett lokalt klonarkiv är en del av den nationella genbanken. Uppbyggnaden av den svenska genbanken sker inom det Nationella programmet för odlad mångfald (POM). Den svenska nationella genbanken är uppbyggd av två delar som ska garantera ett långsiktigt bevarande och att växterna kan studeras, samt i bästa fall återigen bli en allmänt odlad växt. Allt material som bedöms bevarandevärt ska på sikt finnas i den Centrala samlingen på Alnarp i Skåne. Ytterligare exemplar, som också är en form av reserv, ska växa ute i lokala klonarkiv tillgängliga för allmänheten. Julitas klonarkiv ingår i ett nationellt arbete i vilket Nordiska museet har förpliktat sig att bevara utvalda växter till kommande generationer. Idag växer hundratals fruktträd på Julita från över hundra sorter. Ett sjuttiotal av dessa är speciella och kallas mandatsorter, vilket betyder att vi ansvarar nationellt för att bevara dessa lokalsorter i vårt klonarkiv. Det finns ytterligare omkring femton lokala klonarkiv utspridda i Sverige.
