Det hårda klimatet har krävt att människor i Arktis ständigt behövt anpassa sig. De lokala naturresurserna har haft stor betydelse för överlevnad - dessa har utvunnits både till det egna hushållet som byggnadsmaterial eller mat - men också för att bedriva handel med. I dag går största delen av Arktis utvunna resurser till industrier och export. Den globala jakten på mineraler och fossila bränslen gör att den politiska spänningen ökar.
Resurser är allt i naturen som människan har nytta av. I samhällen runt hela Arktis har människor i alla tider utvunnit naturresurser, till det egna hushållet eller för att bedriva handel med. I dag går största delen av Arktis utvunna resurser till industrier och export.
Resursutvinning kan gynna arktiska lokalsamhällen ekonomiskt, men kan också få motsatt effekt. Den kan störa andra lokala aktiviteter som renskötsel, jakt, turism, bärplockning och boende.
Det arktiska området är rikt på naturtillgångar som människorna som lever där har livnärt sig på, och som företag utifrån utvunnit. På senare tid har trycket utifrån ökat.
När den globala efterfrågan på mineraler, fossila bränslen och fisk ökar och tillgångarna på andra platser sinar, riktar stater och företag blickarna norrut. I dag hotas det arktiska landskapet inte bara av klimatförändringar, utan av en global skattjakt på råvaror.
En betydelsefull naturresurs på Grönland är ädelstenar. De största fyndigheterna av rubiner och safirer ligger på sydkusten vid byn Qeqertarsuatsiaat/Fiskenaesset. På Grönland finns också amazonsten, diamant, kornerupin, kvarts, lapis lazuli, peridot, rubin, safir, spinell, topas, tugtupit och turmaliner.
The Arctic is estimated to contain about 20 percent of the world's undiscovered oil and gas, 34 million barrels of oil in U.S. waters alone. Only Russia has bigger deposits.
Reuters, 2015/04/01
På de kallaste platserna har jakt, djurhållning och fiske varit en förutsättning för människans överlevnad. Där nästan ingenting kan växa är kött och fisk den viktigaste och ibland enda födan. Jakten på vitaminer, kalorier och protein pågår ständigt.
I norra Skandinavien var det inte bara renens kött, horn och fällar som togs tillvara. Av mjölken gjordes ost. I områden med bofast befolkning hade man också andra djur som får, getter och kor. Islänningarna tillredde ”skyr” av mjölken, en yoghurtliknande produkt.
På Grönland är storskaligt fiske den största inkomstkällan, något som blivit en jätteindustri i Arktis. Företaget Royal Greenland är världens största återförsäljare av kallvattenräkor.
Även Norge och Island är stora fiskenationer. Metoderna i det småskaliga fisket skiljer sig åt från plats till plats och görs med redskap som nät, spö och harpun.
Vid sidan av fiske var och är även fångst av havets däggdjur viktig. I de nordligaste delarna av Grönland jagas sedan länge både säl, valross, val och haj.
Isfiske i Puruvesi, Finland. Foto: Snowchange cooperative
Jordbruket i norra Sverige bestod ofta av flera kompletterande näringar. Boskapsskötseln och höproduktionen dominerade, men man odlade också korn, höstråg, havre och från tidigt 1800-tal potatis.
Den alltid så viktiga skogen har gett både byggmaterial, bränsle till elden och råvaror för tillverkning av träkol och tjära. Från det tidiga 1800-talet ökade möjligheterna att exportera skogsprodukter då efterfrågan steg. Skogsbruket växte sig allt större och är i dag en viktig inkomstkälla på många håll i Arktis.
Den naturliga växtligheten i Arktis har varit en viktig och lättåtkomlig resurs för människorna. Bären är en källa till C-vitamin. Man har samlat, torkat, syltat, saftat och vattnat bär i århundraden, antingen för eget bruk eller för försäljning.
Hjortron kallas ibland Norrlands guld. Bären har alltid varit eftertraktade för sitt näringsvärde och sin smak. I dag genererar de också inkomster. Säsongsarbetare reser ibland mycket långt i hopp om att kunna skörda markernas bär. Bären, och kanske främst lingonen, kan sägas vara en del av den nordiska kulturen.
I Sibirien har tamrenskötsel funnits i minst 2000 år. Den storskaliga renskötseln i Europa och Asien tog fart under 1500- och 1600-talen. Villkoren för att bedriva rennäring skiljer sig åt mellan olika länder.
I Finland ska du vara medlem i ett renbeteslag, men du behöver inte vara same.
I Ryssland tvingades rennäringen på 1930-talet att organisera sig i kollektiv, i så kallade renkolchoser, men efter 1989 har rennäringen åter privatiserats.
I Sverige måste du vara medlem i en sameby för att få ägna dig åt renskötsel, enligt renbeteslagen från 1928. Norge har ett regelverk som liknar Sveriges. Det finns i dag 51 samebyar i Sverige och man räknar med att omkring 2 500 personer är direkt beroende av inkomster från renskötsel.
Mineraler som järn, silver och koppar finns i berggrunden. I flera tusen år har människor i Arktis utvunnit och förädlat mineraler till smycken, verktyg och vapen.
Idag används mineraler i all teknik omkring oss – i telefoner, datorer och infrastruktur – och efterfrågan bara ökar. Trots det är protesterna mot nya gruvor omfattande. Gruvdriften slukar stora områden där natur och djurliv skadas.
I Sverige, Norge, Finland, Nordamerika och Grönland lever många människor av gruvnäringen. Runt gruvorna finns trygghet, service och infrastruktur.
I äldre gruvsamhällen som Kiruna och Malmberget uppfattar många gruvorna som själva förutsättningen för livet i området. Gruvorna är viktiga för ländernas nationella ekonomi, men också för den globala marknaden.
Samtidigt skapar gruvdriften problem för människor som använder marken för andra näringar och som värnar om en orörd miljö.
Och fast vi bott nära gruvan i tio år så hade jag aldrig varit i en gruva under jord, och det svarta gruvhålet såg så skrämmande farligt ut mot bakgrunden av den vackra sommarmorgonen.
Hilding Ollikainen om sin första arbetsdag i Tingvallskullegruvan 192l
Järnvägsvagn med järnmalm i Kiruna. Foto: Gunnar Lundh/ Nordiska museet
Malmhanteringen i Luossavaara och Kirunavaara har rötter i 1600-talet. Då betraktades området som otillgängligt. Gruvnäringen kontrakterade samer som fraktade malmen på renslädar över det frusna landskapet vintertid. För att kunna bryta i stor skala lät staten bygga järnväg till Norrbottens inland.
Staden Kiruna började anläggas år 1900 för att möjliggöra gruvbrytning. De första tillresta arbetarna bodde i kojor och kåtor. För att förhindra en permanent kåkstad byggde gruvbolaget upp en mönsterstad efter en strikt stadsplan och med bostäder av hög kvalitet.
Under 1960-talet ersattes den äldre tätbebyggelsen till stor del av punkthus i betong: Snusdosan och Spottkoppen samt bostadslängorna Mullbänken och Berlinmuren. Kiruna skulle vara en av Nordens modernaste städer.
I takt med att gruvan breder ut sig under Kiruna blir berggrunden instabil och rasrisken är stor. År 2007 togs ett beslut att flytta stora delar av staden österut från den gamla stadskärnan. År 2013 togs en ny stadsplan fram efter en arkitekttävling. Några av de viktigaste byggnaderna flyttas till det nya området, till exempel Kiruna kyrka.
Gruvsamhället Malmberget. Foto: Camilla Andersen/ Nordiska museet
Vissa av Arktis invånare har varit bofasta, medan andra levt ett kringflyttande liv. En del har tvingats flytta på grund av klimatförändringar, brist på mat, nya gränsdragningar eller resursutvinning som kraftverk och gruvor. Andra har gjort det av nyfikenhet. I Arktis var det länge en fördel att bo i små grupper som snabbt kunde ta sig till nya områden. Nu för tiden är de flesta människor bofasta året om.
På flera håll i Arktis påverkar klimatförändringar redan nu människors liv. När permafrosten tinar förvandlas marken som tidigare varit hård av tjäle, till lervälling och börjar glida. Jorden spricker, kollapsar och sjunker ihop. I norra Sibirien sätter sig husen och väggarna spricker när grunden inte längre bär. Världen som husen byggdes i har förändrats.
I stora delar av Arktis växer inga träd. Innan handeln med virke kom igång tillverkade människor sina hus av de material som fanns omkring dem.
På Grönland byggde man hus av sten, drivved och valben, med isolering av torv och djurhudar. Torv som packas hårt skyddar effektivt mot både fukt och kyla. Vissa boplatser grävdes delvis ner under markytan för att ge bättre skydd mot hårda vindar. Hus av snö (igloo) bodde man främst i vid jakt och vandringar.
På Island och Färöarna byggdes de traditionella husen av virke, sten och torv. I de skogsrika områdena i Norden byggde man kåtor av timmer eller trästänger som man täckte med näver. De samer som levde ett mer rörligt liv byggde i material som var lätta att packa och ta med sig.
När Grönland koloniserades på 1700-talet började man bygga trähus av virke som importerades söderifrån. Trähus blev snart den dominerande byggnaden i alla regioner. På 1900-talet blev allt fler bofasta och flyttade in i moderna hus med el och centralvärme. Även betonghus har byggts i Arktis, men de har med tiden slitits hårt av det arktiska klimatet.
På 1700-talet färgkodades de grönländska husen utifrån sin funktion. Det är en tradition som i stort sett lever kvar än idag.
Även Svalbard har strikt färgkodade byggnader, här har husen en konstnärlig färgsättning av Grete Smedal, professor i färgdesign. 1981 utarbetade hon den så kallade ”Longyearfärgpaletten” för husen i Longyearbyen. Husens ljusa och varma färger kontrasterar mot det ödsliga landskapet, som är snötäckt en stor del av året.
Jamal, Ryssland. Foto: Dmitry Arzyutov
Av naturliga skäl är det svårt att odla i det arktiska området, eftersom sommaren är kort och vädret ostadigt. Jakt, djurhållning och fiske har varit en förutsättning för människans överlevnad. Av bytesdjur som säl och ren fick människor både mat och kläder, och får det fortfarande i stora delar av Arktis.
Kött, fisk och fågelägg har länge varit basföda i det arktiska området. Traditionellt har maten var tillredd på olika sätt: torkad, rökt, kokt, fermenterad eller rå. Rått kött och blod ger värdefulla tillskott av C-vitamin och järn. Brist på C-vitamin kan leda till skörbjugg, en livshotande bristsjukdom. Idag används fortfarande traditionella metoder vid matframställning, vid sidan av importerad mat. Långa transporter ökar dock priset och drar ned kvaliteten.
Från trädstammarna skördades bark som kunde användas i bröd, soppor, grytor och gröt. Tallbark användes också för att dryga ut mjölet under missväxtår. För detta använde man hela barkskiktet. Det var en föda fattig på näring och ibland farlig för hälsan.
Samer har däremot länge haft kunskapen om att det endast är det innersta skiktet av barken som ska användas. Det yttre skiktet togs bort och det inre togs tillvara för att torkas, på så sätt minskades halterna av giftiga ämnen. Resultatet blev en produkt rik på C-vitamin och mineraler.
Samisk barktäktskniv.
Användes för att skära bark från träden. Sedan torkades och bereddes i barken för krossning. Ryssland, Petjenga. NM.0070180. Foto: Nordiska museet
I boken ”Den andra Dicksonska Expeditionen till Grönland” från 1883 har geologen Adolf Erik Nordenskiöld återgivit en meny under ett grönländskt gästabud. För att få variation och olika smaker kokas, torkas eller fermenteras kött och fisk.
1. Torkad småsill – vilket alltid utgör första rätten
2. Torkat sälkött
3. Kokat sälkött
4. Ruttet sälkött
5. Kokta alkor
6. Ett stycke valfiskstjärt (Det var för denna läckerhet, som inbjudningen egentligen ägt rum.)
7. Torkad lax
8. Torkat renkött
9. Efterrätter gjorda av kråkbär, syltade med tran och innanmätet av renmagen
Nordenskiöld påpekar, redan då, att detta var äldre festmat. Mat- och dryckesvanor förändras. Han skriver:
Numera är kaffet lika oundgängligt vid ett gästabud i vestgrönländarens tält eller vinterhus och i lappens kåta, som vid en europeisk festmiddag.
