Lillans sista bädd

Få konstverk har blivit så välkända och så älskade av sin samtid som Lillans sista bädd, målad av Amalia Lindegren 1858. Motivet är en interiör från en bondstuga där en familj i rättviksdräkter sörjer ett avlidet spädbarn i en vagga. Modern sitter på knä på golvet och lutar sig över vaggan med ena handen för ansiktet. En flicka i 3-årsåldern står intill sin far, längst bak en äldre man i skinnpäls.

Lindegrens talang upptäcktes tidigt och hon fick möjlighet att följa undervisningen vid Konstakademien i Stockholm under några månader 1849 trots att hon var kvinna. Hon målade gärna porträtt och folklivsbilder som hon fick inspiration till under resor i sin mors hemtrakt i Dalarna. Lindegren målade genrebilder, vardagslivsbilder som inte behövde förklaras för att bli förstådda. Målningen Lillans sista bädd har ett berättande innehåll och stuginteriören och människornas klädedräkter är detaljerat återgivna. Denna berättande realism väckte känslor hos åskådarna och gjorde Lindegrens genrebilder mycket uppskattade av samtiden.

lillans_sista_badd2.jpg

Också Nordiska museets grundare Artur Hazelius såg styrkan i Amalia Lindegrens målning som förmedlare av folkligt vardagsliv. Hazelius, som redan 1873 ställt ut stuginteriörer med dockor iklädda sockendräkter sitt museum på Drottninggatan i Stockholm, valde gärna dramatiska effekter och sentimentalitet i de tablåer han valde att sätta upp och här passade Lillans sista bädd perfekt. Motivet iscensattes i museet på Drottninggatan första gången 1877.

Tablån visades också som en av flera scener på världsutställningarna i Philadelphia 1876, Paris 1878 och Chicago 1893 och blev mycket uppmärksammad. Från Paris finns flera tidningsartiklar citerade i Minnesbladet över Artur Hazelius från 1933 där en tidning skriver: ”Aldrig ha vax- eller träfigurer och teaterdekorationer uppnått en sådan konstnärlig verkan av sanning och liv. Alla mödrar gråta vid Lillans sista bädd---.”

Nordiska museet erhöll målningen i testamentarisk gåva 1975.