Linda, knyta, bära - från vaggan till graven

Band av olika slag var oumbärliga föremål. De användes både för att hålla ihop, knyta om och bära i, men också som utsmyckning i både kvinno-, mans- och barndräkter.

I filmen om ”Lindebarn” inspelad 1936 i Dala-Floda, Dalarna, ser man hur en äldre kvinna lindar ett barn. Först viker hon ett lakan och en filt kring barnet. Sedan virar hon bandet från barnets fötter upp till maghöjd för att sedan avsluta med att korslägga bandet kring bröstet.
Barnet lindades under 6–12 månader och efter halva tiden lät man armarna vara fria. Anledningen till lindningen var att armar och ben skulle bli raka. Bruket att linda spädbarn tycks ha varit allmänt och förekom en bra bit in på 1900-talet. Som linda användes i Floda socken, Dalarna, ett brett band i ull som kunde varieras i bredd och var ca 4-5 meter långt. Det vävda bandet kunde också användas som ”bultband” att bära barn med, och som pälsband för att knyta om hundskinnspälsarna med.

Film inspelad i Floda socken, Dalarna 1936 för Nordiska museet under ledning av Ola Bannbers. Foto: Olof Ekberg

Bultband

Att bära, eller ”bulta” som det kallas i Floda socken gjordes med hjälp av ”bultband”. Bultbandet knöts om ryggen under barnets armar, upp över axlarna på bäraren, i kors över bröstkorgen, under barnets bak och knöts till sist runt bärarens midja. Med bultbandet kunde man också bära annat såsom spannmål, varor och ris från skogen.

nma.0037693.jpg

Pälsband

I bondesamhället var hundskinnspälsen ett statusplagg och ett tecken på välstånd. Dessa användes av bönderna vid forkörning och vid kyrkskjutsar.1,2  Vid forkörning, d.v.s. böndernas körsysslor för att dryga ut sin inkomst, användes vintertid hundskinnspäls omknutet med pälsband. I en uppteckning från Själevad, Ångermanland, 1916 kan man läsa följande. ”Karlarna var klädda sålunda. Hemvävda helylle underkläder med en tjock sticketröja ("västgötatröja"), grå vadmalskläder av hemmatyg, stora bandpjexor med hö, halm och strumpor, hundskinnspäls, fårskinnsmössa (hemmagjord) och hundskinnshandskar med vantar”.3

nma.0037687.jpg

Likhandkläden

Likhandkläde eller ”bårband” brukades när man bar kistan och sänkte ner den i graven.
Ett likhandkläde kunde vara vävt i vackra mönster med röda inslag och ha en avslutning i ändarna såsom frans eller spets. De var långa mönstervävda band och vävdes av gårdens finaste lin. I ett välbärgat hem fanns både likhandkläde och bårtäcke för eget bruk.4  I Skåne hörde det till hemgiften att föra med sig tre långa handkläden som skulle användas vid kistbärningen. De tillverkades till flickorna redan då de var i koltåldern. Innan banden användes skulle de hänga på sängen, som en påminnelse för flickorna om deras förestående död.5

Digitalt museum

Pälsband/skärp i digitalt museum.

 


  1. Ulväng, Marie, Klädekonomi och klädkultur: Böndernas kläder i Härjedalen under 1800-talet, 2013
  2. Folkminnen, Uppteckning nummer LMV-N451
  3. Folkminnen, Uppteckning nummer LMV-N451
  4. Helmersson AnneMarie ”Traditioner i samband med begravning” Uppsats i etnologi 2002
  5. Gertrud Ingers ”Hemgiften” 1952