Livet med utvecklingsstörning

Conny 62 år, Stockholm

Conny växte upp på barnhem. Han har strävat efter att finna sig själv, samtidigt som han ifrågasatt omgivningens förväntningar.

Marssolen värmer och jag föds. Underbar och skrynklig. Jag hoppas jag var efterlängtad. Barn har rätt att vara det. Jag kom för tidigt. Vem rår över sin födelse? Men var det därför allt blev som det blev?

Eller var det för att jag föll ned från bordet? Bordet på barnhemmet där jag växte upp. De sa att jag slog i huvudet. De sa mycket annat som jag aldrig förstod. Ibland kändes det som jag kom från en annan planet. En planet där alla var som jag.

Man vill ju gärna minnas sina föräldrar. Jag minns inte mina. Mormor minns jag för hon kom och hälsade på.

Jag bodde på barnhemmet i Katrineholm i sex år. Vi var hundra barn där så salarna var stora. Många människor kom och gick men ingen kom riktigt nära. När saker blev för svåra slogs jag. Jag slogs mest hela tiden. Vi levde som på en öde ö.

Min älsklingstant fick nästan ön att sjunka den dagen hon skrynklade ihop min teckning som hon påstod bara var svarta streck. Hon såg varken draken jag ritat eller all min oro som låg inflätad i drakens vingar.

Jag platsade inte ens på barnhemmet längre. Jag krympte och världen blev ännu svårare att förstå. De skulle flytta mig! Det var ju här jag väntade på mamma och pappa. Mitt nya hem kallades anstalt. När bildörren öppnades kom skrämmande figurer nyfiket rusande, haltande, vaggande och krypande emot mig. Vad i herrans namn gjorde jag här? Tappert kämpade jag på för att hålla distansen. Jag var bara på besök. Besöket varade i tio år.

Här var vi undanstoppade, vi som såg otäcka ut och vi som inte kunde lära oss. Vem bestämmer vad man ska kunna? Är det kungen?

Nanna arbetade ofta på kvällarna. Jag älskade när hon satt på min sängkant. Hon blev min räddning. Hon gav svar på några av de frågor jag ställde i min jakt på mig själv. Jag hade behövt Nanna i en medaljong runt min hals.

Jag hade svårt att skaffa vänner. Jag sökte dem på fel ställen har jag förstått nu. Så länge mina fickor var fulla med godis eller pengar blev de kvar. Det blev vardag att köpa vänskap. Men ensamheten tär, den fräter som kaustiksoda i avloppet.

Arton år gammal var jag på väg mot en yrkesutbildning. Om de frågat mig så hade mitt val varit att arbeta med människor. Men de måste ha glömt att fråga för jag hamnade på snickeri. Jag råkar vara utvecklingsstörd men jag vet mer om mig själv än någon annan. Senare fick jag arbeta på ett ålderdomshem och trivdes som fisken i vattnet.

Någon har gett mig gåvan att kunna förmedla min livsresa, trots att den är full av drakar och missförstånd. Jag fann ett ställe där jag fick chansen att använda allt det. Mitt förbund FUB behövde mig! Mig! Tillbaka mot mig forsade en flod av livsöden.

Alla letar efter sin plats på jorden. Att säga att man är utvecklingsstörd är inte samma sak som att acceptera det.

Jag har fått hjälp av min lärare Eva Åfors vid Högalids Folkhögskola att skriva den här berättelsen.

Teckenspråk

Lätt svenska

Talspråk

Talspråk - Lätt svenska