Metall som skydd mot ont och ondska

Att metaller gav barnet skydd är en tradition med djupa rötter och med stor spridning runt om i Norden. Metaller av olika slag framställdes i kontakt med elden och ansågs därför få med sig eldens kraft och skydd.

Skydd i den farliga tiden före dopet

Tiden mellan födelsen och dopet var en farlig tid. Före dopet – då barnet sågs som en hedning – var det ett lättfångat byte för onda makter och folktroväsen, och det fanns en rädsla för att barnet skulle bli bortbytt, alltså utbytt mot en trollunge. I södra Sverige lade man gärna ner silverskedar, silverpengar, bladguld, psalmboksblad men också örter och brödsmulor i de doppåsar som barnet låg i under färden från hemmet till dopet. 

 


 

Enligt traditionen kunde ellakorsen inte säljas, de skulle följa bäraren i graven.

 


 

Ett odöpt barn kunde inte komma till himlen. En mängd magiska åtgärder fanns för att skydda barnet. Ett av dessa föremål var ellakorsen, ofta runda silverhängen som södra Sverige och Danmark ansågs förebygga och bota sjukdom. Silvret skulle tiggas ihop i grannskapet och smeden fick inte ta betalt. Ellakorsen gavs till nyfödda barn och till konfirmander men också till vuxna som blivit sjuka. Enligt traditionen kunde Ellakorsen inte säljas, de skulle följa bäraren i graven.

 

 

Dopdräkter och doppåsar förekom från 1500-tal till 1800-talets slut. Material och färgval var inte endast avsedda som dekorativa effekter, de hade också andra innebörder. Rött ansågs skyddande men signalerade också status eftersom färgen var dyr. Pärlbroderier, spetsar, knappar och metalltråd och metallbitar glänste vackert men de skulle också utgöra ett skydd för barnet. De onda makter som ville åt barnet såg i metallen sin egen spegelbild och studsades skrämda tillbaka.

Läs mer i "Från foster till dop" i Fataburen, 2015

Fataburen, Nordiska museets årsbok, 2015 på DiVA

 


 

De onda makter som ville åt barnet såg i metallen sin egen spegelbild och studsades skrämda tillbaka.

 


 

Stämplat silver mot osynligt småfolk

Ovanför barnet i den samiska vaggan hängde en komsekula i silver. Den ädla metallen skulle skydda barnet från allt ont. Silverhänget gav också barnet något att fästa sin blick på och roas av. Barnets vagga (komse, gietkka) pryddes även med hängknappar och runda beslag av silver. Helst skulle det vara stämplat silver, då skyddade det mot uldat, ett osynligt småfolk.

 

 

I samisk tradition gavs ringar av mässing till små pojkar, särskilt i samband med dopet, som skulle ge skydd och förmedla goda egenskaper. Kvinnorna kunde ha metallringar i sina bälten.

Samiska silverhängen, smycken och maljor har fyllt flera funktioner. De prydde kvinnornas silverkragar, de hade också en praktisk funktion för knäppning. En rikt smyckad silverkrage gav status, de utgjorde även en kapitalplacering.

Silver var dyrt och fick enbart bearbetas av städernas guldsmeder. Samer gav guldsmederna detaljerade önskemål om utformning och design. Äldre smyckestraditioner favoriserades och ännu nu på 1800-talet var medeltida smidestekniker och utformning mycket omtyckta. Beställdes en silversked kunde en äldre sked av horn eller ben lämnas som förlaga. Ålderdomliga, traditionella mönster fördes så vidare över till ett annat material och in i annan tid.

 


 

Eggvassa stålföremål placerades under trösklar för att skydda huset

 


 

Stål mot älvor, sjukdom, trolldom och spöken

Stålet har i den folkliga traditionen länge haft en framträdande plats som skydd mot sjukdom, trolldom och spöken.

Vassa föremål, som nålar användes för att skydda barn. En stålnål kunde till exempel fästas på barnets doppåse innan det var döpt. Eggvassa stålföremål placerades under trösklar för att skydda huset, dess hushåll och boskap.

Det gällde också att ha stål i fickorna för att skydda sig mot skogens älvor som annars kunde fästa sjukdom vid människorna.