Min dotter och jag

Pappa 70 år, Borås

En pappa minns sin dotters uppväxt. Hans personliga assistenter har varit en förutsättning för deras familjeliv.

Min dotter ringer sent på kvällen. Hon frågar: “Pappa, har du läst min C-uppsats?”

Hon har blivit stor. Hon har flyttat hemifrån sedan några månader och bor i kollektiv i Malmö. Hon har blivit feminist och läser genusvetenskap på universitetet i Lund. Jo, feminist har hon varit länge.

Min lilla flicka. Jag, rullstolsburen och gravt synskadad. För henne är jag pappa. Faktum är att det är det jag är. Pappa. Det är det som har prioritet, det bara blir så, genast.

Alla dessa år, från första stunden med personlig assistans. Hennes mamma, min sambo, som liksom jag behövde assistans – ingen var mer mamma än hon. Och när hon sorgligt nog blev sjuk på halva vår resa och lämnade oss; alla dessa år, min dotter och jag. Inte utan min personliga assistans.

Minnena, min dotter som tioåring, på högstadiet, gymnasiet, vardagslivet, släktkalasen, våra sommarresor.

Min dotter och jag. Assistenterna som åkte karusell med henne på Gröna Lund, assistenterna som hon såg assistera mig med maten på makalösa krogen Sjömagasinet i Göteborg, som vi gärna återsåg, assistenterna som fanns i våra taxibilar då vi färdades i London eller körde vår Volkswagen till nöjesfältet Drayton Manor Park i Staffordshire. Därför att hon älskade nöjesfält. Hela tiden assistansen som verktyg för att leva som andra.

Min dotter och jag. Hon är stor nu. Och jag har läst hennes uppsats.

Teckenspråk

Lätt svenska

Talspråk

Talspråk - Lätt svenska