Moderna möbler på Årsta gård

Märta Helena Reenstierna (1753–1841) mer känd som Årstafrun, skrev dagbok mellan åren 1793 och 1839. Hennes numera berömda dagböcker ger på ett ovanligt detaljerat sätt inblick i vardagslivet och hur man bodde och inredde en mindre herrgård vid den här tiden. De visar också att lusten att göra om hemma var lika stor på Märta Helenas tid som i dag.

I början av 1820-talet var det sena 1700-talets gustavianska stil definitivt inte längre på modet. Märta Helena, änka efter ryttmästare Henrik von Schnell, närmade sig 70-årsåldern och följde sin tids nya inredningssmak. Hon bestämde sig för att förnya det gamla gustavianska Blå förmaket på sin gård Årsta söder om Stockholm. Förmakspanelerna skulle vitmålas och de gamla gardinerna färgas gröna. Som kronan på verket skulle inredningen lyftas med ett nytt möblemang i modern empire. I Stockholm fanns flera skickliga möbelsnickare att vända sig till. Valet föll på den danskfödde snickaren Johan Anders Udbye, som hade etablerat sig som möbelsnickare i Stockholm 1816. Han arbetade i en för tiden specifikt dansk borgerlig empire, som under 1800-talets första decennier spreds till Sverige.

2022.jpg

Stilen karakteriseras av klassicerande intarsiadekor i ljust trä mot mahogny, det tidiga 1800-talets populära träslag framför andra. Men ett lika vanligt och billigare alternativ var björk som betsades brun för att efterlikna den importerade och dyra mahognyn.

Snickaren Udbyes möbler ”behagade mig”, skriver Märta Helena i sin dagbok den 15 september 1821, efter att hon besökt hans verkstad i Stockholm. Han är ”en ganska munter och artig men eij vacker karl”, upplyser hon vidare. Samma dag beställer hon ett möblemang, en soffa, åtta stolar och fyra taburetter i brunbetsad björk, som lovas färdigt före jul. För att få råd med möblerna tar hon tillvara silvertrådarna i en utsliten gammal frack. Silvret löser hon in mot kontanter, men pengarna motsvarar långt ifrån den summa som möblerna kommer att kosta. Den 11 december, just efter att Årstafrun har bakat paltbrödskakor, kommer Udbye på besök till Årsta gård för att meddela att möblerna är färdiga. I slutet av januari 1822 hämtas de på hans verkstad och samtidigt anlitar hon tapetserarmästare Gustaf Adolf Lycke för att diskutera stoppning och klädsel. Tagelstoppningen i den gamla förmakssoffan och en madrass tas tillvara för att återbrukas i de nya möblerna. Gårdens tjänstefolk sätts i arbete att plocka, reda ut och piska hår och tagel till stoppning. En liten kammare på vinden skuras och iordningställs som arbetsrum.

När tapetseraren är på plats klipper han och Årstafrun tillsammans den gröna moaré som soffan och stolarna ska få till klädsel. Sedan sys våderna ihop. Hos snörmakare Schmidt tingar hon 50 alnar snoddar, som ska pryda möblerna. Den 20 februari är arbetet färdigt. Tapetserare Blomgren och hans lärgosse har arbetat i nio dagar och Årstafrun klagar över att ”de kostat ansenlig förtäring” med mat, kaffe, brännvin, ljus, dricka och sängkläder. Blå förmaket – som nu ska gå i grönt – skuras och den 22 februari står äntligen de nya möblerna på plats och glänser. ”Altsamans liknar Mahogenij och blir grant men ock dyrt. Grannlåten kostar plåten”, konstaterar hon. Räkningen från tapetserare Lycke för arbete, väv, nubb och segelgarn blir en obehaglig överraskning. ”Den ogudaktige skinnaren, den plumpa varelsen! Gud löne sådana råffare”, utropar hon, men är trots allt mycket nöjd med den nya inredningen. Hon ordnar, pysslar och putsar i rummet. Snart hängs en ljuskrona på plats över bordet framför soffan, tavlor sätts upp liksom de rikt fransade nyfärgade gröna gardinerna. Stolsöverdrag har hon ännu inga. I stället får servetter skydda stolarna i väntan på de riktiga överdragen, som sys senare under våren.

Efter Märta Helenas död 1841 värderas det gröna förmaksmöblemanget högst av alla de möbler som upptas i hennes bouppteckning.  Med tiden blev den gröna originalklädseln utsliten och möblerna har vid flera tillfällen klätts om, senast på 1970-talet. Men så har också möblerna använts flitigt under de närmare 190 år de har varit i bruk innan de hamnade på Nordiska museet 2010.

Museet äger Årstafruns dagböcker i original. Det är därifrån uppgifterna om möblerna är hämtade. I museets samlingar finns flera föremål som har tillhört henne, bland annat en ring med hennes miniatyrporträtt. Det är det enda kända porträttet av Årstafrun.