Ord i all välmening satte djupa spår

Magdalena 34 år, Stockholm

Skolan rådde Magdalena att inte berätta om sin epilepsi. Det kom att begränsa henne under många år. Nu har hon omsatt erfarenheterna till forskning.

Vad man säger och hur man säger det är viktigt. Speciellt när personer av olika professioner möter människor som är i behov av deras hjälp. Själv forskar jag om hur föreställningar om äldre människor påverkar yrkesverksamma inom äldrevården. Min egen erfarenhet av att ha sjukdomen epilepsi har synliggjort för mig vilken betydelse orden kan få.

Vid sexton års ålder fick jag mitt första grand mal-anfall. Den första medicinen gav mig besvärliga biverkningar. Jag blev okoncentrerad, enormt trött och ångestfylld. Vid den här tiden fanns det ingen som jag kunde prata med. Jag började i en ny skola och bestämde mig för att berätta om min sjukdom för dem. Skolans sjuksköterska och kurator lyssnade på mig och yttrade därefter några meningar som skulle komma att begränsa mig under många år framöver. Tala inte om för dina lärare att du har epilepsi, sa de. Då kan du få sämre betyg. De menade att många äldre människor tror att personer med epilepsi har lägre intelligens. Med sina råd tänkte de kanske att de skulle göra skoltiden lättare för mig.

Men det blev precis tvärtom. Jag berättade inte om epilepsin vare sig för lärare, skolkamrater eller någon utanför skolan. Biverkningarna och problemen tacklade jag själv så gott det gick men jag kunde inte fullfölja gymnasiet.

Jag somnade ofta på tunnelbanan och missade stationen där jag skulle av. Läraren som hade morgonlektionerna låste i regel dörren när det var dags att börja och öppnade inte för den som kom försent. Närvaron var viktig för betyget. Mina betyg sänktes trots att jag ofta hade goda eller mycket goda resultat på proven. Många gånger fick jag också gå ifrån skolan på grund av ångest och förmådde mig inte att komma tillbaka. Under de här åren lärde jag känna många parkbänkar på Södermalm.

Det är synd att orden begränsade mig så mycket då. Men kanske är det ännu mer synd att de fick påverka mig så många år senare också. Orden fick fäste och gav mig en kamp med tillvaron.

Men jag kan se positiva delar i det också. Jag drivs av ett engagemang och hoppas att jag i mitt arbete förmår att synliggöra vilken betydelse professionella har för människors möjligheter att leva efter sina förutsättningar.

Teckenspråk