- Besök oss
- Evenemang
- Utställningar
- Slott och gårdar
- Kunskap och samlingar
- Om Nordiska museet
- Sök
Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, troligen mest för rötternas medicinska egenskaper. På 600-talet e kr odlade man dem även för deras skönhet. Det var främst förnäma familjer som hade pioner i sina trädgårdar. Buskpioner fick endast odlas i de kejserliga trädgårdarna.
Det finns ca 30 vildarter av pioner. De växer i ett bälte från Spanien, Portugal över medelhavsländerna bort till Kina och Japan. En art växer söder om medelhavet, Paeonia coriacea, och i Nordamerika finns det 2 arter, Paeonia brownii och Paeonia californica. Vildarterna växer ofta i relativt karg miljö i bergstrakter. Exempel på vilda arter är svavelpion, Paeonia mlokosewitschii, dillpion , Paeonia tenuifolia, och rosenpion, Paeonia veitchii.
Bondpionen, Paeonia x festiva, är en korsning mellan bergpion, Paeonia officinalis och turkisk pion,Paeonia peregrina. Bondpionen är härdig och trivs bäst i kalkhaltig lerjord. Den är en gammal kulturform och har länge odlats i Sverige. Den har ibland kallats ”fattigmansros”.
Tyvärr är många av de vilda pionerna utrotningshotade p g a turism och exploatering av deras naturliga växtplatser. Den medicinska användningen påverkar också pionerna negativt.
Den 1:a skrivna beskrivningen av släktet Paeonia finns i Chinese Materia Medica, publicerad av Quin ca 200 f kr. Namnet Paeonia är en latiniserad form av grekiskans paionia. Paion var gudarnas läkare och enl mytologin upptäckaren av den medicinska användningen av många växter. Asclepios, som hade varit Paions lärare, blev avundsjuk på Paion och tänkte döda honom. Hades som hade blivit behandlad av Paion förvandlade honom till en blomma för att han skulle undgå att dödas. Denna blomma är idag Paeonia officinalis.
Plinius den äldre (ca 23-79 e.kr) ger oss den första europeiska beskrivningen av pionen i sin Natural History.
Carl von Linné beskrev Paeonia officinalis i sitt verk Species Plantarum 1753
Till Europa kom luktpionerna med Ostindiska kompaniet i slutet av 1700-talet. Efterfrågan på nya sorter blev snart stor och ett omfattande förädlingsarbete påbörjades.
Det var framför allt i Frankrike och England som nya pioner togs fram.1824 presenterade Nicolas Lemon den första rosa fyllda luktpionen , ’Edulis Superba’, på en utställning i Paris . Många av dessa sorter är fortfarande populära t ex ’Festiva Maxima’, ’Felix Crousse’ och ’Sarah Bernhardt’.
Ca 1850 kom de europeiska luktpionerna till USA och stora pionodlingar växte fram där. En av de mest kända pionförädlarna i USA var A.P. Saunders. Han tog bland annat fram ’Roselette’, ’Starlight’ och ’Horizon’. 1903 grundades American Peony Society (APS). Syftet var att främja pionernas spridning samt att få ordning på namngivningen.
Buskpionerna (kallas ibland trädpioner) är förvedade, lövfällande buskar som härstammar från Kina. De ansågs förr vara så värdefulla att endast kejsarfamiljen fick ha den i sin ägo.1789 kom den första buskpionen till Europa. Den planterades i Royal Botanical Gardens i Kew, England. Variationsrikedomen bland buskpionerna är stor och blommorna kan vara både vita, rosa, gula eller röda. De kan bli mer än 2 meter höga under gynnsamma förhållanden. Paeonia suffruticosa (kallas ibland Paeonia moutan) är en av de vanligaste. ’Alice Harding’ är en fylld, citrongul buskpion som doftar underbart.
1948 lyckades en japan, Toichi Itoh, korsa en örtartad pion med en buskpion. Dessa korsningar kallas Itohhybrider.
Dagens pioner är korsningar mellan olika vildarter. De mest använda är Paeonia lactiflora och Paeonia officinalis. Man brukar räkna med fem olika blomtyper hos pionerna. Dessa är:
Enkel: De har 5-13 kronblad och normala ståndare. De flesta vildarterna hör hit.
Halvfylld: Ståndarna är spridda i blomman och alternerar med kronbladen. Detta
kallas ofta en blomma i blomman
Fylld: Dessa blommor kan se lite olika ut. De yttre kronbladen är ofta större och omger en mitt av mindre blad och staminodier (ombildade ståndare).
Japansk: Normala yttre kronblad men de flesta är ståndarna är ombildade till smala, kronbladslika staminodier. De är ofta tvåfärgade och infertila.
Anemone: Alla ståndare är ombildade till ofta bredare staminodier. Är ofta tvåfärgade och väldoftande.
En halvskuggig växtplats är det allra bästa, men några timmars sol om dagen behövs. Man kan förlänga blomningstiden något om pionerna står lite skuggigt.
- Plantera inte för nära stora träd som utarmar jorden
- Lerjord är bäst, men den får inte vara vattensjuk, bra dränering är viktigt
- Pioner trivs i de flesta näringsrika jordar
5 cm under jord med vegetationsknopparna är lagom djup plantering.
Gödsel: benmjöl, välbrunnen kogödsel eller algomin, NPK 8-7-16 eller 11-5-18. Rötterna får inte komma i direkt kontakt med starkt gödsel. Pioner behöver sällan gödslas. Gödsla inte på våren utan när blomningen är över
Vattning: Ej för ofta och ej direkt på bladen. Dränk jorden ordentligt högst en gång i veckan på nyplanterade plantor. Pioner tål torka mycket bra.
Plantera ej för tätt, ca 1 meter mellan plantorna är lagom. Skär bort vissna blommor.
Krukodlade pioner kan planteras när som helst medan barrotade pioner planteras på hösten.
Delning är det vanligaste sättet att föröka pioner. Det gör man på hösten och 3-5 knoppar på en 10-20 cm rotbit räcker för att få en ny planta. Det går också att flytta en pion. Man får räkna med att det tar något år innan den blommar igen.
Piongråmögel, Botrytis paeoniae
Den vanligaste sjukdomen är piongråmögel. De första angreppen brukar komma när skotten är 10 – 30 cm höga. Angreppen syns bäst längst ner på stjälkarna som brunt slem. Om det är små angrepp brukar det räcka med att skära bort de angripna stjälkarna och ta bort jorden närmast plantan. Man kan också prova att lägga lite träaska runt plantan. Det är vanligare med angrepp om det är fuktigt väder och om pionerna står för tätt.
Mer resistenta sorter är t ex: ’Festiva Maxima’, ’Lady Alexandra Duff’, ’Sarah Bernhardt’.
Drabbar främst örtartade pioner efter blomningen. Börjar med små röda prickar som sedan övergår i gråbruna fläckar som växer sig större. Marktäckning är bra då det hindrar svampsporer att spridas från jorden. Kan gynnas av kvävebrist.
Vattna eller duscha aldrig bladverket på kvällen. Kalka på hösten.
Bladen blir gula och nerverna tydligt gröna. Järnberikad gödsling brukar fungera bra.
Rotnematoder ser ut som ärtlika knölar på rötterna. De förekommer mest i lätta jordar men inte alls i tyngre lerjordar. Man kan förebygga med näringsrik, lerhaltig jord och ökad kaliumgödsling.
Gräv upp de sjuka plantorna och ta bort angripna delar så kan plantan friskna till.
Pioner har inga större problem med skadedjur. Rådjur tycker inte om dem, sorkar kan någon enstaka gång gnaga lite på en rot. Det vanligaste djuret på pioner är myror. De gör ingen skada utan äter det söta sekretet på knopparna.
Under medeltiden i Europa var det två pioner som användes, Paeonia officinalis (bergpion) och Paeonia mascula, (kända som den kvinnliga och den manliga pionen).
De användes till allt från barnafödande till att mota bort onda andar. De troddes också kunna kurera gallsten, epileptiska anfall och lindra tandvärk mm.
I Asien har pioner använts länge inom medicin och har idag fått en nyrenässans inom
Traditionell kinesisk medicin (förkortas TCM)
De som används idag odlas huvudsakligen i Kina, Korea och Taiwan.
Idag är det mest roten som används från både örtartade och buskpioner, men bark, frön och blommor kan också användas.
Paeonia lactiflora (luktpion) används till kvinnosjukdomar, bröstsmärtor och blod- eller leverproblem.
Paeonia veitchii (rosenpion) används mot cirkulationsproblem och tros reducera svullnader och lindra smärta.
Paeoni suffruticosa (buskpion) anses ha effekt mot bakterier, konvulsioner och allergiska reaktioner samt kyla blodet.
Plinius d.ä, skriver i sin Natural History bl.a. att pionen är effektiv mot ca 20 sjukdomar, däribland magsmärtor och andningsbesvär
Pionen ansågs också ha magiska krafter, många odlade den som skydd mot ”onda ögat”. Man skulle gräva upp rötterna nattetid, för om hackspetten såg när man gjorde det skulle den hacka ut ögonen på en.
Av Gullevi Bergqvist
Krupke, Hermann. Min passion för pioner. LTs förlag 2006
Fearley-Whittingstall, Jane. Pioner. Forum 2000
Page, Martin. The gardener´s Guide to Growing Peonies. Timber Press 1997
Widlundh, Susanna. Pioner-från bondpioner till kinesiska skönheter. ICA bokförlag 2007
Rosén, Susanna. 100 pioner. Bokförlaget Semic 2009
Rogers, Allan. Peonies. Timber Press 1995
