Samlingarna växer

Artur Hazelius hade ingen privat förmögenhet som kunde finansiera hans verksamhet utan fick istället lita till människors generositet och givmildhet.

Han har beskrivits som en skicklig och ihärdig ”tiggare”. Många var de som bidrog genom att skänka föremål eller bidra med ekonomiskt understöd. Hazelius kallade dessa medhjälpare för ”skaffare”. De fungerade som ombud för museet och genom deras hjälp och försorg köptes eller skänktes en stor mängd föremål.

Samlingarna växte snabbt under de första decennierna. Föremålen kom inte bara från Sverige utan även från de andra nordiska länderna och från de svensktalande områdena i Baltikum. Störst var samlingen av allmogeföremål men också borgerligt bohag och dräktskick blev snabbt ett omfattande samlingsområde liksom hantverks- och skråföremål som kunde berätta om stadskulturens villkor. Manuskript av kända författare och föremål som tillhört framstående och betydande svenska män och kvinnor fick också en plats i samlingen. Hazelius menade att den nationella känslan, eller fosterlandskärleken som var det ord han använde, skulle hämta näring ur förundran över tidigare generationers insatser och färdigheter.

Nidbild av Artur Hazelius

Hazelius var inte utan kritiker. En del menade att han samlade alldeles för mycket och dessutom föremål som inte alltid var i bästa skick, ordet ”lump” användes av några för att beskriva delar av samlingen. Andra ansåg att han hade alltför nära och god kontakt med pressen och att hans museum på detta sätt fick alltför positiv reklam och okritisk uppmärksamhet.