Sjukdomar nu och då

Epidemier, kris och sjukdomar har härjat genom historien, liksom idag. Hur har våra möjligheter att hantera dem förändrats?

I Nordiska museets samlingar finns föremål och arkivalier som vittnar om gångna tiders metoder för att bota och lindra sjukdomar. Många var pragmatiska och ganska väl fungerande, medan andra byggde på magisk teknik eller till och med svartkonst. Några metoder följde oss in i 1900-talets välfärdssamhälle, andra försvann när Sverige upphörde att vara ett utpräglat jordbrukssamhälle.

I en undernärd tid

I bondesamhället, som från medeltiden fram till 1900-talet mestadels präglades av fattigdom och undernäring, innebar de enklaste sjukdomar ofta dödliga hot. Många sjukdomar blev kroniska eftersom de inte kunde botas. Sjukdom och död var närvarande på ett annat sätt än i vår tid. I synnerhet bland barn skördade sjukdomar och undernäring offer. Människor blev heller inte så gamla som idag och en förväntad livslängd i mitten av 1800-talet var ungefär 50 år. Idag har vi bättre möjligheter att tillfriskna efter influensa än för bara ett hundra år sedan.

Barn, sköterskor och läkare i en sjukhussal på barnsjukhuset i Lund 1903. Foto: Okänd/ Nordiska museet

Virus och bakterier var länge okända

Kunskapen om virus och bakterier är relativt ny, den uppkom under 1800-talet. Innan dess har människan hittat olika förklaringar till sjukdomar, som ofta byggde på föreställningar om sjukdomsalstrande väsen, trolldom och magi.

Folktrons förklaringar

En vanlig föreställning om exempelvis pesten var att den orsakades av en demon som kunde inkarnera sig som människa, djur, föremål eller ande. Norden hemsöktes av pestepidemier i flera vågor från ungefär 1349 och fram en sista svår epidemi 1710–1711. I folktron uppkom under hand olika sätt att se tecken på eller tyda hur sjukdomsutbrotten skulle uppstå och vilken omfattning de skulle komma att få.

I en artikel i Fataburen från 1967 beskriver folklivsforskaren Carl-Herman Tillhagen de viktigaste dragen i nordisk folktro kopplat till pesten. I artikeln, som bland annat baseras på ett omfattande material i flera folkminnesarkiv, framgår exempelvis hur människor försökte förutspå om och när pesten skulle komma. Om inte pesten kom under våren, skulle den inte heller komma under resten av året. Om det var ont om svamp och gräshoppor men gott om flugor, var det ett tecken på att pesten var i antågande. När pesten väl drabbat byn, kunde man se en röd tupp kila mellan gårdarna. Tuppen var naturligtvis själva pesten i djurgestalt. 

Pesten kunde också visa sig som en pojke och en flicka som gick med räfsa och sopkvast mellan gårdarna. Om de räfsade betydde det att bara några skulle dö. Använde de sopkvast betydde det att alla skulle duka under.

Det förekom att familjer och hela byalag försökte skydda sig från sjukdom genom att isolera sig på olika sätt och spärra av vägar. Hoppet sattes också till magiska åtgärder som skulle skydda från smitta. Om en sjukdom, eller en inkarnation av sjukdom, tagit sig in i en människas kropp var tron att magi var enda räddningen. Till exempel kunde en botare använda sig av metoden bortsättning, som innebar att man "kastade bort" åkomman genom att ta sju eller nio delar av den sjuke (till exempel hår, naglar osv.) och kasta i en korsväg under särskilda ceremonier.

”Sägner och folktro kring pesten”, Fataburen 1967

Magiska kurer och botemedel

Många sjukdomar förklarades förr med att den sjuke stött på ett övernaturligt väsen, till exempel gasten, älvor eller haft oturen att störa vättarna. Läkare var få och den som var sjuk fick använda sig av huskurer, magiska botemetoder eller besöka en botare. Filmen är en av Nordiska museets kulturhistoriska filmer och visar en man som besöker en botare i Dalarna för att bli av med "knarret" i sin handled. Inspelad av Nordiska museet på Sollerön, Dalarna 1939.


Åderlåtning

År 1778 utbröt en lokal epidemi som spreds i tre socknar i Kalmar län. Befolkningen i Åby, Kläckeberga och Rysby insjuknade i "gallaktig feber" som varade i uppemot ett par veckor och gav svåra plågor för den sjuke. Sammanlagt vårdades 221 personer av läkaren Anders Santhesson, som lyckligtvis konstaterar "af dessa dödde ingen" enligt Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar 1779.

Ett botemedel var åderlåtning, att tappa blod ur kroppen för att det sjuka skulle följa med ut, som Santhesson menade var verksamt i början av epidemin. Därefter gjorde det mer skada än nytta, konstaterar han. I kombination med åderlåtning ansågs också kräkmedel fungera. 

Smöjning 

Trädgrenar i olika formationer var vanliga boteredskap inom folkmedicinen. Hit hörde häftträn, stämträn, valbundna eller vårdbundna trän. De kunde vara en trädgren, mindre grenklyka eller en trädknut som naturen eller människan format så att en ring eller ett genomgående hål bildats.

Principen var att den sjuke själv, den sjukes linne, eller vätska som den sjuke skulle dricka drogs genom hålet på ett ritualiserat sätt. Sådan så kallad smöjning (efter ordet smöja, träda in) är en mycket gammal botetradition som användes ännu in på 1900-talet i Sverige för att behandla en rad sjukdomar, framför allt rakitis (engelska sjukan) bland barn.

 

Perssons förstfödde son Petter var behäftad med engelska sjukan [...] hvilken åkomma detta träd är mäktigt att häfva. År 1860 fördes sonen igenom trädet med den lyckliga följd, att hälsan återvanns; och har han nu nått en ålder af 33 år, hvilket förutsågs vara en omöjlighet, så vida ej detta träd påträffats. Sedan dess ha hundraden vandrat igenom med samma lyckliga verkan.


Läs mer om citatet och vårdbundna träd i artikeln ur Fataburen

Magiska symboler

Ellakors

Ett Ellakors var ett magiskt smycke som många under 1700- och 1800-talen ansåg skyddade mot sjukdomar orsakade av älvor eller vattenväsendet Ellen, illasinnade och obehagliga väsen som inte har något med alver eller nationalromantikens vackra flickgestalter vid vatten att göra. Smycket hängdes om halsen, på både vuxna och barn, och för att få skyddande kraft måste det tillverkas och överlämnas till sin bärare enligt en ritualiserad ordning. Bland annat skulle det smidas under tystnad, av silver som tiggts ihop och smeden skulle inte få betalt för sitt arbete. Ellakorset bars närmast kroppen, osynligt för andra och fick aldrig säljas.

Det här korset skänkte herr C. U. Palm till Nordiska museet den 10 maj 1909. Vem som burit det är okänt. Kanske satt hoppet om ett älskat barns tillfrisknande i det?

Ältring

Ältringar trodde man botade barn mot "ältan", engelska sjukan. Ältringen hängde man i ett snöre runt barnets hals, liggandes direkt mot bröstet. Ett avskrap från stenen gavs som medicin till barnet. 

1800-talets sjukdomar

Vilka örter användes för att bota sjukdom? Vad är det som håller trollen borta? Hör pedagogen Sara berätta mer i denna livesända visning.

 

 

1900-talets sjukdomar

Hur var det att bli sjuk i mitten av 1900-talet? Hur såg man på hälsa? Hör pedagogen Sara berätta mer i denna livesända visning.

 

Sjukdomar idag

Hur hanterar vi oro och rädsla?

Trots att vår kunskap om sjukdomars uppkomst och botemedel förändrats, så kan oro och rädsla fortfarande finnas kvar. Hur hanterar vi känslan av ovisshet? Nordiska museet bjöd in till ett samtal om oro och rädsla. 

 

 

Berättelser i sjukdomstider

I Nordiska museets arkiv finns berättelser kopplade till tidigare epidemier, som spanska sjukan. De visar på både skillnader och likheter mellan då och nu.

En sjuksköterskas berättelse om spanska sjukan

1918 härjade Spanska sjukan som värst i Norden. 1968 berättar en sjuksköterska för Nordiska museet om tillvaron för tidens vårdpersonal på Helsingborgs lasarett:


Vid fyllda 21 år fick jag börja som elev, just lagom till farsoten Spanska sjukan började 1918. Oftast var dagens id ej slut förrän vid elvatiden på natten och kl. fyra väcktes vi för att åter börja. Ej sällan fick man vaka extra en natt emellanåt. En natt hade vi sex dödsfall. De flesta voro unga, starka personer, som dukade under. Det var en hemsk tid, men var också ett riktigt 'eldprov' på en ung elev, som fick göra mycket som annars inte skulle anförtrotts en elev. Utav all personal, var det endast en äldre undersköterska och jag, som inte drabbades utav sjukdomen, men som fick arbeta desto mera.

Utdrag ur Nordiska museets insamling NM 193 Sjuksköterskeyrket, 1968. Citatet är förkortat.

Fotot visar en gymnastiksal i Boden, fylld med sjukhussängar och soldater insjuknade i Spanska sjukan. Boden 1918.

En 72-årings berättelse om corona

Jag har sådana sjukdomar som det sägs betyda att om jag blir smittad, klarar jag det inte. Jag är inte så hemskt gammal, så jag har inte ställt in mig på att dö riktigt ännu. Men jag har fått bråttom att ordna med papper, fotografier, fylla i Vita arkivet och så vidare. Det känns obehagligt när en del i tv säger att det är inget att oroa sig för, det är ju bara svaga, sjuka och äldre som blir svårt sjuka och riskerar att dö. För någon vecka sedan när det började bli stort pådrag i media, fick jag några gånger känning av panikångest.

Utdrag ur Nordiska museets insamling av coronaberättelser som startade i mars 2020.

Vi söker din berättelse om hur vardagen påverkats av coronaviruset

Just nu befinner vi oss mitt i en pandemi som påverkar människor världen över. Nu vill Nordiska museet bevara dina erfarenheter för framtidens forskare.

Vem som helst kan bidra med sin berättelse, såväl i text som i bild. Det gäller både dig som känner dig påverkad av virusets framfart och dig som inte upplever dig särskilt påverkad. Ditt bidrag blir ett tidsdokument och hamnar i museets samlingar.

Lämna en berättelse
Läs andras berättelser