Socker som medicin

Socker har en lång tradition som det älskade söta, något till tröst, lindring, njutning och bot. 1500- och 1600-talens läkare definierade sockret som en verksam substans, och det var apotekarens viktigaste vara. Människans ständiga längtan efter bot och tröst har bidragit till den ökande sockerkonsumtionen.

Sockret var mycket sällsynt och dyrbart i 1500-talets Sverige. Det var känt som medicin – en "sällsam honungsdagg från Indien med lindrande effekter". Socker användes mot feber, hosta och magbesvär. Under medeltiden spreds det långsamt i Europa via grekisk och arabisk läkekonst. Sockerrör odlades kring medelhavet, där också viktiga medicinska skolor fanns. Snart blev söta, uppfriskande läkemedel – confectio – populära små munsbitar bland furstar och kungligheter. 

Behandlingar och bot

Socker och honung användes flitigt i vården av sjuka fram till 1900. Både i skolmedicin och folklig läkekonst: vid förkylning, katarrer, halsinfektioner och på svåra sår. För smak och ”consistens.” Sötman mildrade bittra ämnen. I socker reddes medel mot kikhosta och dysenteri. Sirapslavemang hävde förstoppning. Kloka gummor och gubbar hade egna recept. 

I apoteken såldes socker och doftande kryddor. Söt magmedicin, läckra hostpiller, syltade körsbär, mjuk konfekt med nötter och nejlika. Sockret var apotekarens viktigaste vara. Örter konserverades i sirap, paketerades i härdat socker till en liten hållbar tablett. Apoteksvaror kallades confectio och apotekaren confectarius, av latinets conficio, att tillreda. 

Marsipan för sjuka

Mandelmassa kallades länge för ”hjärtsocker” eller ”marsipan för sjuka.” Vid klostren bakades massan med örter, kryddor, kanske pärlor och ädelsten till kraftbröd eller apotekarkakor. Med bilden av ett helgon fick kakan mera kraft. Marsipantårtor tillverkade i snidade formar blev dyrbar lyx på de förmögnas festbord. Dekorerade med färg och bladguld visade de makt och status.