Status och lyx

På sena 1700- och 1800-talet står socker för exklusivitet, förlustelse och nöje. Socker är en statusvara som sprids till städernas framväxande borgerlighet. Sverige förbrukar lite socker jämfört med alla andra europeiska länder, men de som äter, de äter mycket.

Sockret får under den här tiden en betydelse för umgängeslivet. Desserten var en given och viktig höjdpunkt i borgarklassens måltider. De söta rätterna kom allra sist och serverades i särskild ordning: först glacer, färsk frukt, sedan insyltade saker, geléer och cremer. Sist bakverk och konfekt, helst av 20 skilda slag. Allt storslaget, vackert och exklusivt.

Dyrbara skålar på fot betonade sötmans status. Konfekt upplagd på speglar förstärkte kulör och mängdverkan. Det lyste av prakt från en förstklassig dukning med färgade ”såcker-werk” och skinande silver.

Brogerligheten träffades även på de nyinrättade konditorierna. På 1830-talet bjöds kunderna att äta i butiken. Rummen möblerades med bord och stolar, speglar och ljuskronor. Vin, kaffe, musik, spel och nyheter serverades till en söt biskvi eller mandelkaka. Konditorierna låg på eleganta adresser och blev societetens sällskapsrum. Även för damer. Kafékulturen stod för vimlande stadsliv. Lockande lustfyllt, modernt och delikat.

Till livets högtider och fester

Karameller beställdes hos sockerbagaren till bröllop, dop och begravningar. De bjöds vid högtid och fest för att uttrycka sorg, glädje och förhoppning. Eller gavs i smyg till den man höll kär. Sockret blev ett budskap, att spara eller äta. Omsorgsfullt smyckat med bilder och ord. Sötsaker spreds så småningom till folkliga marknader.