Vanlig dag i ovanlig vardag

Susanna 33 år, Borås

På kvällarna är Susanna ofta hemma hos sin kontaktperson. Familjens trygghet får henne att må bra, men ändå kan hon plötsligt börja skaka av ångest i soffan.

Trots att nattens sömn stördes av ångest, är jag uppe ovanligt tidigt. Innan solen helt gått upp ger jag mig av för att följa med mina brorsbarn på fyraårskontroll. Min vardag, som tidigare mest bestod av vårdbesök, boendestöd och svajande stämningsläge, fick en helt ny innebörd när de kom till världen.

Redan från deras första andetag har jag varit med som en extra förälder. De bryr sig inte om att jag har Aspergers syndrom eller att jag har annorlunda behov. Det måste vara ett bevis på att jag har goda kvaliteter.

När vi lämnat på dagis åker jag vidare till Fontänhuset. Där jag har min dagliga sysselsättning, det är mitt arbete. Det är inte alltid jag trivs, men idag är det så. Prick klockan tolv är jag hemma, då kommer mitt boendestöd för att hjälpa mig med lunchen. Eller snarare för att påminna mig om att äta den. Det är inte alltid jag prioriterar maten framför andra roliga aktiviteter.

Pappa och jag åker till tryckeriet som vi anlitat. Under lång tid har jag arbetat fram hjälpmedel som underlättar min vardag, lösningar som andra många gånger har visat intresse för. Tryckeriet har producerat en kortlek som beskriver känslolägen i bild och text. Det är bra för dem som liksom jag har svårt att uttrycka sig. Det känns härligt att ha den färdigtryckta leken i handen.

I mitt liv tar även små vardagliga saker extremt mycket energi. Min hjärna tar in alla sinnesintryck. Så efter en halvtimmes vila hemma i bolltäckets omfamning är jag alert igen och beger mig till min kontaktperson. Jag tillbringar ofta eftermiddagar och kvällar med hennes familj. Två föräldrar och fyra barn som har tid att släppa in mig i gemenskapen.

Mörkret faller och vi myser med tända ljus framför en bra film. Plötsligt börjar mitt hjärta rusa och kroppen skakar fruktansvärt. Är det ett ångestanfall? Eller är jag sjuk, får jag en hjärtinfarkt? Och hur kan detta komma sig när jag är i så tryggt sällskap? Förvirringen är stor och snart kan jag inte hålla tårarna tillbaka. I oförmåga att få fram ord, puffar jag min kontaktperson på axeln. Sedan följer en lång stund av skakningar, oro, tårar och rädsla. Vi pratar om vad som kan ha hänt i kroppen och vad jag ska göra åt det. Klockan hinner passera midnatt.

Till slut är jag ändå så pass lugn att jag kan bege mig hemåt. Visst finns rädslan i bakgrunden, men även glädjen över att ha någon som stöttar av hela sitt hjärta. Jag kan inte annat än att känna tacksamhet.

Teckenspråk

Lätt svenska

Talspråk

Talspråk - Lätt svenska