Julbloggen

Följ oss under hela december när vi berättar mer om våra jultraditioner, pyssel och mycket annat.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

OSA: Skriv så du hörs!

2017-04-21 14:32

1992 började Posten att ge ut OSA, en gratistidning riktad till ungdomar och som gick att hämta på en rad skolor, JC-butiker och SF-biografer runt om i landet. OSA gavs ut med syftet att låta unga komma till tals på en offentlig arena och tidningen bestod till största delen av insändare skrivna av läsare, insorterade under lämpliga kategorier. Det var gratis att skicka in insändare och de publicerades enligt redaktionen i sitt ”ursprungsskick”, vilket skulle innebära ett ocensurerat innehåll. I arkivet ”Posten, Insändare till tidningen O.S.A” finns drygt 130 volymer med insändare skrivna under perioden 1992-95.

Det är tydligt att tidningen utgjorde en möjlighet som dåtidens ungdom önskade, då de stod i brytpunkten mellan det tryckta mediet och internet som kommunikativ resurs. Att det rådde ett slags paradigmskifte där tidningen höll på att förlora sin roll som primärt ungdomsforum ses även på andra håll – ungdomstidningen Starlet som började ges ut på 60-talet lades ner 1994; tidningen Girls, riktad till unga tjejer, lanserades 1995 och varade bara ett (1) år. Samtidigt kom TV och internet att vinna mark med ungdomskulturella satsningar: Z-TV började sända 1992 och 1997 lanserade tidningen Kamratposten sin första hemsida. 1992 saknades dock ännu ett forum för ungdomar där de kunde tala fritt och offentligt – ungdomsprogrammet Bullen började visserligen sändas 1987, men till OSA kunde man skriva utan att ha en specifik fråga eller ett problem. OSA blev snabbt populär: till det allra första numret (1/92) skickades 4000 insändare in och redaktionen skrev att de ”redan nu [kan] se att OSA kommer att bli ett debattforum och en åsiktsventil av stor betydelse”.

Ryktet om OSAs underhållningsvärde och dess funktion som ungdomsforum spred sig, många som bodde på orter där tidningen inte fanns skrev till redaktionen och bad dem att börja skicka den till deras hemstad. Dock var det uppenbarligen ett lite ovanligt format som man inte riktigt visste vad det ville eller vad det stod för – signaturen ”Sossen” vill veta vad OSA betyder, framförallt om det handlar om någonting politiskt då hen gillar OSAs kalender men inte vågar ha den eftersom hen ju kan ”bli anklagad för att vara moderat-jävel eller nåt.” – och de ocensurerade insändarna kunde uppfattas som kontroversiella. En manlig anställd på ett gymnasium skriver ett brev till OSA:

”Inför nästa distribution av tidningen OSA vill jag å det angelägnaste be Er att inte skicka den längre till Vilunda gymnasium i Upplands Väsby. Jag önskar inte komma i konflikt med skolledningen, tyvärr, för den här sakens skull. Skälen kan jag inte gå in på, det är tyvärr känsliga saker.”

Uppenbarligen misstänker den anställde att han kommer att få stå till svars inför skolledningen om distributionen till skolan fortgår. Kanske har han redan kritiserats för detta, kanske har han tittat i tidningen och insett att den inte kommer att mottas väl av ledningen och önskar kväva konflikten i sin linda. I vilket fall visar brevet att skribenten förstår OSAs innehåll som något oönskat, även om han inte vill gå in på detaljer då det är ”känsliga saker”. Det är inte orimligt att tänka sig att det var icke-censuren och dess medföljande grova åsikter och formuleringar som låg till grund för den inskickade förfrågan. Det som en skribent med signaturen ”Nationalist, javisst!” uttrycker som positivt med OSA – ”Och förresten, fy fan, vad skönt att få kläcka ur sig vad man tycker och tänker, nästan ocensurerat.” – kunde förstås som hotfullt av utomstående, de som inte ingick i läsarskaran.

Insändarna består nästan uteslutande av handskrivna kort och lappar och innehållet är högt och lågt, från topplistor över de bästa karaktärerna i Rederiet och kärleksdikter med både anonyma och namngivna adressater och agiterande rasistiska utläggningar – och de antirasistiska svaren, monologer om trista lärare och nödrop till allmänheten där man som förtvivlad tonåring bara vill veta att man inte är ensam. OSA bjöd in sina läsare till bikt, till självmanifestation, till interaktion och till att tycka till, att göra sin röst hörd. De flesta insändarna är menade för publikation, men vissa är brev som vänder sig till OSAs redaktion – den uppgivna mannen på Vilundagymnasiet är ett exempel på detta.  Några av breven är aldrig öppnade utan ligger i osprättade kuvert jäms med utrivna kollegieblocksblad och fotografier som skribenten utan framgång önskar att tidningen returnerar.

När insändarna skrivs är Sverige och dess plats i världen under omförhandling. 1994 röstar vi om medlemskapet i EU, någonting som diskuteras flitigt i insändarbuntarna. Både ja- och nejanhängare finns representerade, men många kommenterar uppgivet att de ju ändå inte får rösta, trots att de är de – de unga – som måste leva med resultatet. Signaturen ”14/11 -94” kommenterar utfallet kort och kärnfullt med insändaren ”Imorse vaknade jag upp i EU.” En del försöker hålla sig positiva, kanske blir det trots allt inte så illa som man har trott och att vi nu helt enkelt får göra det bästa av situationen. Texterna tecknar en värld som å ena sidan har börjat bli mer tillgänglig – man diskuterar amerikanska teveprogram, kommenterar matkultur och provar skolengelskan och -tyskan med några försiktiga fraser. Å andra sidan hade globaliseringen ännu inte skett i högre grad än att Sverige fortfarande var väldigt stort: de som bor i mindre orter har fortfarande en romantiserad eller på annat sätt överdriven bild av hur det är i Stockholm och på samma sätt uttrycker de i de större städerna en skev uppfattning om hur livet ”på vischan” är. Många skribenter argumenterar lokalpatriotiskt för sin ort sedan den blivit häcklad i något tidigare nummer, andra vänder sig ut i landet och frågar om någon möjligtvis känner killen man träffade på campingen i somras, han hette Jesper eller Marcus och bor i Uddevalla. Det känns något avlägset idag när man kan hitta de flesta genom sociala medier eller adressupplysningssidor, men när man som signaturen ”Maria” bor i 90-talets Stockholm och var förälskad i en kille i Östersund så kunde han lika gärna ha bott på en annan kontinent, och Maria frågar sig förtvivlat huruvida hon någonsin kommer att få se honom igen.

Papperstidningen OSA lades ner i och med internets framfart men fortsatte att existera på nätet och hade en mycket välbesökt chatt, varför deras roll som ungdomsforum fortgick en tid efter att det ursprungliga tidningsformatet hade spelat ut sin roll.

Signaturen ”Utrotningshota 80-talet” skriver ”Är det någon mer som vill stoppa tiden här på 1990-talet?” och hen fick så småningom sin önskan uppfylld, i alla fall i någon utsträckning. OSA ger en klar och tydlig inblick i unga svenskars tillvaro på 1990-talet, i brytpunkten till paradigmskiften och blir därför ett slags textmonument och ett litet utsnitt av en svunnen, men inte avlägsen, tid.

Kristina Öhman är praktikant vid Nordiska museets arkiv.

Vinnare av tävlingen Cosplay <3 folktroväsen

2017-04-07 15:00

Den 25 mars avgjordes tävlingen Cosplay <3 folktroväsen. Då kom de tre deltagarna till Stockholm för att fotograferas av museets fotograf Karolina Kristensson, bedömas av en jury och visa upp dräkterna på scen i samband med Cosplay-SM på Nordiska museet.

I fem månader har Rickard, Kelly och Elin arbetat hårt med sina dräkter. Vi har kunnat följa dem här på bloggen och i sociala medier.

Resultatet av tävlingen är fantastiskt och vi på Nordiska museet vill varmt tacka alla deltagare för insatserna, och för att vi fått vara med om resan tillsammans med tre skickliga cosplayare och hantverkare. Inte minst har det varit spännande att se folktroväsen gestaltas på unika sätt, och väckas till liv under en helg.

Vinnare av tävlingen blev Rickard Nilsson, som gestaltade bergakungen. På gemensam och hedersam andraplats kom Kelly, skogsrået, och Elin, gruvrået. Stort grattis till Rickard! Och stort lycka till alla tre med fortsatta insatser inom dräktskapande och cosplay. 

Hartig, Kajsa

Digital navigatör

Interaktiva medier

08-519 547 50

kajsa.hartig@nordiskamuseet.se

Att skriva sig fri

2017-04-05 11:28
Mäster Mikaels gata, Södermalm, Stockholm. Foto: Studio Gullers, januari 1942Birgitta Törnqvist på bakgården, Mäster Mikaels gata 9, Stockholm. Foto: Studio Gullers, januari 1942.Birgitta Törnqvist på bakgården, Mäster Mikaels gata 9, Stockholm. Foto: Studio Gullers, januari 1942.

En sällsam död/liv utan liv/det du tog/sång i träden/men ingen sång finns/sol bakom täta moln/Tung går jag i rummet/sörjande min död/ser en främmande le/med blommor i sin hand/vacker en gång för dig. (Dikten Tung går jag i rummet.)

På 1970- och 1980-talen, och ännu ett stycke in på 1990-talet, då museets insamling av skrivet minnesmaterial fortfarande var omfattande, var också ett flertal tjänstemän engagerade i verksamheten. Vid den här tiden blev kontakterna med framför allt vissa av meddelarna i frågelistverksamheten både personlig och tät. Somliga besvarade inte bara de olika frågelistorna utan skrev också om annat som de ville berätta om. År 1975 utarbetades dessutom en ”Minneslista för memoarskrivare” (MMF), ”en handledning till stöd för dem som vill skriva sina memoarer och inte redan har lämnat museet en sådan skildring”. 

En som vid den här tiden skrev till museet om sitt liv var Birgitta Törnqvist, född 1910. Hon bodde med sin betydligt äldre man, konstnären ”Kvast”, i ett kulturhus på Söder i Stockholm. Hennes närmaste kontakt på Kulturhistoriska undersökningen, där insamlingsverksamheten bedrevs, var Annika Österman.

Sin första självbiografiska text skickade Birgitta i början av 1979, den sista tog Annika emot sommaren året därpå. Däremellan kom det många både längre och kortare bidrag.

Jag vet inte om Birgitta kom upp till Annikas tjänsterum någon gång. Men Birgittas skrivande till museet, ställt till Annika, Annikas läsning och tackbreven därefter, säkerligen också en del telefonsamtal, skapade en förtrolighet mellan dem. Birgitta hade tillbringat barndomens somrar på Östra Lagnö i Stockholms skärgård. Kanske var det en anledning till att Annika bjöd Birgitta och Kvast till sommarstället på Harö. ”Du var så snäll och ringde och bjöd oss till er där ute på ön. Det lät så lockande – men blev aldrig av för oss.”

Birgitta följer inte memoarminneslistans strikt kronologiska upplägg. I stället skriver hon om olika skeden och händelser i livet. Summan av kardemumman blir därför inte en levnadsberättelse i gängse bemärkelse. Hon har också lämnat fotografier, bl.a. av KW Gullers, som besökte hemmet på Mäster Mikaels gata inför ett tidningsreportage.

Kvinnans underordnade roll är en röd tråd i Birgittas självbiografiska texter, vilket hon också upplevde i äktenskapet. Men hon berättar också om glädjeämnen, om grannkontakter, och om när barn och barnbarn kommer på besök och det dukas till middag i den lilla träkåken, med konstnärsateljén på övervåningen och utsikt över inloppet till Stockholm.

Den sista försändelsen var en liten hemmaproducerad diktsamling, med ett följebrev. Brevet är ett avslut. Det förmedlar den mörka bordunton som finns i Birgittas berättelser.

Annika!

Att leva under ständig press, känna sig osäker och otillräcklig. Ha över sig en man, överlägsen mig i alla sammanhang och på alla områden. Som konstnär har han en medfödd säker smak, som han praktiserar på allt. Människor värderar han efter deras uppträdande, klädsel, sättet att tala, tycka och tänka, ser om de är naturliga, osäkra, bär sig klumpigt åt, har känsla för KONST eller inte. Alltid kritisk. Jag urtypen för en borgarbracka, begapade mig vid 18 års ålder i denna drömman och ’lyckades’ bli hans hustru när jag fyllde 20 år. Outvecklad och oerfaren, danad och stöpt i en s.k. trygg, religiös och typiskt borgerlig miljö, tjusades jag av denna främmande värld som jag råkade ramla in i. Blev denne ’mästares’ beundrande elev. Salig första tiden, men efter hand medveten om min otillräcklighet. Jag ägde inga av de egenskaper, den säkerhet och självständighet som han krävde att en vuxen människa skulle ha. Jag blev från första stund stämplad som obildbar. Gjorde fel vad jag än gjorde och inte gjorde.

Nu 70 år, skulle jag vilja sammanfatta det så här: min store man har krävt av mig att vara en annan än den jag är. Han gjorde ett stort misstag när han gifte sig med mig, och skilsmässa från hans sida har det aldrig varit tal om. Jag har varit inne på det men orkade inte genomföra det. Reste iväg i stället några gånger för längre och kortare tid när det blev för besvärligt.

Det var skönt att känna sig fri i en annan värld. Jag blev en helt annan människa när jag fick bestämma över mig själv och träffa och umgås med människor som värderade mig som den jag var. Jag var inte ’urbota’, vågade prata, märkte att jag hade egna tankar, inom mig tänkta men aldrig uttalade. En underlig känsla. Och jag kunde vara naturlig, behövde inte gå omvägen via Kvast för att få veta om jag tänkte rätt eller fel. Var van vid, att vad jag än kom med, om jag hade någon idé om något, tog han alltid hand om den och höll en lång föreläsning för mig om hur det förhöll sig. Punkt och slut.

Min lek att brodera små tavlor och skriva ner mina tankar i prosa- och versform räddade mig från det ständiga ältandet om min otillräcklighet. Få något eget att engagera sig i. Men det blev pauser då jag ramlade in i ältandet igen. Jag har märkt, att när det är som djävligast och självmordstankarna kommer smygande måste jag tvinga mig till att hoppa på räddningsplankan och börja sy eller skriva igen. Det är jobbigt det också men skönt att få engagera sig i något eget.

/ … /

Efter allt bestyr har jag kommit fram till att låta de här samlade dikterna få komma med bland mina andra papper i mappen hos dig. /…/ De är vad de är och ger en bild av en liten människa och hennes problem under 1900-talet. Det går inte att lyfta sig själv i håret.

Och så en till dikt ur samlingen ”Utanför lyfter måsen”:

Jag väntar ännu

Väggen brinner i solnedgången/tänder mina trötta ögon

Minnas doften om kvällen/narsissornas strama vithet/rummet som gömde min undran

Väggen/varm och röd/Jag väntar ännu.

Waldetoft, Dan

Intendent

Samlingarna

08-519 545 16

dan.waldetoft@nordiskamuseet.se

Mjölk som färg del 2

2017-03-31 11:21

Utifrån källorna bestämde jag mig för att prova två olika recept, ett som endast innehöll mjölk och krita och en baserad på kvarg.

När man använde sig av mjölk till färg ville man att den skulle innehålla så lite fett som möjligt, därför kunde skummjölk användas. Det verksamma bindemedlet i mjölk är kasein, och genom att syra mjölken kunde man utvinna detta mer koncentrerat (exempelvis kvarg). Då fick man istället en kaseinfärg, som gav en ännu tåligare yta. Kaseinet kunde blandas med kalkpasta till en kalkkaseinfärg, som hade en mycket god vidhäftningsförmåga.  Vanligast bland statare och torpare verkar ha varit att man kritade sina spisar med endast krita och vatten, detta gav dock en färg som inte fäste ordentligt, och som dessutom kritade av sig.

Jag gjorde helt enkelt ett test mellan de två färgtyperna. Till kalkkaseinfärgen använde jag mig av ett recept från Arja Källboms studie av Mjölk- och Kaseinfärger (Hantverkslaboratoriet 2012, s 106). Receptet innehåller:
250g kvarg
25g kalkpasta
och 50g kalkäkta jordpigment (blötlagd över natten)
Då jag eftersträvade en vit färg testade jag att bara blanda i en mindre mängd pigment (i detta fall krita). Blandningen fick stå ett dygn och ströks sedan upp på putsad vägg i 3 skikt, med någon timmes torktid mellan varje strykning. Färgen blev tjock, men fäste bra på underlaget. Tyvärr spjälkade den ur en del och täckningen var inte heller så bra. Troligen orsakades detta av för lite krita.

 

Till mjölkfärgen fanns inget tillgängligt recept, men frågelistsvaren gav en fingervisning och gav också intrycket av att det inte var så noga. Jag blandade enligt följande:
3 delar minimjölk
2 delar krita
Blandningen fick stå över natt så att kritan kunde svälla ordentligt. Färgen blev tunn som välling och ströks upp på samma vis som kalkkaseinfärgen. Den täckte förvånansvärt bra och gav en tålig yta som inte kritar av sig.

Troligen så går det att få en färg med mycket bättre egenskaper med hjälp av kvarg än med mjölk, då den innehåller mer kasein. I mitt fall så vinner ändå mjölkfärgen, inte bara för att den var enkel att blanda till med få ingredienser. Mjölkfärgen passar även bäst för den kulturhistoriska kontext som den ska användas till på Julita gård.

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Nordiska museets samling skissböcker

2017-03-23 13:36
Akvarell av John Arsenius ur ”Skissbok nr 2”. Ämnessamlingen, Skissböcker 43.3_1Skiss av Albert Blombergsson, ”Resa till Dalarna”. Ämnessamlingen, Skissböcker 43.8_1Skiss av Ida Benedicks, Ämnessamlingen, Skissböcker 43.4_1Skiss av Ottilia Adelborg. Ämnessamlingen, Skissböcker 43.1_2Teckning av Erland Heurlin. Ämnessamlingen, Skissböcker 43.18_1

I nordiska museets arkiv finns en stor samling skissböcker. Samlingen består av teckningar och skisser i blyerts, krita och akvarell gjorda av vissa mer och andra mindre kända personer. Flera konstnärer finns representerade i samlingen liksom skickliga amatörer. I skissböckerna skildras människor, djur, byggnader och landskap. Ett flertal innehåller genrebilder och även skämteckningar förekommer. Skissböckerna har kommit in till museet genom gåvor och köp. Tidsmässigt sträcker sig samlingen från 1730 till 1933 med tonvikt på 1800-talet.

Skissböckerna ingår i den så kallade Ämnessamlingen där handlingar från vitt skilda ämnen finns representerade under sina respektive rubriker. Att ordna arkivhandlingar efter ämne var vanligt fram till 1900-talets början. På Nordiska museet fortsatte man med detta en lång bit in på 1900-talet och ämnessamlingarna är idag inarbetade begrepp även om de inte längre fylls på.

Läs mer om Ämnessamlingen och vad som finns i Nordiska museets arkiv här.

Sidor

Subscribe to