Julbloggen

Följ oss under hela december när vi berättar mer om våra jultraditioner, pyssel och mycket annat.

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Att bevara äldre fotografier

2017-06-16 09:30
En kvinna tittar i ett fotoalbum. Lima, Dalarna. Foto: Elin Johanna Jansson, Nordiska museets arkiv. NMA.0048273Uppslag ur fotoalbum som tillhört Einar Odhner, Fellingsbro. Fotografier från ca 1870 - ca 1940.Reprofoto: Nina Heins, Nordiska museet. NMA.0053137

Så här på sommaren kommer de analoga fotografierna fram ur lådor och skåp. Vid sommarresan till släkten plockas fotoalbumet fram ur hyllan. Vi passar på att fråga vem det är som står där bredvid mormor på bilden eller var den togs. Porträttet på byrån – vem är det nu det föreställer?  Det rensas ut i garderober, skåp och lådor hemma och skolfotona som ramlar ut visar sig ha bleknat en aning sen vi såg dem sist. Men hur gör man för att de inte ska blekna helt tills man sitter där själv med barnbarnen?

På arkivet får vi ofta frågor om hur man bevarar gamla fotografier. Nordiska museet förvarar foton och negativ i kylda så kallade klimatarkiv, olika miljö för olika materialtyper. Även om man inte kan vara så avancerad hemma så finns det en hel del man kan tänka på för att öka livslängden på sina album och foton. Kylskåp är alldeles för blött. Ett hyfsat jämt klimat helst inte över +20 grader och med en luftfuktighet runt 30-40% är bra och ofta vad vanliga moderna hemmiljöer kan prestera. Vindar och källare är mindre bra då de ofta varierar mycket över tid. Lägre temperatur ger längre livslängd. Huden på fingrarna är lite fet även när vi är nytvättade, sätt inte fingeravtryck på bilderna. På museet använder vi så kallade monteringshandskar i ren bomull eller bambu när vi tar i fotografierna. De finns för en tia i bygghandeln.

Placera inte bilder som hängs på väggen eller står framme i ett rum på platser där de utsätts för direkt solljus. Häng dem hellre på samma vägg som fönstret än på väggen mittemot.

Förvara de fotografier som du inte har framme i skydd från damm och fukt i stängda lådor eller skåp. Fotografier som vi har hemma består med få undantag av minst två skikt: En bildbärare som papper, glas.  plast (acetat eller nitrat) och så det som kallas emulsion, ett skikt där det vi ser som själva bilden ligger.  Från 1900-talet och framåt innehåller emulsionen nästan alltid gelatin och precis som gelatinblad som blötläggs till efterrätt blir gelatin i foton klibbigt, slipprigt och glättigt om det blir fuktigt. I torka krackelerar det. Växlar temperaturen mellan varmt och kallt öppnar sig det klibbiga ytskiktet i värmen och släpper in damm och annat i omgivningen för att sen, när kylan kommer, sluta sig runt och baka in dammet och smutsen i bildskiktet. Emulsionssidorna ska inte ligga emot varandra. Skulle bilderna utsättas för fukt kommer de klibba ihop och fastna i varandra och det blir ogörligt att rädda dem. Ramar du in fotografierna så se till att ha luft mellan glas och ram, genom att lägga en passepartout i syrafri kartong runt bilden. Kartongen hittar du hos ramverkstaden.

Gamla gulnade askar och papper innehåller ofta sura material som påskyndar nedbrytningen. Bäst är askar eller lådor av syrafri kartong eller brännlackad plåt om du har och ett ark syrafritt papper mellan varje bild, men vanligt nytillverkat utskriftspapper av kvalitet är numera fullgott för hemmabruk. Lägg det mellan bilderna och/eller vik ett enkelt omslag innan du placerar bilderna i den ask du har så kommer blir de en liten buffert mot det sura.

Nu har du nog klarat bilderna så att de kan visas för barnbarnen och deras barn. Skriv ned vem bilderna föreställer, när och var de är tagna med mjuk blyerts på baksidan eller ännu hellre på omslag eller särskilt papper. Skriv inte med tuschpenna eller bläck på något som förvaras med bilderna- det smetar lätt. Skapar du nu nya album av lösa fotografier så använd inte lim utan sätt in bilderna med fotohörn.

Trevlig fotosommar önskar Ulrika Hoffman, bildarkivarie

För den som vill läsa och lära mer om äldre fotografier och ur man vårdar dem hemma rekommenderas fotohistorikern Björn-Axel Johanssons bok: ”Stora boken om familjebilder: Vardagens fotografi 1840–2000”, Historiska media 2012. Boken är slut på förlaget, men finns på Nordiska museets bibliotek och flera av folkbiblioteken i landet

Hoffman, Ulrika

Bildarkivarie

Samlingarna

08-519 545 36

ulrika.hoffman@nordiskamuseet.se

En svunnen stad i en svunnen tid

2017-05-31 14:24
Erik Tryggelin: Självporträtt daterat 24 november 1901Norra Bantorget, Stockholm 18 juni 1902Sabbatsbergsparken (nuvarande Vasaparken), Stockholm 15 mars 1901Nybroplan, Stockholm 14 juli 1902Skolflickor, Stockholm 22 mars 1901Korsningen Götgatan/Folkungagatan, Stockholm 23 september 1900Djurgårdsslätten, Stockholm 8 juni 1902Strömkajen vid Grand Hotel, Stockholm 21 augusti 1902Hötorget, Stockholm 1 maj 1901Strandvägen, Stockholm 13 juni 1904Strandvägen, Stockholm 27 augusti 1902Strandvägen, Stockholm 23 februari 1902Publik vid kasperteater på Djurgårdsslätten, Stockholm 25 juni 1905Stockholm, 1 juli 1900

Erik Tryggelin (1878–1962) blev aldrig något av de stora konstnärsnamnen under sin levnadstid. Han tillhörde den generation målare som hamnade i kläm mellan det sena 1800-talets romantiska friluftsmåleri och de modernistiska strömningar som växte sig allt starkare efter sekelskiftet. Efter studier vid Konstakademien och i Paris kom han i första hand att koncentrera sig på stads- och figurscener. Tryggelin såg med skepsis på de expressionistiska färgexplosionerna i den nya konsten, och han höll fast vid ett mer avbildande reportagemåleri. Under perioden efter första världskriget försvann han in i glömskan tillsammans med andra företrädare för en stil som vid det laget ansågs passé.

Ett parallellspår till Tryggelins målningar är de fotografier han tog för inspiration och detaljstudier. De mest intressanta är tagna i Stockholm med omnejd kring 1900–1905 och föregår med många decennier den typ av gatufotografi som skulle komma i ropet längre fram under seklet. Tryggelin hade en märkvärdig förmåga att komma tätt inpå de människor han avbildade med sin kamera. Vissa av dem var säkert bekanta från hemkvarteren kring Rörstrands porslinsfabrik. Men flertalet måste ha varit okända människor från stadens olika skikt: det rika folket i de nya husen på Strandvägen, kuskarna och grovarbetarna, värdshusservitriserna, torgmadamerna och deras kunder på Hötorget. Alla dessa människor fångades i ögonblicksstudier av Erik Tryggelins kameraöga, på samma gång inkännande och distanserat.

Den nyfikne konstnärens hemstad befann sig kring 1900 i kraftig förändring. Med det nya seklet följde en ny våg av sanering och från att ha varit en av Europas smutsigaste och osundaste städer började bli Stockholm sakta bli ett föredöme. Tryggelin, som livet igenom förblev ungkarl och stannade kvar i sina uppväxtkvarter, menade att den nya tidens inbrott hade städat bort mycket av det som gett staden sin charm. Den gamla kåkbebyggelsen hörde ofta tätt ihop med en fattigdom och misär som han själv var privilegierad nog att slippa, men den var en självklar del av den omgivning han kände till utan och innan. Säkert anade Tryggelin att många av de äldre miljöerna han avbildade inte skulle förbli orörda särskilt länge till. Samtidigt skildrar han hur den nya, ljusa stenstaden växer fram med sina arbetarbostäder och breda gatustråk.

Som ett avtryck av tidsandans spänningar mellan Fin de siècle-ångest och framtidsoptimism syns kontrasterna mellan fotografiernas vemodiga, drömska grundton och den sprudlande livsglädjen hos de lekande barnen på många av dem. Stämningarna i bilderna har också ett släktskap med den samtida litteraturen. Till exempel Hjalmar Söderbergs genombrottsroman ”Martin Bircks ungdom”, med sina melankoliska betraktelser över en oskuldsfull barndom, innehåller scener som ger direkta associationer till vissa av Tryggelins fotografier:

Nej, våren, den riktiga våren... Den kom först när de kungliga körde ut till Djurgården i guldspann och plymascher. Hur sken icke allt den dagen, hur lyste det icke af blått och sol och vår kring skorstenarna och taken, kring tuppen på kyrktornet! På Martins gata blommade redan lönnarna, och öfver de lutande planken sväfvade skyar af hvit blom, körsbärsblom och hagtorn. På torget och Storgatan vimlade det af folk, hela staden var ute i ljusa och brokiga kläder, och framför Lifgardeskasärnen stodo de ljusblå lifgardisterna, som Martin älskade och vördade, på post med dragna sablar. De kungliga körde förbi i en sky af plymer och guld, folket hurrade och Martin hurrade med, och så gick man ut på Djurgården för att dricka saft och vatten på Bellmansro. Rundt omkring gnällde fioler och positiv, och Martin kände sig fullkomligt lycklig.

Men på hemvägen stannade man ett ögonblick för att se på Kasperteatern. Det började redan skymma öfver slätten, men ännu skockade sig folket samman kring dockteatern, där Kasper just höll på att slå ihjäl sin hustru. Martin tryckte sig hårdt intill sin mor. Han såg munnar öppna sig till breda skratt rundt omkring, i halfskymningen, han förstod ingenting, men ljudet af träpåkens slag mot dockans hufvud skrämde honom – skrattade man åt att den elake mannen därborta slog sin hustru? Så kom fordringsägaren, också honom slog Kasper ihjäl, polisen och djäfvulen handterade han lika illa, tills ändtligen Döden narrade honom ner i sin kittel, och det var slut. Martin kunde icke skratta och icke heller gråta, han endast stirrade häpen och skräckslagen in i denna nya värld, som var så olik hans egen.

--

... Han hade kommit utåt Strandvägen. Isen i Nybroviken var nyss uppbruten, en bogserbåt banade sig stönande väg mellan isflaken. Till vänster tornade några nybyggda millionärbaracker upp sig i snödiset, i en af dem lyste det redan af elektriskt ljus och slipade glasprismor ur en lång fil af rum, och i en stor sal rörde sig en hvitskimrande härfva af dansande par bakom gardinernas musslin.

Några ensamma vandrare hade stannat i en grupp och stirrade som fastnaglade mot paradiset där uppe. Martin stannade också en minut och gick vidare i tankar. Ett par takter af valsen hade trängt till hans öra, det var ”Donauwellen”; han gick och gnolade på den och fick den icke ur hufvudet.

Stora delar av Erik Tryggelins kvarlåtenskap förvärvades av Nordiska museet 1963, och även Stockholms Stadsmuseum har en samling av hans fotografier. Båda institutionerna har lånat ut ett antal av dessa bilder till Landskrona museum, där de ingår i utställningen TIME/LIGHT/LOVE som visas 8 juni 2017 till 28 januari 2018.

https://www.nordiskamuseet.se/samlingar/om-samlingarna/fotografiska-saml...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Tryggelin

http://www.landskronafoto.org/utstallningar/#TIMELIGHTLOVE

Hedberg, Jonas

Intendent

Samlingarna

08-519 546 07

jonas.hedberg@nordiskamuseet.se

Folkhemmets fotograf

2017-05-08 13:14
Utsikt över Slussen från Katarinahissen, 1933Också vardagstrafiken finns på bild. Slussen, 1933Fotgängare vid Slussen, 1933Norrgående trafik vid Slussen/Karl Johans torg, 1933Byggarbetare vid Slussen, 1933

I forskningsprojektet Vardagens bilder och berättelser, arbetar Arkivet vid Nordiska museet tillsammans med etnologer vid Stockholms universitet. Vi analyserar ett enormt frågelistmaterial som numera är digitaliserat och som innehåller mängder av röster om vardagligt liv i Sverige under sent 1800-tal och större delen av 1900-talet. Vi analyserar också ett stort bildmaterial av fotografen Gunnar Lundh, en i jämförelse med till exempel KW Gullers ganska obemärkt professionell fotograf, men som med sin kamera avbildade just vardagssituationer i Sverige och övriga Europa åren 1925–1960. Här finns foton från svensk landsbygd, statare, jordbrukare jämte vackra pastorala landskap. Här finns mängder av bilder från Stockholm – där Lundh levde från 1929 fram till sin död 1960 – på människor, gator, torghandel, förstamajdemonstrationer, Skansen och mycket annat.

Några av de ungefär 300 000 bilderna är från Slussen 1933, då Slussen byggdes om till den konstruktion som just nu rivs.

Då var Slussenbygget framåtblickande och anpassat för den kraftigt växande biltrafiken. Stockholm växte också då, Sverige var på väg att bli ett välfärdsland. Det var inte länge sen fattigdomen var ett reellt hot för många, nu blir det färre och färre som lever under det hotet.

Bilden på skyltarna för den norrgående trafiken vittnar också om äldre tider. Kärror – ett vanligt transportsätt för gods och varor - fanns ännu i trafiken och ger en antydan om att Slussen sedan länge var en transportknutpunkt för Stockholms försörjning. I slutet av 1800-talet räknades det ut att uppemot 20 000 fordon passerade Slussen, många av dem var alldeles säkert kärror.

En särskild kvalitet i Gunnar Lundhs fotografier är att människor finns närvarande, det gäller också Slussenbilderna. För en stockholmare 2017 är det lätt att identifiera sig med personerna på bilderna, som vandrar på provisoriska spänger och lutar sig mot tillfälliga staket.

Lundh skildrade också arbetsprocesser: Betongfyllning, gjutning, snickeri, kakelsättning och mycket annat.

Kulturhistoriskt sett ger fotografierna en ovanlig närhet till det vardagliga, till enskilda personer i både landsbygd och städer.

Engman, Jonas

Sektionschef Arkiv och foto

Samlingarna

08-519 547 26

jonas.engman@nordiskamuseet.se

OSA: Skriv så du hörs!

2017-04-21 14:32

1992 började Posten att ge ut OSA, en gratistidning riktad till ungdomar och som gick att hämta på en rad skolor, JC-butiker och SF-biografer runt om i landet. OSA gavs ut med syftet att låta unga komma till tals på en offentlig arena och tidningen bestod till största delen av insändare skrivna av läsare, insorterade under lämpliga kategorier. Det var gratis att skicka in insändare och de publicerades enligt redaktionen i sitt ”ursprungsskick”, vilket skulle innebära ett ocensurerat innehåll. I arkivet ”Posten, Insändare till tidningen O.S.A” finns drygt 130 volymer med insändare skrivna under perioden 1992-95.

Det är tydligt att tidningen utgjorde en möjlighet som dåtidens ungdom önskade, då de stod i brytpunkten mellan det tryckta mediet och internet som kommunikativ resurs. Att det rådde ett slags paradigmskifte där tidningen höll på att förlora sin roll som primärt ungdomsforum ses även på andra håll – ungdomstidningen Starlet som började ges ut på 60-talet lades ner 1994; tidningen Girls, riktad till unga tjejer, lanserades 1995 och varade bara ett (1) år. Samtidigt kom TV och internet att vinna mark med ungdomskulturella satsningar: Z-TV började sända 1992 och 1997 lanserade tidningen Kamratposten sin första hemsida. 1992 saknades dock ännu ett forum för ungdomar där de kunde tala fritt och offentligt – ungdomsprogrammet Bullen började visserligen sändas 1987, men till OSA kunde man skriva utan att ha en specifik fråga eller ett problem. OSA blev snabbt populär: till det allra första numret (1/92) skickades 4000 insändare in och redaktionen skrev att de ”redan nu [kan] se att OSA kommer att bli ett debattforum och en åsiktsventil av stor betydelse”.

Ryktet om OSAs underhållningsvärde och dess funktion som ungdomsforum spred sig, många som bodde på orter där tidningen inte fanns skrev till redaktionen och bad dem att börja skicka den till deras hemstad. Dock var det uppenbarligen ett lite ovanligt format som man inte riktigt visste vad det ville eller vad det stod för – signaturen ”Sossen” vill veta vad OSA betyder, framförallt om det handlar om någonting politiskt då hen gillar OSAs kalender men inte vågar ha den eftersom hen ju kan ”bli anklagad för att vara moderat-jävel eller nåt.” – och de ocensurerade insändarna kunde uppfattas som kontroversiella. En manlig anställd på ett gymnasium skriver ett brev till OSA:

”Inför nästa distribution av tidningen OSA vill jag å det angelägnaste be Er att inte skicka den längre till Vilunda gymnasium i Upplands Väsby. Jag önskar inte komma i konflikt med skolledningen, tyvärr, för den här sakens skull. Skälen kan jag inte gå in på, det är tyvärr känsliga saker.”

Uppenbarligen misstänker den anställde att han kommer att få stå till svars inför skolledningen om distributionen till skolan fortgår. Kanske har han redan kritiserats för detta, kanske har han tittat i tidningen och insett att den inte kommer att mottas väl av ledningen och önskar kväva konflikten i sin linda. I vilket fall visar brevet att skribenten förstår OSAs innehåll som något oönskat, även om han inte vill gå in på detaljer då det är ”känsliga saker”. Det är inte orimligt att tänka sig att det var icke-censuren och dess medföljande grova åsikter och formuleringar som låg till grund för den inskickade förfrågan. Det som en skribent med signaturen ”Nationalist, javisst!” uttrycker som positivt med OSA – ”Och förresten, fy fan, vad skönt att få kläcka ur sig vad man tycker och tänker, nästan ocensurerat.” – kunde förstås som hotfullt av utomstående, de som inte ingick i läsarskaran.

Insändarna består nästan uteslutande av handskrivna kort och lappar och innehållet är högt och lågt, från topplistor över de bästa karaktärerna i Rederiet och kärleksdikter med både anonyma och namngivna adressater och agiterande rasistiska utläggningar – och de antirasistiska svaren, monologer om trista lärare och nödrop till allmänheten där man som förtvivlad tonåring bara vill veta att man inte är ensam. OSA bjöd in sina läsare till bikt, till självmanifestation, till interaktion och till att tycka till, att göra sin röst hörd. De flesta insändarna är menade för publikation, men vissa är brev som vänder sig till OSAs redaktion – den uppgivna mannen på Vilundagymnasiet är ett exempel på detta.  Några av breven är aldrig öppnade utan ligger i osprättade kuvert jäms med utrivna kollegieblocksblad och fotografier som skribenten utan framgång önskar att tidningen returnerar.

När insändarna skrivs är Sverige och dess plats i världen under omförhandling. 1994 röstar vi om medlemskapet i EU, någonting som diskuteras flitigt i insändarbuntarna. Både ja- och nejanhängare finns representerade, men många kommenterar uppgivet att de ju ändå inte får rösta, trots att de är de – de unga – som måste leva med resultatet. Signaturen ”14/11 -94” kommenterar utfallet kort och kärnfullt med insändaren ”Imorse vaknade jag upp i EU.” En del försöker hålla sig positiva, kanske blir det trots allt inte så illa som man har trott och att vi nu helt enkelt får göra det bästa av situationen. Texterna tecknar en värld som å ena sidan har börjat bli mer tillgänglig – man diskuterar amerikanska teveprogram, kommenterar matkultur och provar skolengelskan och -tyskan med några försiktiga fraser. Å andra sidan hade globaliseringen ännu inte skett i högre grad än att Sverige fortfarande var väldigt stort: de som bor i mindre orter har fortfarande en romantiserad eller på annat sätt överdriven bild av hur det är i Stockholm och på samma sätt uttrycker de i de större städerna en skev uppfattning om hur livet ”på vischan” är. Många skribenter argumenterar lokalpatriotiskt för sin ort sedan den blivit häcklad i något tidigare nummer, andra vänder sig ut i landet och frågar om någon möjligtvis känner killen man träffade på campingen i somras, han hette Jesper eller Marcus och bor i Uddevalla. Det känns något avlägset idag när man kan hitta de flesta genom sociala medier eller adressupplysningssidor, men när man som signaturen ”Maria” bor i 90-talets Stockholm och var förälskad i en kille i Östersund så kunde han lika gärna ha bott på en annan kontinent, och Maria frågar sig förtvivlat huruvida hon någonsin kommer att få se honom igen.

Papperstidningen OSA lades ner i och med internets framfart men fortsatte att existera på nätet och hade en mycket välbesökt chatt, varför deras roll som ungdomsforum fortgick en tid efter att det ursprungliga tidningsformatet hade spelat ut sin roll.

Signaturen ”Utrotningshota 80-talet” skriver ”Är det någon mer som vill stoppa tiden här på 1990-talet?” och hen fick så småningom sin önskan uppfylld, i alla fall i någon utsträckning. OSA ger en klar och tydlig inblick i unga svenskars tillvaro på 1990-talet, i brytpunkten till paradigmskiften och blir därför ett slags textmonument och ett litet utsnitt av en svunnen, men inte avlägsen, tid.

Kristina Öhman är praktikant vid Nordiska museets arkiv.

Vinnare av tävlingen Cosplay <3 folktroväsen

2017-04-07 15:00

Den 25 mars avgjordes tävlingen Cosplay <3 folktroväsen. Då kom de tre deltagarna till Stockholm för att fotograferas av museets fotograf Karolina Kristensson, bedömas av en jury och visa upp dräkterna på scen i samband med Cosplay-SM på Nordiska museet.

I fem månader har Rickard, Kelly och Elin arbetat hårt med sina dräkter. Vi har kunnat följa dem här på bloggen och i sociala medier.

Resultatet av tävlingen är fantastiskt och vi på Nordiska museet vill varmt tacka alla deltagare för insatserna, och för att vi fått vara med om resan tillsammans med tre skickliga cosplayare och hantverkare. Inte minst har det varit spännande att se folktroväsen gestaltas på unika sätt, och väckas till liv under en helg.

Vinnare av tävlingen blev Rickard Nilsson, som gestaltade bergakungen. På gemensam och hedersam andraplats kom Kelly, skogsrået, och Elin, gruvrået. Stort grattis till Rickard! Och stort lycka till alla tre med fortsatta insatser inom dräktskapande och cosplay. 

Hartig, Kajsa

Digital navigatör

Digital interaktion

08-519 547 50

kajsa.hartig@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to