Hur belyser man en lysande lampa?

2016-10-21 13:22

Det finns en del klurigheter med en utställning som handlar om ljus (ni kanske minns Hinken och om den skulle lysa eller inte?).

Ett exempel på klurighet är hur man ska belysa en utställning som handlar om lampor?

En del lampor kommer inte att kunna vara tända i utställningen. Hur kan vi då på bästa sätt visa upp dem med hjälp av extern belysning?

Hur hittar vi rätt balans mellan hårt och mjukt ljus och hur riktas det på bästa sätt?

Det samma gäller för de lampor som kommer vara tända, hur kan man belysa dem utan att ta bort effekten som lampan själv ger?

Det är, som ni hör, massor av frågor! Tur är då att vi har experter i huset, nämligen museets elektriker Hasse och Thomas. Tillsammans med dem och formgivaren Alexis testas olika styrkor och riktningar på spotlights. Vi vill att lamporna ska synas, men samtidigt inte försvinna i skenet från alla spotlights.

Månsken som belysning

2016-10-21 11:03
Det var betydligt ljusare utomhus under månskensnätter. Månskenslandskap. Ehrenfried Wahlqvist, 1890.Under 1820-talet kunde man få böter i Stockholm om man vistades utomhus utan handlykta efter kl. 23.00 mellan 20/8 och 23/4. Nätter med månsken undantagna. Bror Hillman, NM.0218051.Ljustring. Josef Wilhelm Wallander, 1858. NM.0057162.

Månskenets betydelse som belysning är värt att lyftas fram. Det skavde litet i mig när jag gick förbi det i mitt förra inlägg, så här får det en helt egen plats.

Jag skrev att världen utanför dörren var stängd efter mörkrets inbrott, men det var inte riktigt sant. Månskenet lyste upp i naturen och i alla tryckta kalendrar kunde man länge se månens faser och planera sina liv efter dem. Som belysning är förstås fullmånen intressantast. Det är fullmåne en gång i månaden, när solen lyser på hela månens yta.

Långt in på 1800-talet skedde jakt, fiske, resor och andra kvällsaktiviteter när det var fullmåne.

Förutom måne och stjärnor fanns inget ljus utomhus, utanför städerna, utom det man bar med sig i form av facklor eller lyktor. I Stockholm fanns 1824 3 500 ljussvaga gatlyktor, så kallade vargögon, vart och ett med en ljusstyrka mindre än ett stearinljus. Öppet ljus som facklor var tidvis förbjudet i stadsmiljöer på grund av brandrisken. Som regel stannade man därför hemma när det var mörkt.

I romanen Förnuft och känsla, skriven av Jane Austen 1811, nämns månskenets betydelse för aktiviteter utomhus i förbigående. Sir John Middleton bjuder in familjen Dashwood till sitt gods Barton park men ursäktar att de blir ett litet sällskap: ”He had been to several families that morning, in hopes of procuring some addition to their number, but it was moonlight, and every body was full of engagements”. (Han hade lämnat inbjudningar hos åtskilliga familjer under morgonen men det var månsken så alla hade redan åtaganden”). Det var säkrast att resa med häst och vagn under månskensnätter, eftersom det var mindre risk att råka ut för olyckor när sikten var bättre. 

Offentliga institutioner och andra inrättningar påverkades också av bristen på ljus och öppettiderna var ofta kortare på vintern än under sommaren. I Kungsträdgården i Stockholm fanns under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en Vauxhall, ett musik- och danspalats som var öppet under torsdags- och söndagseftermiddagar under sommaren. Poeten Anna-Maria Lenngren (1754-1819) beskrev i en dikt 1796 hur människor roade sig i Vauxhallen och hur beroende man var av dagsljus och månsken.

"Himmel nu mörknar vår sal! Skumrasket skymmer vår bal ... Knuffar och hinder, malice och fleuretter, flottiga kinder och os av kotletter. Ändtlig ett månsken av ljus, kackling och buller och sus, ledsnad, utdunstning, behov utav snus."

I dag behöver vi inte ta hänsyn till månen när vi planerar våra kvällsaktiviteter. Vi kan ha ljust när vi vill, var vi vill, dygnet runt.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Tellurium...

2016-10-21 08:09
Telluriet i utställningen, här med släckt sol.Gryningsljus över Nordiska museet den 20 oktober 2016.Skymning över Sollentuna den 28 juni 2016.

Dagsljuset är det bästa ljuset och en förutsättning för allt liv på jorden.

Som belysning hade dagsljuset större betydelse för människors liv före introduktionen av elektriciteten, under den långa tid i vår historia när det inte gick att få allmänljus efter mörkrets inbrott. 

Belysningen inomhus kunde lösas med svaga ljuspunkter, världen utomhus var länge ointaglig sedan mörkret fallit. Ännu så sent som på 1950-talet saknades gatubelysning på stora delar av den svenska landsbygden.

Dagsljus är det viktigaste ljuset i berättelsen om människans liv i ljus och mörker. Men hur ställer vi ut dagsljus i en utställning?

Nattmörker är lättare, det är bara att släcka.

Det nordiska ljuset är speciellt och skiljer sig från ljuset på andra håll i världen (med undantag av samma plats på södra sidan jordklotet, men där bor inga människor som kan påverkas av ljuset).

Att skymning och gryning är längre här uppe i norr kan vi konstatera, liksom att ljuset är flackare med lågt stående sol. Vi har också större skillnader mellan årstiderna.

Detta beror på Nordens placering högt upp på jordklotet, att solens strålar har längre väg till oss än till jordens mitt. Natt och dag avgörs av jordens rotation runt sig själv och årstiderna av jordens rotation runt solen och jordaxelns lutning. Vi har därför ett tellurium i utställningen, en modell över hur jorden och månen rör sig i förhållande till solen.

Att skriva en kort text om detta visade sig vara ytterst komplicerat för två samhällsvetare som min kollega Leif och mig. Det är nog bland det svåraste vi givit oss in på i denna utställningsproduktion.

Efter att ha kämpat i flera timmar skickade jag mitt halvfärdiga försök till Leif, som lade till och drog ifrån men även han snurrade in sig i långa förklaringar. Till sist drog vi en livlina: vi ringde till SMHI och fick hjälp att kontrollera att det vi påstår är sant.

Efter ungefär 8 timmar (en halv arbetsdag för två personer) var texten klar. Den är 91 ord lång, 7 meningar, men lättbegriplig och bra. Texter är viktiga, av respekt för de människor kommer att läsa dem skall de vara både informativa och intressanta. Ibland tar det tid innan man når dit.

 

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Ljus i vårt hus!

2016-10-20 10:05
Johanna lägger sista handen vid ett av ljusen i utställningen.Sparsamt med ljus hos majoriteten av befolkningen. Ljus var dyrt.Många ljus speglade ägarens rikedom, och var ett effektivt sätt att skylta med den.

I går kom rekvisitören Johanna Thelander hit med ljusen hon tillverkat till utställningen Nordiskt ljus. På grund av Nordiska museets krav på vikt, material, utseende, diameter och längd har hon tillverkat ljusen ett och ett. 

Ljusen är därför unika, inget är det andra likt, men utseendet hålls förstås ihop i kronor, kandelabrar och ljusstakar. Ljusen ser också olika ut beroende på om de skall se ut som stöpta eller gjutna, som talg- eller vaxljus. Det är ett fantastiskt hantverk. Rätt sorts ljus på rätt plats är viktigt för berättelsen om människans strävan efter belysning. 

Kollegorna på museet är fascinerade av ljusen och har olika planer för var de skall placeras sedan Nordiskt ljus stängt. 

Det viktigaste budskapet i utställningen är att mörker fram till för drygt hundra år sedan var det naturliga och ljusET det speciella.

Belysning har genom historien var dyrbart och arbetskrävande, de ljus och lampor som fanns har givit svagt ljus och inte varit tillgängliga för alla. Ljuset, eller snarare mörkret, satte gränser för människans verksamhet.

 

Tänk dig strömavbrott dag och natt året runt där tändstickor inte finns, inte heller ficklampor eller stearinljus, och att du har fem talgljus som skall räcka I ett halvår.

Eld måste tändas med eldstål, flinta och fnöske som du skall hitta och hantera i mörkret. Det går snabbare att gå till grannen och låna eld tänker du, men utomhus är det mörkt och du har inget att lysa dig med. Det livet krävde planering.

En familj på landsbygden, där de flesta bodde, hade bara tillgång till ett tiotal talgljus per år. Elden var där den viktigaste belysningen. För människor i städerna och i herrgårdar på landet var talgljus en nödvändig vardagsbelysning som användes sparsamt. Belysning var en social markör, ju mörkare desto fattigare.

Eftersom ljus var dyrt var många ljus ett effektivt sätt att visa sin rikedom. Många tända ljus, vare sig de var nödvändiga för belysningen eller inte, var ett synligt bevis på ett välbärgat hushåll, och antalet tända ljus visade hur fin en fest var. Memoarförfattare, däribland Årstafrun, Märta Helena Reenstierna som skrev dagbok 1793-1839, noterade alltid hur många ljus som varit tända när hon varit på en bjudning, och hon berättade också hur många ljus hon själv hade tänt under ett kalas. Till vardags skrev hon sin dagbok vid ett ensamt talgljus.

Inte förrän fotogenlampan blev var mans egendom under 1800-talets andra hälft blev belysningen demokratisk. Fotogenen var dyr i början, den kostade 77 öre litern vid introduktionen 1860, men priset sjönk till 16 öre litern 1890. För första gången i historien blev ljusa miljöer inte ett sätt att skryta utan något som var åtkomligt för alla.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

En jättes sorti

2016-10-14 07:12
Den förvärvade, och alltför tunga lyktan, monterad på Gasverksmuseet. Foto: Maria Maxén.De första gaslyktorna i Stockholm tändes på Norrbro den 18 december 1853. Kulmen på gaslyktsepoken nåddes 1915 med över 10 100 lyktor. Den sista gaslyktan släcktes i juni år 1940. Foto: Gunnar Lundh."Karta öfver STOCKHOLM gaslyktor inom Broarne", i en av uppgifterna i barnspåret. Lyktorna släckta...... och tända...

Vid utställningsarbete blir det för det mesta som planerat, men ibland händer oförutsedda saker sent i processen.

Emellanåt måste föremål utgå av olika skäl. De kan vara så sköra att de inte går att ställa ut, den avsedda montern kan vara för liten (!) eller föremålet för svårt att montera på det sätt som var tänkt.

Ofta löser vi problemet på ett bra sätt, ibland blir det till och med bättre när vi tvingats göra förändringar.

Besökare märker sällan vad som saknas, om vi inte berättar om det (till exempel i en blogg).

I går fick jag besked från utställningsproducenten att utställningens gaslykta, en stor imposant pjäs och viktig i utställningen, måste utgå: "den väger en driljon kilo vilket inte väggen klarar".

Drygt 20 år i museet har lärt mig att det inte är någon idé att argumentera, klaga, böna och be, lyktan går inte att sätta upp, om det gått hade den satts upp, kollegorna är proffs som kan trolla med knäna och hade löst problemet om det funnits minsta chans.

Lyktan finns med på utställningsritningen sedan länge, men jag har inte reflekterat över hur tung den är och därför inte informerat verkstaden om att den nog kräver förstärkning av väggen. När lyktan väl rullas in i utställningen för att skruvas upp är det för sent.

I Sverige infördes gasbelysning 1846 i Göteborg, i Stockholm 1853. Lysgas var modernt och ansågs vara fint, den var dessutom praktisk, gasen brann utan veke och lyste upp rummen väldigt bra. En gaslåga hade en lyskraft motsvarande tolv ljus.

Gasen var enkel att tända och släcka och krävde ingen påfyllning av bränsle eller reglering av veken. Men gas var dyrt och användes bara i de rika hemmen i städerna. För att använda gas krävdes ett gasverk, vilket ofta gjorde användning på landsbygden problematisk.

Gas fanns ofta i ljuskronor med flera lågor som alla avgav mycket värme och vatten vilket gjorde rummen varma och fuktiga. Någon har konstaterat att damernas dånande i högborgerliga miljöer under slutet av 1800-talet inte enbart berodde på de hårt snörda korsetterna, utan också på att syret i luften tog slut. Gasljus krävde god ventilation.

Den tidiga gasen utsöndrade sot och smuts som svärtade taken och lade sig som en hinna över inredningen. I engelska böcker kan man läsa att adeln och de "riktigt rika" undvek gas av omsorg om sina antikviteter, och att gas framför allt blev ett borgerligt fenomen. Så tycks det inte riktigt ha varit hos oss, här användes gas också av de mest välbärgade, men inte överallt. I matsalen, i hallar och i korridorer, men inte i salongen. 

Gas användes i fabriker, i offentliga byggnader och andra stora utrymmen, men det var som gatubelysning gasljuset fick sin stora betydelse.

Därför är det synd att vi inte kommer att kunna visa en gaslykta i utställningen. 

Genom utställningen löper ett barnspår med uppgifter som skall utföras kopplade till utställningens innehåll. Som tur är handlar en av barnspårets stationer om gaslyktor så gasljus kommer in i utställningen genom små modeller av lyktor, även om originalet blir kvar i magasin.

 

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to