Är alla gamla straighta?

2014-09-23 13:21

I mitt arbete har jag mött många berättelser som lett till både tårar, skratt och förundran. I arbetet med att intervjua HBTQ-personer inom äldreomsorgen, har jag mötts av en stor tomhet men också hopp om att tomheten kan fyllas.

För att nå kunskap har personer att intervjua efterlysts via organisationer, äldreboenden, dagverksamheter och upprop på internet mm. Detta är en beprövad metod som i tidigare undersökningar gett bra respons. Men när jag nu sökte äldre HBTQ-personer inom äldreomsorgen så kontaktades jag i huvudsak av antingen talespersoner från HBTQ-organisationer eller boende på seniorboende. Endast en äldre person som själv var i omsorgsbehov, kontaktade mig, men först flera månader efter att uppropet gjorts. Betyder detta att det inte finns HBTQ-personer inom äldreomsorgen…

Kjell Rindar, f d förbundsordförande för RFSL: ”Många av de personer som i dag finns inom äldreomsorgen har under större delen av sitt liv levt med vetskapen om att de känslor och den de är som HBTQ-person är olagliga och straffbar. Av rädsla för repressalier har många dolt vem de är.  Att då i en beroendesituation erkänna vem man innerst inne är görs inte lätt”.

Han nämner också att äldreomsorgen heller inte öppnar upp för alternativ utanför normen. Från organiserat håll har det länge strävats efter att utbilda personalen i dessa frågor. Bland annat så finns det kulturella skillnader. Många som arbetar inom vården kommer från kulturer där homosexualitet fortfarande är tabu och straffbelagt.
För bara några dagar sedan blev jag kontaktad av Oscar, 91. Oscar ville berätta men samtalet fick inte bandas och han måste få vara anonym. De var då jag verkligen förstod hur svårt det kan vara att berätta om något man dolt så länge.

Oscar är homosexuell och är inom äldreomsorgens vård någonstans i Sverige. Han har anpassat sig helt efter normen och har aldrig öppet visat sin homosexualitet. I dag känner han sorg över att aldrig ha fått vara den han är, att inte fått känna sig trygg, eller stolt. Han vet att homosexuallitet sedan 1944 inte är olagligt och sedan 1979 ej heller klassas som psykisk sjukdom.  Att han har rättigheter. Men nu orkar han inte ”komma ut” och ingen hjälper honom. Han ”har fastnat i normen”.

Jag tänker mycket på det Oscar berättade, att leva ett helt liv utan att egentligen leva.

Det här var en persons upplevelse. Hur ser situationen ut för er andra? Hur är det för exempelvis, dig som transperson att vara den du är inom äldreomsorgen? Om du vill berätta lyssnar jag gärna.

Foto: Prideflaggor ur museets samlingar.