Arkivbloggen

I Arkivbloggen går det att läsa om om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Tjugondag Knut dansas julen ut

2017-01-10 17:49
Här slängs granen ut. Foto: KW Gullers 1945Nordiska museets julgransplundring 2013. Foto: Karolina KristenssonNordiska museets julgransplundring 2013. Foto: Karolina Kristensson

Den 13 januari infaller allra sista dagen i det långa julfirandet som inleds redan med första advent, dagen kallas tjugondedag jul eller tjugondag Knut. ”Tjugondag Knut körs julen ut”, ”tjugondag Knut dansas julen ut” eller ”tjugondag Knut kastas granen ut” är några samtida talesätt som beskriver vad som då sker, medan ”Knut driver julen ut” är ett uttryck av äldre datum.

Längre tillbaka i tiden var det trettondedag jul, den 6 januari, som betecknade julens avslutning, vilket fortfarande är fallet i de flesta utomnordiska länder. Knutsdagen firades dagen därpå med karnevalsliknande festligheter. I slutet av 1600-talet flyttades Knutsdagen och julens avslutande fram ungefär en vecka till 13 januari. I vissa delar av landet firas än idag ”Knutmasso” eller ”Knutsmäss” och på sina håll, band annat i Gimo, lever fortfarande den äldre seden att klä ut sig till ”Knutgubbe” kvar.

Enligt nuvarande tradition är det dock i första hand den här dagen man tar bort juldekorationerna och i samband med julgransplundringen, eller som den också kallas julgransskakningen, kastar ut granen. Sedan 1870-talet har seden med julgransplundring sett i stort sett likadan ut. Från 1900-talet och framåt förknippas den i första hand med barn och godis och firas såväl i hemmen som offentligt. Man dansar kring granen, leker lekar och julgranen kläs av och plundras på sina sötsaker, exempelvis smällkarameller, för att sedan kastas ut. Vanligtvis får varje barn också en påse godis och eventuellt en liten sak med sig hem från kalaset.

Sista versen av den kända julsången ”Raska fötter springa  tripp, tripp, tripp” skriven av Sigrid Sköldberg-Pettersson och Emmy Köhler 1901 skildrar just denna avslutande fas av julfirandet:

Snart är glada julen slut, slut, slut
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän,
Ty det har han lovat.

Nordiska museets traditionsenliga, och vanligtvis mycket välbesökta, julgransplundring äger i år rum 15 januari.

2016 går mot sitt slut

2016-12-22 11:36
Teckning av Gundla Jönsson, 1932Vykort, ca 1910

Vi önskar våra bloggläsare en god jul och ett gott nytt år!

Nordiska museets arkiv öppnar igen onsdag 11 januari.

Fotografi på Nordiska museet: nya böcker och utställning

2016-11-29 16:13
Kerstin Bernhard: självporträtt i ateljén, 1947Kerstin Bernhard: "Menisk", 1939. Porträtt av fotografens bror, neurofysiologen och läkaren Carl Gustaf Bernhard.Kerstin Bernhard: Dior, Paris, 1949Peter Gullers: Stockholmsförorten Järva, ca 1975

Kerstin Bernhard (1914–2004) pratade själv blygsamt om att ”fotografera kläder”. Men det hindrade inte att hon blev erkänd som både tekniskt och kreativt framstående inom den modefotografi som växte fram efter andra världskriget. Inte heller var det någon tillfällighet att hon fick chansen att arbeta i Paris i samband med lanseringen av Christian Diors stilbildande New Look 1947. Hennes framgångar på ett tämligen mansdominerat område kom att fungera som inspiration för en hel generation yngre kvinnliga fotografer.

Bernhard inledde sin karriär som mode- och porträttfotograf. Modellerna kom många gånger från film- och teatervärlden och hon skildrade dem som antingen konstnärskollegor eller dramatiska rollkaraktärer på veckotidningsomslagen. Med åren ökade Kerstin Bernhards intresse för matkultur och idag minns vi henne kanske mest som pionjär inom svensk matfotografi. Hennes bilder finns i klassiska kokböcker som Novisen vid spisen och Bonniers kokbok och några av de närmast sensuella svartvita studierna av bröd har blivit ikoner.

Utställningen ”Kerstin Bernhard – Att fånga ögonblicket” öppnar på Nordiska museet torsdag 1 december. Människan står i fokus och tonvikten ligger den här gången på porträtt och mode. Kända motiv kompletteras med sällan sedda bilder ur hennes omfattande arkiv, som har ingått i museets samlingar sedan 1990-talet.

Museets förlag ger samtidigt ut två nya titlar i serien "Nordiska museets fotografiska samlingar". Den första innehåller ett urval av Kerstin Bernhards bästa bilder och ger en bred exposé av en gärning som sträckte sig över fem decennier. Här fördjupas intrycket av en fotograf som gick sina egna vägar och med utsökt känsla balanserade det lågmälda och det glamorösa.

Den andra boken är tillägnad hundraårsjubilaren KW Gullers (1916–1998) – den legendariske fotografen som fångat Sverige i bild som få andra. Här finns hamnarbetare och filmstjärnor, vardagsslit och nattliv, stad och landsbygd, fångade med den mästerliga känsla för ljus och komposition som gjorde Gullers till ett uppmärksammat namn även internationellt.

Studio Gullers arkiv, som innehåller runt en halv miljon bilder, ingår sedan 1990-talets början i Nordiska museets samlingar. Museet delar även ut ett stipendium i KW Gullers namn "för förtjänstfulla insatser på det dokumentära fotografiets område". I samband med utställningsinvigningen 1/12 kommer årets stipendiat att offentliggöras.

Även KW:s son Peter Gullers valde fotografyrket och kom att bli mångårig medarbetare på Studio Gullers. I museets bibliotek visas just nu ett bildspel med nedslag i Peters produktion under femtio år. Tyngdpunkten ligger på gatufotografi, och den röda tråden i form av nyfiken humor går inte att ta miste på.

Fotografregister med nya möjligheter

2016-11-14 13:37

Har du äldre fotografier med fina signaturer och stämplar, och vill veta mer om fotografen eller ateljén,som skapade dem? Skriver du om äldre tiders fotografer på din ort?  Behöver du veta om bilderna i föreningens arkiv ännu skyddas av upphovsrätt?

Då kanske Fotografregistret (Sverige) kan vara till hjälp för dig? Registret utvecklades 2008 vid Nordiska museets Fotosekretariat under namnet Nationella fotografregistret. Det kom till för att museer och andra kulturarvsinstitutioner skulle kunna hjälpas åt att kartlägga och beskriva sina samlingar av fotografi på ett likartat sätt, och att hitta upphovsmännen bakom dem. I registret finns idag närmare 2700 namn på fotografer som varit verksamma i Sverige från fotografikonstens begynnelse och drygt 300 olika ateljéer.  Sedan 2012 administreras registret av Nordiska museets arkiv.

Under 2015 flyttades registret från museets egen webbplats till en gemensam plattform som heter Kulturnav. Det är en webbplats där kulturarvssektorn i Sverige och Norge kan dels dela register och listor med varandra och därmed beskriva samlingar på samma sätt, och dels öppnar upp för den som är specialinteresserad att själv komma in med tillägg och förslag. Vem som helst som är inloggad kan också ladda ned listorna för eget bruk.

Nationella fotografregistret NFR bytte samtidigt namn till Fotografregistret (Sverige) eftersom KulturNav även innehåller ett fotografregister med uppgifter om norska fotografer. Förutom fotografregistret /(Sverige) finns även en lista med Fotograffirmor (Sverige).

Fyra institutioner samarbetar idag kring gemensamma auktoriteter och vokabulär för att registrera och kunna beskriva det fotografiska kulturarvet i Sverige på ett enhetligt sätt. I samarbetet ingår förutom Nordiska museet, som är ansvarig för innehållet, Riksantikvarieämbetet, Stockholms stadsmuseum, och Malmö museer. Målet är att ett samarbete ska ge bättre kvalitet, sökbarhet och användbarhet i informationen vi sprider om det fotografiska kulturarvet.

De listor som handlar om fotografi samlas i ett så kallat Projekt i KulturNav med namnet Kulturhistorisk fotografi (Sverige).

Vem som helst kan söka i registren. Genom att registrera dig som användare med ett eget login i KulturNav kan du även komma igång med att lämna förslag på förbättringar av posterna. Saknar du ett namn? Logga in och föreslå en ny post. Vet du adressen på en ateljé som inte finns angiven? Klicka på pennan intill uppgifterna och lämna ett förslag.

Utförligare information om möjligheterna i registret och hur du söker hittar du här

Undertecknad är ansvarig för registret. Har du frågor är du alltid välkommen att höra av dig!

Hoffman, Ulrika

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 36

ulrika.hoffman@nordiskamuseet.se

Förbanna inte mörkret…

2016-10-31 10:35
Fröknarna Karin och Margit Palmgren, Olga Stäfberg samt Sigrid, Anna och Carin Rydbeck kring bord upplyst av en fotogenlampa. Foto: Emil Rydbeck, december 1907.

Vintertiden är här. I helgen ställde vi om klockorna och många tänder ljus. Själv brukar jag ta fram farfars fotogenlampa när mörkret lägger sig utanför vardagsrumsfönstret. Få tänker väl på att det som för oss är höstmys, kunde vara förenat med livsfara och samtidigt det enda sättet att lysa upp hemmet och tillvaron på riktigt, för bara 150 år sedan.

I Nordiska museets arkiv berättar t.ex. en sagesman, 85-åriga Melinder från Forsnäs i Sund socken i Östergötland, om de första lamporna på 1860-talet:

”Mitt årtal är -59 (avser födelseåret 1859). De första fotogenlamporna jag minns var små och runda lampor av bläck som en liten sockertopp, låga och runda. De hade upptill ett rör i vilket veken var instucken den reglerades med en liten skruv av mässing.

De hade ju inga glas utan lågan brann fri. På sidan var ett handtag av järnbläck. De voro mycket farliga, osade föll omkull och tände på och det blev många eldsådor av dem. Men de brann inte med fotogen utan med gasolja, som lyste bättre och var tunnare än fotogen. Denna olja var ytterligt eldfängd, exploderade och for omkring vid påfyllningen både på kläder och händer. Vi köpte den i boden i Sund på helbuteljer. Ibland glömde di kvar buteljen på spiseln, och då for allt i luften av värmen och tog eld.

Far min arrenderade på 60-talet kvarnen här nere, den sköttes av två drängar. De hade sedan gammalt alltid lyst sig med tyrestickor och ville nu gasoljelampor, men far sa nej. Det var visserligen farligt med gnistorna från tyrestickorna, men far hade en särskild hyvel han gjort omkring en och en halv aln och en åttondelstum tjocka ribbor av rå asp. Dessa fick sedan väl torka, lades två och två tillsammans och tändes på. De lyste mycket bättre än tyrestickorna och sprakade inte det minsta. Han fick sedan göra sådana åt torparna vid trakten.

Gasoljelampan ändrade sedan form och blev som en ansjovisburk, men något glas hade den inte. Det var först senare lampor med glas för lågan kom här ute i bygderna. Var nog först i slutet av 60-talet.”

Berättelsen är nedtecknad av meddelaren KV Key från Fornäs och ingår i Nordiska museets Specialfrågelista (SP 160) från 1943 om Fotogenlampan. Meddelarna var personer som, ofta mot honorar, samlade in uppgifter om lokala och vardagliga företeelser från sin hemort till museet i en s.k. frågelista. I listan om fotogenlampan är meddelarna 249 st från hela Sverige, ort och socken är angivet. Många specialfrågelistor är digitaliserade och finns sökbara i en lokal databas i arkivexpeditonen på museets nedre plan. Även idag används frågelistor av museet, men inriktning och metoder har förändrats över tid. Mer om frågelistorna och hur du söker fram dem hittar på arkivets hemsida.

Den senaste frågelistan handlar just om belysning. Under hösten och hela 2017 presenterar Nordiska Museet temat Nordiskt ljus i stora hallen och i många olika sammanhang på museet. Ljusstöpning, lyktgubbar, företaget Ljuskulturs fotoarkiv är annat på temat som du hittar hos oss på arkivet.

…Tänd ett ljus!

Hoffman, Ulrika

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 36

ulrika.hoffman@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to