Att skriva sig fri

2017-04-05 11:28

En sällsam död/liv utan liv/det du tog/sång i träden/men ingen sång finns/sol bakom täta moln/Tung går jag i rummet/sörjande min död/ser en främmande le/med blommor i sin hand/vacker en gång för dig. (Dikten Tung går jag i rummet.)

På 1970- och 1980-talen, och ännu ett stycke in på 1990-talet, då museets insamling av skrivet minnesmaterial fortfarande var omfattande, var också ett flertal tjänstemän engagerade i verksamheten. Vid den här tiden blev kontakterna med framför allt vissa av meddelarna i frågelistverksamheten både personlig och tät. Somliga besvarade inte bara de olika frågelistorna utan skrev också om annat som de ville berätta om. År 1975 utarbetades dessutom en ”Minneslista för memoarskrivare” (MMF), ”en handledning till stöd för dem som vill skriva sina memoarer och inte redan har lämnat museet en sådan skildring”. 

En som vid den här tiden skrev till museet om sitt liv var Birgitta Törnqvist, född 1910. Hon bodde med sin betydligt äldre man, konstnären ”Kvast”, i ett kulturhus på Söder i Stockholm. Hennes närmaste kontakt på Kulturhistoriska undersökningen, där insamlingsverksamheten bedrevs, var Annika Österman.

Sin första självbiografiska text skickade Birgitta i början av 1979, den sista tog Annika emot sommaren året därpå. Däremellan kom det många både längre och kortare bidrag.

Jag vet inte om Birgitta kom upp till Annikas tjänsterum någon gång. Men Birgittas skrivande till museet, ställt till Annika, Annikas läsning och tackbreven därefter, säkerligen också en del telefonsamtal, skapade en förtrolighet mellan dem. Birgitta hade tillbringat barndomens somrar på Östra Lagnö i Stockholms skärgård. Kanske var det en anledning till att Annika bjöd Birgitta och Kvast till sommarstället på Harö. ”Du var så snäll och ringde och bjöd oss till er där ute på ön. Det lät så lockande – men blev aldrig av för oss.”

Birgitta följer inte memoarminneslistans strikt kronologiska upplägg. I stället skriver hon om olika skeden och händelser i livet. Summan av kardemumman blir därför inte en levnadsberättelse i gängse bemärkelse. Hon har också lämnat fotografier, bl.a. av KW Gullers, som besökte hemmet på Mäster Mikaels gata inför ett tidningsreportage.

Kvinnans underordnade roll är en röd tråd i Birgittas självbiografiska texter, vilket hon också upplevde i äktenskapet. Men hon berättar också om glädjeämnen, om grannkontakter, och om när barn och barnbarn kommer på besök och det dukas till middag i den lilla träkåken, med konstnärsateljén på övervåningen och utsikt över inloppet till Stockholm.

Den sista försändelsen var en liten hemmaproducerad diktsamling, med ett följebrev. Brevet är ett avslut. Det förmedlar den mörka bordunton som finns i Birgittas berättelser.

Annika!

Att leva under ständig press, känna sig osäker och otillräcklig. Ha över sig en man, överlägsen mig i alla sammanhang och på alla områden. Som konstnär har han en medfödd säker smak, som han praktiserar på allt. Människor värderar han efter deras uppträdande, klädsel, sättet att tala, tycka och tänka, ser om de är naturliga, osäkra, bär sig klumpigt åt, har känsla för KONST eller inte. Alltid kritisk. Jag urtypen för en borgarbracka, begapade mig vid 18 års ålder i denna drömman och ’lyckades’ bli hans hustru när jag fyllde 20 år. Outvecklad och oerfaren, danad och stöpt i en s.k. trygg, religiös och typiskt borgerlig miljö, tjusades jag av denna främmande värld som jag råkade ramla in i. Blev denne ’mästares’ beundrande elev. Salig första tiden, men efter hand medveten om min otillräcklighet. Jag ägde inga av de egenskaper, den säkerhet och självständighet som han krävde att en vuxen människa skulle ha. Jag blev från första stund stämplad som obildbar. Gjorde fel vad jag än gjorde och inte gjorde.

Nu 70 år, skulle jag vilja sammanfatta det så här: min store man har krävt av mig att vara en annan än den jag är. Han gjorde ett stort misstag när han gifte sig med mig, och skilsmässa från hans sida har det aldrig varit tal om. Jag har varit inne på det men orkade inte genomföra det. Reste iväg i stället några gånger för längre och kortare tid när det blev för besvärligt.

Det var skönt att känna sig fri i en annan värld. Jag blev en helt annan människa när jag fick bestämma över mig själv och träffa och umgås med människor som värderade mig som den jag var. Jag var inte ’urbota’, vågade prata, märkte att jag hade egna tankar, inom mig tänkta men aldrig uttalade. En underlig känsla. Och jag kunde vara naturlig, behövde inte gå omvägen via Kvast för att få veta om jag tänkte rätt eller fel. Var van vid, att vad jag än kom med, om jag hade någon idé om något, tog han alltid hand om den och höll en lång föreläsning för mig om hur det förhöll sig. Punkt och slut.

Min lek att brodera små tavlor och skriva ner mina tankar i prosa- och versform räddade mig från det ständiga ältandet om min otillräcklighet. Få något eget att engagera sig i. Men det blev pauser då jag ramlade in i ältandet igen. Jag har märkt, att när det är som djävligast och självmordstankarna kommer smygande måste jag tvinga mig till att hoppa på räddningsplankan och börja sy eller skriva igen. Det är jobbigt det också men skönt att få engagera sig i något eget.

/ … /

Efter allt bestyr har jag kommit fram till att låta de här samlade dikterna få komma med bland mina andra papper i mappen hos dig. /…/ De är vad de är och ger en bild av en liten människa och hennes problem under 1900-talet. Det går inte att lyfta sig själv i håret.

Och så en till dikt ur samlingen ”Utanför lyfter måsen”:

Jag väntar ännu

Väggen brinner i solnedgången/tänder mina trötta ögon

Minnas doften om kvällen/narsissornas strama vithet/rummet som gömde min undran

Väggen/varm och röd/Jag väntar ännu.