Bädda rätt och sova gott - April 2013

2013-04-01 00:00

En modellsäng – knappt 50 centimeter lång – med tillhörande bäddutrustning är månadens föremål. Sådana miniatyrsängar togs fram av upplysningsbyrån Aktiv hushållning i början av 1950-talet för att användas som demonstrationsmaterial på kurser i bäddkunskap och sängklädestillverkning. Sängarna hyrdes ut per vecka till hemkonsulenter och husmorsföreningar ute i landet. Nu skulle människor lära sig att bädda – rätt och rationellt.

Bättre bäddkultur var ett ämne som engagerade bostadsexperterna under 1940- och 50-talen. Många familjer var fortfarande trångbodda och tvingades utnyttja både sovrum, vardagsrum och kök för att få plats på natten. De allra flesta låg i kombinerade sitt- och liggmöbler som vecklades ut på kvällen och fälldes ihop på morgonen. I en rad utredningar konstaterade man att svenskarnas bäddar var usla – för små, för korta, för smala och utslitna.

Genom skrifter och radioprogram riktade sig Aktiv hushållning till landets husmödrar med rådgivning i aktuella hushållningsfrågor. Broschyren Bädda rätt och sova gott gavs ut 1952 och var ett led i tidens strävan att göra människor medvetna om sängars egenskaper och visa att bäddhygien var viktigt. Först då kunde man bli en kvalitetsmedveten konsument. Vad kännetecknade en bra säng? Vilken tjocklek skulle madrassen ha och hur ofta borde man byta lakan? Att få den breda allmänheten att satsa på riktiga sängar i stället för krångliga bäddsoffor och osunda kökssoffor var ett av målen med bäddkampanjen. Den möbel man valde att sova i åtta timmar om dygnet måste ge kroppen avkoppling, framhöll man. ”Bädden skall vara en mjuk famn att vila ut i, inte en apparat att brottas med och kånka på innan den motvilligt vill tjänstgöra som viloläger.”

Bädda rätt och sova gott byggde på forskningsresultaten från en uppmärksammad bäddmöbelundersökning som gjorts i slutet av 1940-talet. De nya rönen spred sig snabbt. Studien lade grunden för vår första svenska bäddstandard som fastställdes 1950. Möbelhandeln började erbjuda flera nya sängtyper med större mått och förbättrade lösningar på sängbottnar och tillbehör.

För nutida ögon ser sängen inte särskilt märkvärdig ut, men modellen som visades på bäddkurserna var av en helt modern sort med luftig No-sagfjäderbotten. Den var en av marknadens nya tunnare sängbottnar, rekommenderade av bäddexperterna som ett prisvärt alternativ till de dyrare resårbottnarna. Ett praktiskt tillbehör var den löstagbara fotgaveln som höll madrassen på plats även om sängen användes som soffa på dagen. För att underlätta städningsarbetet var sängen försedd med höga ben, helt i enlighet med de senaste forskningsrönen. En annan nyhet i början av 1950-talet var skumgummimadrassen. Skumgummi lanserades som framtidens material som både råttor och mal ratade. Och så mjukt, dammfritt och lättskött det var, påpekade man. För att hålla täcket fräscht kunde man sy ett påknäppbart skyddsöverdrag av rutigt eller randigt bomullstyg – en lakanspåse. I slutet av decenniet kunde man köpa konfektionssydda påslakan i hela uppsättningar med underlakan och örngott från postorderfirmorna. Ett påslakan var lätt att tvätta utan arbetskrävande broderier och spetsar. Det förenklade bäddningen och man behövde inte längre vika lakanet över täcket eller filten.