Byggnadsvårdsbloggen

Inom Julita gårds ägor finns omkring 360 byggnader som löpande behöver vård och restaurering. Husens höga kulturhistoriska värden ställer höga krav på reparationer och underhåll. Här bloggar byggnadsantikvarie Fredrik Ehlton om äldre bygghantverk, traditionella byggnadsmaterial och mycket annat som berör byggnadsvård på Julita gård.

Husköket - Tips från Hushållningsjournalerna år 1776 - 1813

2018-05-28 16:05
Några nummer av Hushållningsjournalen

Vid några tillfällen under min tid som byggnadsantikvarie har jag stött på texter ur hushållningsjournalerna. Det kan handla om recept på färger, eller andra råd som berör byggnader.

 Hushållningsjournalerna gavs ut av Patriotiska sällskapet mellan åren 1766 och 1813, sällskapet bildades redan på 1760-talet och hade som syfte att utveckla lantbruket genom att sprida information och kunskap. Det kunde beröra allt från biodling, nya jordbruksredskap eller hur byggnaderna skulle underhållas. Journalerna blev kanalen ut till folket och den gavs ut månadsvis som en tidsskrift.

Jag blev genast nyfiken på texterna och har nu plockat ut några delar som behandlar byggnadsvård. Istället för att behandla texterna på ett teoretiskt plan så ville jag pröva råden praktiskt, det var ju trots allt det som de var till för när de en gång skrevs!

Jag och min kollega Per Larsson, intendent för lantburkssamlingarna på Nordiska museet, provade helt enkelt ett av råden och filmade det. Artikeln har titeln ”Besparing af färger wid slät enfärgad oljefärg”, hämtad från 1778 års journal.  Inspelningen skedde kring jul/nyår 2017.

Låt mig därför presentera första avsnittet av Husköket!

 

 

Taggar
Julita gårdNordiska museetByggnadsvårdlinoljefärgfärgfärgtyphushållningsjournalTest ämne Nordiskt ljus

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Mjölk som färg del 2

2017-03-31 11:21

Utifrån källorna bestämde jag mig för att prova två olika recept, ett som endast innehöll mjölk och krita och en baserad på kvarg.

När man använde sig av mjölk till färg ville man att den skulle innehålla så lite fett som möjligt, därför kunde skummjölk användas. Det verksamma bindemedlet i mjölk är kasein, och genom att syra mjölken kunde man utvinna detta mer koncentrerat (exempelvis kvarg). Då fick man istället en kaseinfärg, som gav en ännu tåligare yta. Kaseinet kunde blandas med kalkpasta till en kalkkaseinfärg, som hade en mycket god vidhäftningsförmåga.  Vanligast bland statare och torpare verkar ha varit att man kritade sina spisar med endast krita och vatten, detta gav dock en färg som inte fäste ordentligt, och som dessutom kritade av sig.

Jag gjorde helt enkelt ett test mellan de två färgtyperna. Till kalkkaseinfärgen använde jag mig av ett recept från Arja Källboms studie av Mjölk- och Kaseinfärger (Hantverkslaboratoriet 2012, s 106). Receptet innehåller:
250g kvarg
25g kalkpasta
och 50g kalkäkta jordpigment (blötlagd över natten)
Då jag eftersträvade en vit färg testade jag att bara blanda i en mindre mängd pigment (i detta fall krita). Blandningen fick stå ett dygn och ströks sedan upp på putsad vägg i 3 skikt, med någon timmes torktid mellan varje strykning. Färgen blev tjock, men fäste bra på underlaget. Tyvärr spjälkade den ur en del och täckningen var inte heller så bra. Troligen orsakades detta av för lite krita.

 

Till mjölkfärgen fanns inget tillgängligt recept, men frågelistsvaren gav en fingervisning och gav också intrycket av att det inte var så noga. Jag blandade enligt följande:
3 delar minimjölk
2 delar krita
Blandningen fick stå över natt så att kritan kunde svälla ordentligt. Färgen blev tunn som välling och ströks upp på samma vis som kalkkaseinfärgen. Den täckte förvånansvärt bra och gav en tålig yta som inte kritar av sig.

Troligen så går det att få en färg med mycket bättre egenskaper med hjälp av kvarg än med mjölk, då den innehåller mer kasein. I mitt fall så vinner ändå mjölkfärgen, inte bara för att den var enkel att blanda till med få ingredienser. Mjölkfärgen passar även bäst för den kulturhistoriska kontext som den ska användas till på Julita gård.

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Mjölk som färg

2017-02-28 15:04

För någon vecka sedan sprang intendenten för Naturbruk förbi mitt kontor. Han arbetade just då med att se över mjölkproduktionen på Julita gård i slutet av 1800-talet, och hade precis hittat en uppgift om att det år 1880 gått 15 kannor skummjölk till slamfärg. I samma stund så funderade jag över vad vi skulle använda för färgtyp på rörspisar och murstockar i våra torp.

I räkenskaperna framgick att det, 1880, gällde målning av flyglarna på Julita gård. Bland annat så tapetserades de om och murare König var inkopplad för uppförandet av nya murar samt putsning av dessa. Måleriarbeten utfördes av målare P Svanström.

Nu gällde det ju våra torp och inte herrgårdsflyglar som skulle målas, men det är troligt att mjölkfärg även användes av arbetarna på Julita gård.  De som bodde ute på torpen var antingen statare eller torpare. Boendet var kopplat till vilken tjänst man hade på gården och tjänsten var i sin tur kopplad till livsmedelsförsörjning på olika sätt. Inom statsystemet utgick en del av lönen i natura, bland annat mjölk, och vid sekelskiftet 1900 var det närmare 60 personer som fick ut sin lön i form av stat på Julita gård. Statarnas hustrur arbetade ofta som mjölkerskor, men fick ut sin lön i kontanter.

 

 

 

Mjölken lämnades till mejeriet där grädden separerades från mjölken för att producera smör, biprodukten var så kallad skummjölk och kan jämföras med vår lättmjölk idag. Många lantbruk hade vid sekelskiftet ställt om sin produktion för att tillverka smör då det var mer lönsamt och kunde exporteras. Detta gjorde att tillgången på skummjölk var stor vid tiden, och därför relativt billig. En annan produkt som också kunde användas för att tillverka färg var kärnmjölken, en restprodukt från när grädden kärnats till smör.

Andra färgtyper såsom kalkfärg eller linoljefärg var dyra produkter som man förr var tvungen att köpa, något som exempelvis statarna inte hade möjlighet till. Limfärg däremot, där mjölkfärgen ingår, var en av de billigaste färger som gick att få fram. Det var därmed vanlig i de lägre samhällsklasserna.

I Nordiska museets fråglistsvar framgår många exempel på hur spisar och murstockar underhölls för att se rena ut. Spisen var svår att hålla ren då slitaget var stort från elden, och murbruket föll ofta bort och var tvungen att lagas. En uppgiftslämnare från Östergötland nämner att spisarna kalkades (med kalk) fram till 1830-talet då malen krita blev tillgängligt i handeln. Därefter användes krita till underhållet av spisarna.

En annan uppgiftslämnare nämner att spisen lagades med lera och halm och därefter kritades med kritlera som var uppslammad i vatten. Uppgiftslämnaren nämner också att om man blandade kritan med skummad mjölk så löstes problemet med att den kritade av sig.

Hur ofta spisarna kritades var mycket upp till husmodern, ofta gjordes detta inför högtider eller kalas. I Dalarna finns exempel på hur man kritade murstocken med krita och syrlig mjölk. En annan uppgiftslämnare från Dalarna nämner att spisen kritades innan Julafton med en blandning av krita och sötskummad mjölk som ströks med en hartass. Från Blekinge finns uppgifter om att spisarna kritades med krita och kärnmjölk.

Efter denna tillbakablick vill jag nu prova mig fram till en mjölkfärg som fungerar till att krita rörspisar och murstockar med. För enkelhetens skull struntar jag nog i hartassen och använder en pensel istället…


Fortsättning följer!

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Staketet kring Julita skans

2016-06-07 15:54
Fotografi av detalj från en tavla som hänger i Stora huset. Tavlan är daterad 1911 och visar bland annat Julita skans med Smedjestugan och Davikaboden. Mellan byggnaderna syns en del av det staket som löpte kring området. Foto: Mari Modig, Nordiska museet.Fotografi av Smedjestugan och Davikaboden. Mellan dem syns staketet med de stora portarna. Foto: Nordiska museets arkiv.Turistkarta från 1935. Staketets sträckning vid tiden är markerat i rött. Julita gårds arkiv.Julita gårds timmerman Ragnar funderar över stolparnas placering. Foto: Fredrik Ehlton, Nordiska museet.

1907 påbörjar Arthur Bäckström sin uppbyggnad av Julita skans. Den kulturhistoriskt intresserade löjtnanten på Julita gård ville, med Skansen i Stockholm som förebild, uppföra sitt eget museum.

Hans mor, Lilly Bäckström , var god vän med Arthur Hazelius som i Stockholm hade grundat Nordiska museet och Skansen. Starkt påverkad av tidens ideal och nationalromatiska idéer byggde Arthur Bäckström om en gammal smedja på Julita gård till museum. Interiören skulle efterlikna ett allmogehem med stor mängd dekormåleri. Den ombyggda smedjan fylldes med antika föremål som Bäckström köpt in på auktioner runt om i socknen.

När smedjan stod klar påbörjades även arbetet med att flytta olika byggnader till platsen. Många av dem kom från gårdens ägor. Vid återuppförandet på Julita skans ändrades de något från sitt ursprungliga utseende. Bland annat så byggdes svalgångsboden från Österby till med en bänk under ett tak. Allt var rikt dekorerat med snickarglädje som var målad i vitt, byggnaderna målades röda.

Omkring år 1910 hade en liten pittoresk bebyggelsemiljö bildats med loftbodar, torpstugor och en bastu. Man påbörjade nu arbetet med att sätta upp ett staket runt byggnaderna. Resultatet blev en park i parken där staketet skapade en lantlig rumslighet i herrgårdsmiljön. Även staketet målades rött med vita detaljer. När Julita skans byggdes ut alltmer med ett större museum och en kyrka, växte också området. På kartan kan ni se hur staketet var draget år 1935.
När Nordiska museet tog över Julita gård i början av 1940-talet, revs staketet då det var i dåligt skick. De passade heller inte in i den bild man ville ge av Julita skans. Istället för en sorts hemtrevlig folkpark skulle byggnaderna visas upp i ett mer äkta tillstånd.

Nu arbetar vi med ett återuppförande av staketet med en början på sträckningen mellan Smedjestugan och Davikaboden. Även bänken vid Österbyboden kommer att rekonstrueras. Utifrån äldre bilder, räkenskapshandlingar och annat arkivmaterial tror vi oss komma ganska nära verkligheten. Portarna i staketet finns kvar och kommer att återanvändas!

Arbetet kommer att pågå under sommaren 2016 och på Jordbrukets dag den 2 juli kommer vi finnas på plats och svara på frågor. Vid Julita skans kommer det då även finnas ett ”byggnadsvårdstorg” där olika hantverkare från Nätverket för Byggnadsvård i Södermanland visar upp sina yrken. Sörmlands museums byggnadsantikvarier finns även på plats för att ge råd om byggnadsvård

Vill du läsa mer om Julita skans så finns det en artikel om det i årets Fataburen som har temat Skansen 125 år.

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

För hundra år sedan

2016-04-29 13:49
C.M Dahlins skottlista från 1916. Julita gårds arkiv.Parken och Lusthuset sett från Stora huset. Foto: Peter Segemark, Nordiska museet.Fotografi från 1926 på Lusthuset i Parken på Julita gård. Foto: Sven Drakenberg, Nordiska museets arkiv.

När jag skriver detta inlägg är det fredagen den 15:e april 2016 och mycket har förändrats sedan 1916. Men vad hände egentligen på Julita gård precis den här dagen för hundra år sedan?

Arthur Bäckström hade ägt Julita gård sedan 1902 och under de senaste åren hade han arbetat med sitt ”Julita skans”, en slags folkpark med inspiration från Skansen i Stockholm.

Den 15:e april 1916, som var en lördag, såldes nio stycken djur till K.J Sjöstedts kreatursmarknad i Stockholm. Det gällde tre kor, två kvigor, två oxar samt två stutar. Samma dag kom en man vid namn C. M Dahlin, boendes Nybble, in på gårdskontoret på Julita gård. Han lämnade in en ”skottlista” som visade att han skjutit, inte mindre än, 37 kråkor och en skata som han vill ha betalt för. 

Vad gäller byggnadsverksamheten kan vi i dagsverkslistorna läsa att man arbetade med uppförandet av Lusthuset i parken. Möjligen var det Alfred och Seth Gustafsson som gjorde det denna lördag. I de ekonomiska handlingarna framgår att målaren Törnblom också arbetade med Lusthuset. Dekorationsmåleriet stod ”artisten” C Forslund för.

Till byggnaden gick det åt 2000 spik i olika längder samt plank och bräder för 86 kronor. Totalt kostade Lusthuset 2 287 kronor att uppföra 1916, vilket idag motsvarar ca 85 000 kronor (Enligt Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292).

Arthur Bäckström hade sett ut en kulle, öster om Stora huset och parken, som lusthuset skulle placeras på. Syftet var att förstärka parkens centralperspektiv. Byggnaden uppfördes som en kopia av lusthuset som står vid Skogaholms herrgård på Skansen i Stockholm. Originalet flyttades till Skansen från Söderköping, där det stått sedan slutet av 1600-talet (se bild).

Ute i Europa pågick ett brinnande krig. Första världskriget var brytpunkten mellan gammalt och nytt, en fruktansvärd påminnelse om hur snabbt den tekniska utvecklingen gått under industrialiseringen. På Julita gård verkar detta inte påverkat vardagen, åtminstone inte lördagen den 15:e april.

Se så, ut i vårsolen nu och vårda era byggnader!

Läs mer om Skogaholms herrgård på Skansens hemsida.

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to