Oljekitt, mönjekitt och annat kitt

2015-05-29 16:10

Ute på Julita gård finns tusentals fönsterbågar som kontinuerligt ska underhållas. De flesta fönsterbågar består av trä, men ett stort antal är även av gjutjärn. Till dessa har ett, lite annorlunda, rödrosa kitt använts.

Ordet ”kitt” härstammar från fornhögtyskans ”kuti” eller ”quiti” som betyder kåda. Kitt är en övergripande beteckning på olika bindemedel som vid påförandet är mjukt, men som efter olika lång tid hårdnar. Mjukheten gör att det anpassas till de två materialen som ska sammanfogas. Vanligtvis eftersträvar man att kittet ska utgöra en vattentät fog.

Sedan 1700-talet har infästningen av glasrutor skett med stift och kitt i varierande former. Allt som oftast ingick krita och någon form av olja, vanligen linolja, som knådades till en deg. Under 1800-talets industrialisering utvecklades nya material till fönsterbågar och gjutjärn blev vanligt. För att fästa glasrutan behövdes nu ett mer klistrigt kitt då inga stift gick att slå in i bågen. Gjutjärnsbågarna behövde också ytbehandlas mot rost, detta gjordes traditionellt med blymönja.


Beroende på vilka material som skulle fästas ihop har olika recept använts för att framställa kittet. Det vanligaste förekommande kittet idag inom byggnadsvård är glasmästarkittet som innehåller linolja och krita. I de äldre hantverksböckerna finns en mängd olika recept på olika kitter. Till exempel ett stenkitt innehållande kiselgur, släckt kalk och blyglete. Eller ett kitt för att sammanfoga järn mot sten som innehåller salmiak, svavel, järnfilspån, ättika och vatten. Två olika kitter som använts för att fästa glas mot järn är kopal- och mönjekittet. Kopal är en harts som är lik bärnsten men mjukare i sin konsitens. Kopalkittet innehåller 1 del kopallack med 3 delar linolja, 1 del blyvitt och 1 del blymönja. Receptet finns i boken ”Husbyggnad 1” från 1939. Mönjekittet innehåller 2 delar blymönja, 5 delar blyvitt och 4 delar krita. Detta knådas med linoljefernissa till önskad konsistens. Mönjekittet finns beskrivet i ”Lantmannens uppslagsbok” från 1923.

I mitt arbete som byggnadsantikvarie är det viktigt att förstå hur byggnaden har underhållits och vilka material som använts. I samband med arbetena att iordningsställa Vagnsflygeln på Julita gård upptäcktes att det gamla kittet på gjutjärnsbågarna var rosa. Då blymönja ger en kulör åt det rödorangea hållet är det troligen detta som har blandats i kittet. Idag är det svårt att få tag på andra typer av kitt än oljekitt, så jag bestämde mig helt enkelt för att pröva två olika recept. Då jag ville vara snäll mot vår målare ersattes blymönja och blyvitt mot järnmönja och zinkvitt.

Det första kittet som prövades var kopalkittet. Efter mycket letande inhandlades kopal som löstes i sprit. Blandning skedde enligt receptet och resultatet blev en lös vätska som inte alls liknar kitt. Efter mer inblandning av torrpigment framkom ett kitt som kunde appliceras på testbågen. Två problem uppstod med detta kitt: Torktiden var lång, efter två veckor var det så pass torrt att det gick att måla. Dessutom uppstod torrsprickor.

Det andra kittet, mönjekittet, verkade mer lovande. Efter att ha blandat ihop och knådat ingredienserna framstod ett kitt som gick lätt att applicera. Torktiden var ca ett dygn och inga torrsprickor uppstod.

Mönjekittet kommer inom kort att prövas på Vagnsflygelns gjutjärnsfönster och nu återstår bara att se hur det står sig mot vädrets makter!

Ehlton, Fredrik

Byggnadsantikvarie

Julita gård

08-519 545 84

fredrik.ehlton@nordiskamuseet.se