Den saltaste bönan i stan - Jan 2013

2013-01-01 11:58

Inte många kan skryta med en så lång och så framgångsrik karriär som Annalisa Ericson (1913-2011). Hon fick sina första barnroller redan 1919 då hon gick på Operans balettskola och var sedan aktiv inom svensk teater, revy och film i drygt 85 år.

Under flera decennier var hon ett av de stora affischnamnen inom svensk film och allra starkast lyste hennes stjärna under 1930-, 1940 och 1950-talen. Intresset för film var stort vid den här tiden och nya biografer byggdes i snabb takt, att gå på bio var ett utbrett nöje i Folkhemmets Sverige. Filmen och dess aktörer hade en oerhörd genomslagskraft, inte minst när det gällde mode och skönhet.

1931 debuterade Annalisa Ericson på vita duken, genombrottet kom året därpå när hon spelade Anna i Värmlänningarna. Hennes sista filmroll 73 år senare var mot Sven Lindberg i novellfilmen Annalisa och Sven, en modern version av Romeo och Julia. Nils Poppe är annars den manlige motspelare hon mest förknippas med. Redan 1942 inleddes deras långvariga samarbete. De blev ett radarpar som roade och glänste, både på scenen och på filmduken, inte minst i de många dansnummer de framförde.

Annalisa Ericson spelade revy hos både Ernst Rolf och Kar de Mumma, Den saltaste bönan i stan blev något av hennes signaturmelodi. Den skrevs av Ulf Peder Olrog för ett nummer i Kar de Mummas revy Vi roar oss kungligt på Folkan 1956.

”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra
jag är den saltaste bönan i stan.
Lot är jag gift med, han räknas till de torra
men honom bedrar jag minst en gång om dan.

Rättskaffens folk dom har börjat på att knorra
att nattklubbar öppnas i varje kvarter
syndigt men härligt i Sodom och Gomorra
för mig kan det gärna få bli många fler …”

Porträttet av den ständigt leende Annalisa Ericson togs av fotografen Kerstin Bernhard på 1940-talet. Bernhard (2014-2004) var efter studenten elev hos hovfotografen Ferdinand Flodin och utbildade sig därefter i Berlin på Contempora Lehrateliers, en privatskola för design, arkitektur och fotografi. Tillbaka i Stockholm fick hon anställning på Ateljé Uggla innan hon 1939 startade egen ateljé. Kerstin Bernhard var inriktad på porträttfotografi och genom sin svägerska, operasångerskan Gurli Lemon-Bernhard, fick hon kontakt med sångare, dansare och skådespelare, vilka kom att utgöra en viktig del av hennes kundkrets.

Vid sidan av porträttfotografi tog hon reklamuppdrag och kom särskilt att inrikta sig på mode och mat med stor framgång. 1948 reste hon till USA på en längre studieresa och inledde därefter en karriär som frilansande matfotograf med både ateljé och provkök hemma i villan på Lidingö. Hon uppmärksammades bland annat för sitt samarbete med matjournalisterna Pernilla Thunberger och Hiram (Märit Huldt). 1984 slutade Kerstin Bernhard fotografera, 1994 skänkte hon sitt bildarkiv till Nordiska museet.