Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Gå-bort-socker i fickan - oktober 2016

2016-10-01 21:17
En dosa i nysilver för tre sockerbitar. Från sockerransoneringen 1916.

En liten dosa av nysilver i museets samlingar minner om tiden då bristen på mat präglade vardagen också i Sverige. 

Den rymmer tre bitar socker: en vanlig portion på den tiden för en kopp kaffe med påtår. Och märk väl, sockret var för eget bruk. För nu gällde det att snåla. Sockret var inte längre någon bjudvara.

I oktober månad för precis 100 år sedan infördes en allmän sockerransonering i Sverige. Det var krig i världen och bristen på mat och andra förnödenheter kännbar för de allra flesta. En särskild folkhushållningskommission hade tillsatts i september. Den skulle nu ansvara för att livsmedelslagren inte tog slut och att varorna fördelades något sånär jämt i befolkningen.

Först ut var sockret. Det kvitterades ut i butiken mot en särskild ransoneringskupong som tilldelades hushållen. Ett kilo socker i månaden var ransonen. Också inköpen av bröd, gryn, smör och mjöl skulle under följande år begränsas.

Dosan var gjord för att kunna bäras i ägarens ficka eller väska och plockas fram när man gick till grannen för en kaffetår, samlades på kafferep eller satt på konditori. En ny liten tingest för ett nytt fenomen: gå-bort-socker eller fick-socker. Den var hur som helst personlig. 

I museets samlingar finns flera sådana små askar. En del mer påkostade, i riktigt silver, andra i nysilver eller plåt. Större modeller var som regel inredda med små fack – en till varje sockerbit. Locken pryds av krigets årtal ”Julen 1916”, av tre kronor eller den svenska flaggan. Andra bär ägarens initialer eller kanske en menande textrad, som ”Det man har - det har man. Får man mer, så tar man” (1918-1919).

I dagstidningarna annonserade guldsmedsbutiker om nya modeller i sortimenten och i radannonserna var det inte ovanligt att se efterlysning av en sockerdosa som råkat slinka ur fickan på gatan, under rubriken ”Borttappat”. 

Den avlånga dosan på bilden är liten och nätt.  Den var tillverkad av Guldsmedsbolaget och användes av en fröken på Kommendörsgatan när hon gick på besök hos bekanta i 1910-talets Stockholm.

www.digitaltmuseum.se NM.0192356

Torell, Ulrika

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 96

ulrika.torell@nordiskamuseet.se

Gamla trädgårdar

2016-09-30 13:28
Trinkesta prästgård, Blacksta socken, Södermanland, Strängnäs stift. Uppmätning av B. Kuntze, Nordiska museet 1927.Trinkesta prästgård, Blacksta socken, Södermanland, Strängnäs stift. Foto: Nils Åzelius, Nordiska museet 1927

Det finns ett ökat intresse för att återskapa gamla trädgårdar, som det i dag kanske bara finns enstaka spår efter. Särskilt när det gäller slott och herrgårdar och andra större anläggningar kan det äldre kartmaterialet ge värdefulla upplysningar. 

I det topografiska materialet i arkivet, med fotografier, ritningar, skisser och beskrivningar, går det att göra fynd. Prästgårdsundersökningen är ett bra exempel.  År 1917 gjorde Nordiska museet en enkätinventering av landets alla prästgårdar. Enkäten var föranledd av att prästerna inte längre skulle ha jordbruk som en del av sin försörjning, en förändring som förväntades påverka boställenas byggnadsbestånd. Prästgårdsundersökningen har fyllts på med senare material.

Äldre kyrklig belysning

2016-09-22 17:53
Möbelkonservator Dennis som vårdar kronan inför utställningen och jag som skriver utställningstexten tar del av Magnus kunskaper.Takkrona av trä med ornament i tenn eller bly. Fransk barockklassicim, ca 1680. Foto: Ulf BergerBarockkronor formgivna av den franske inredningsarkitekten Daniel Marot (1661-1752) kan ha fungerat som inspiration. Encycklopédie du Luminaire, Nordiska museets bibliotek.

I tisdags var jag hos Stockholms Stift och lyssnade till föredraget ”Äldre kyrklig belysning – ljuskronor, ljusplåtar och ljusstakar” som hölls av Magnus Green, antikvarie och specialist på kyrkliga och kulturhistoriska belysningsföremål. 

I dag kom Magnus hit till museet för att titta litet närmare på föremål som kommer att ingå i utställningen Nordiskt ljus.

Många belysningsföremål i kyrkorna är gåvor av välbärgade medlemmar av församlingen, och ofta finns namn och datum på donatorerna graverade på föremålen.
Ekonomiska skäl, att ljusföremål var dyrt, men också det knepiga att göra sig av med föremål man fått som gåva, har ansetts vara bidragande orsaker till att kyrkorna behållit äldre ljusstakar, ljusplåtar och takkronor.

Många kyrkor uppfördes under 1600-talet och fick då också sina ljusföremål. Många föremål i barock finns därför i kyrkorna, och även om kyrkorummet moderniserats har de äldre ljusföremålen behållits. I privata miljöer har däremot äldre föremål bytts ut mot nyare, inte sällan skänktes de gamla sakerna till kyrkan. I korthet: många äldre ljusföremål finns bara i kyrkorna och ingen annanstans.

Av Magnus lärde jag mig att de stora ljuskronorna av mässing, som ofta var skänkta som ett minnesmonument över donatorn och hans anhöriga, också fungerade som en markering av gravplatsens placering i kyrkorummet. Antalet ljuspipor var också en markering av donatorns ställning i samhället. 

Det var förstås svårt för kyrkorna att förse alla pipor med ljus och därför tändes – och enbart vid högtidliga tillfällen som vid jul – ofta bara den nedre kretsens ljus. Det var inte ovanligt att kronans donator också skänkte ljus till den, eller att välbärgade gårdar i församlingen skänkte ljus till kyrkans samtliga ljusredskap.
Så var det inte överallt, och på många platser var församlingsmedlemmarna själva tvungna att ta med sig ett ljus till kyrkan vid jul. Med detta berättar vi mer om i utställningen.

Magnus berättade också att vaxljusen, som i kyrkan alltid användes på altaret, inte alltid trycktes ned i botten på den pigg som finns i äldre ljusstakars droppskålar. Jag har senare fått illustrationer som visar detta. Naturligtvis vidarebefordrade jag informationen till Johanna som tillverkar ljusen till utställningen, ljuset på vår piggstake skall inte heller vara nerkört i botten, utan sväva några centimeter ovanför. Hur föremål användes är lika viktigt som var, när, varför och av vem.

Annars talade vi mest om den träkrona i fransk barock som suttit i Östra Ryds kyrka, men troligtvis ursprungligen kommer från Rydboholms slott. Kronan är helt unik, och anledningen till Magnus besök.

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Varde ljus!

2016-09-22 08:18
Grenljus av talg var vanligt på julbordet. Varje gren representerade en familjemedlem. Ur Nordiska museets samlingar.Stearinljus, en konservators mardröm då de utsöndrar ättiksyra.

I går var det arbetsmöte kring de ljus som ska ingå i utställningen. Stearinljus kom mycket sent in i belysningshistorien och har knappast haft någon betydelse som belysning. De ljus som vi framför allt talade om var därför talgljus och vaxljus.

Ljus var fram till slutet av 1800-talet besvärligt att tillverka och dyrt att köpa. De flesta normalhushåll på landsbygden hade bara tillgång till ett tiotal ljus som skulle räcka hela året. Ljusen användes framför allt under högtider och vid jul. De flesta talgljusen stöptes. De hade låg smältpunkt och kroknade lätt, vilket gjorde att ljus inte sattes i stakarna förrän de skulle tändas.

Även rika människor använde talgljus till vardags, men vaxljus vid fest. De finaste talgljusen var gjorda av den bästa kvaliteten av talg och stöptes i formar. Formljus var dyrare än stöpta, men mycket billigare än vax.

Vaxljus både stöptes och gjöts i form. Liksom talgljus fanns vaxljus i olika kvaliteter och färger. Vita vaxljus var finast och dyrast, de blektes eller förvarades kallt i flera månader för att blekna, därefter i värde kom gula vaxljus.

Talgljusen osade, droppade och rann om veken inte snoppades, klipptes av, med jämna mellanrum. Talgljus användes därför i hållare som var lätta att komma åt och aldrig ovanför axelhöjd.
Vaxljusen däremot, doftade gott och behövde inte snoppas lika ofta, utan brann utan att rinna eller krokna. I takkronor, som endast rika människor ägde, användes vaxljus. Dropp på eleganta klänningar var inte att tänka på och det gick inte heller att ideligen sänka takkronorna för att snoppa ljusen.

Med detta sagt är det väl lätt att bestämma vilken typ av ljus som ska sitta i olika belysningsredskap i utställningen och hur dessa skall se ut?

Vi som var med på mötet var producenten Amanda, rekvisitören Johanna, konservatorn Kerstin och jag som är intendent. Det skadar inte att ha en diplomatisk ådra vid dessa möten. Amanda är mycket diplomatisk, Kerstin och jag inte så värst.

Målet är att ljusen ska se bra ut, att ljus och föremål passar ihop tidsmässigt och socialt, att de inte skadar föremålen eller blir alltför dyra att tillverka. De måste också Hinna bli klara i tid.

Konservator-Kerstins primära intresse är att ljusen ska vara tillverkade av ett material som inte skadar föremålen, det vill säga inte är för tunga eller utsöndrar något olämpligt. Av det senare skälet är stearinljus totalförbjudna, de utsöndrar ättiksyra. Talgljus är gjorda av fett vilket inte heller är bra. De är också så mjuka att vi inte kan räkna med att de håller formen under hela utställningstiden.

Kulturhistoriskt riktigt är att alla föremål som bär ljus brinner, men det är tyvärr inte möjligt. En del föremål är också alltför sköra för att kunna bära ens ett ljus tillverkat med pappersbas. Av viktskäl vill Kerstin ha ljusen så korta som möjligt, det vill inte alltid jag. Jag ville ofta också ha ljus där Kerstin sa nej.

Vi kom fram till en någorlunda bra kompromiss, hur det blir visas i utställningen. Nu återstår att tala med verkstadschef och elektriker om de ljus alla enades om kan lysa.

Jag och Kerstin har gjort ett underlag till rekvisitören Johanna. Jag fyller i typ av ljus, om vekarna skall vara brända eller inte och de längder vi enats om. Kerstin fyller på med diametermåtten på alla ljuspipor, så att Johannas ljus ska passa.

Skansen har lånat oss talgljus, talgdankar och ett grenljus som Johanna skall ha som förebilder. Totalt är det 73 ljus som ska hinna tillverkas före den 18 oktober. Vi hoppas att så många som möjligt hinner bli klara tills dess…

Maxén, Maria

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 07

maria.maxen@nordiskamuseet.se

Killing your darlings

2016-09-20 08:25
En takkrona värdig en kung

Vid val av föremål till en utställning träffar man ofta på ting som kan vara väldigt speciella. Ett sådant föremål är denna fantastiskt absurda lampkrona.

Jag var på jakt efter lampor tillverkade för levande ljus som senare blivit elektrifierade. Det var inte ovanligt att så skedde med olika äldre lampor när elektriciteten gjorde sitt intåg decennierna runt 1900. Det kunde vara billigare att göra om en lampa än att köpa en ny, och kanske var man också förtjust i den lampa man redan hade och ville behålla den.

Lampkronan består av ett rävhuvud i gips med nosen hängande nedåt. I halspartiet på räven sitter tre älghorn, tre mindre horn och tre betar. Ovanpå rävhuvudet på en gren sitter en sparvhök. Alltihop hänger i tre kedjor.

Lampan är troligen tillverkad under 1800-talets mitt eller andra hälft och har enligt uppgift i våra liggare hängt på Ulriksdals slott i Solna när kung Karl XV bodde där, 1856-1872. Karl XV var mycket intresserad av jakt, så kanske är det han själv som köpt in lampan, eller rent av skjutit några av djuren som varit förlagor och låtit tillverka den.

Under senare delen av 1800-talet var smaken gällande inredningar ganska långt ifrån dagens. ”Less is more” var inte inne, snarare ”more is more”.

Man gillade rikt dekorerade föremål och sådant många idag tycker är överlastat. Många hade också en förkärlek för det vi nu kan tycka är lite bisarrt och denna lampa framstod nog inte så säregen för dåtidens människor som den gör för oss idag.

Ursprungligen var kronan avsedd enbart för levande ljus, men någon gång, troligen i början av 1900-talet, blev den elektrifierad och försedd med glödlampor.

Då hade den troligen också bytt ägare och hamnat i familjen Cedergrens ägo. Familjen var förmögen och ägde flera fastigheter i Stockholm. En av dess medlemmar, Albert Gotthard Nestor Cedergren var den som lät bygga det Cedergrenska tornet i Danderyd, en udda byggnad också helt i 1800-talets smak. Cedergen var jägmästare och gillade säkert också lampkronan. Det var hans dotter Naja Cedergren som testamenterade lampkronan till Nordiska museet. 

Tyvärr kommer ni inte att få se denna lampa i utställningen när den öppnar. Efter mycket vånda bestämde jag mig för att välja bort den till förmån för en elektrifierad fotogenlampa. Den är förstås inte lika rolig, men mycket mer typisk för äldre lampor som blivit elektrifierade och vad många hade i sina hem.

I utställningsförberedelser måste man ofta ”kill your darling”, välja bort en favorit, vilket alltid är lika svårt. Även om museet är stort så är det i utställningsarbetet en ständig kamp om plats och vad som bäst berättar den historia vi vill förmedla. Denna gång förlorade rävlampan, men någon gång i framtiden hoppas jag att denna lampkrona ska passa in i en utställning och få komma fram ur magasinen!

Wallin, Leif

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 25

leif.wallin@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to