Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Nya öppettider i Nordiska museets arkivexpedition

2016-08-15 16:16
Sida ur teckningsbok från 1743 (Sara Worsters arkiv, Nordiska museet)

Onsdag den 17 augusti öppnar arkivet igen efter sommaruppehållet. Arkivet har nu funnits i museibyggnaden i tio månader men ännu återstår en hel del arbete. Cirka 5 500 hyllmeter arkiv har flyttats och nya placeringar och ny information ska registreras.

Fram till 30 september kommer vi att ha öppet onsdagar 10–18 (framtagning av arkivmaterial till kl 16:30) och torsdagar 10–16 (framtagning av arkivmaterial till kl 15:00). Ingen framtagning av arkivmaterial under lunchen kl 12–12:30.

För mer information om arkivet, bildbeställningar och kontaktuppgifter se Nordiska museets hemsida.

Välkomna!

Citronsorbet på 100 citroner

2016-08-04 15:54
Citrusfrukter. Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet

Sugen på något läskande så här års? Eller ett värmande långkok?

”Tag 100 a 50 citroner, mindre kan man intet koka” – så inleder Christina Margareta Stiernklo sitt recept på citronsorbet 1726. I arkivets receptböcker från 1700-talet förekommer en avsevärd mängd recept på citron: citronkaka, citrontårta, citronskorpor, citronbröd, citronsoppa, citronsskalssorbet, citronsaft, citronmos, citrongelé, o.s.v. I sjukdomstider rekommenderar Marie Antoinette Ingelotz en ”mycket stark kopp kaffe utan grädda hvaruti kramas saften af en citron som drickes så varm man kan så snart man kiänner första brytningen av af frossan”. 

Det är fascinerande att tänka sig mängden citroner som användes här uppe i kalla Sverige under 1700-talet trots den merkantilistiska politiken. Självklart kunde man odla exotiska frukter i orangerier, men importen stod för en betydande del. 1727 importerades över 145 000 citroner till Stockholm. Det var samma år som man förbjöd import av all utländsk frukt – med undantag av just citrusfrukter!

Citrusfrukterna skeppades från medelhavsländerna och förvarades i stora kistor fyllda med sand eller salt. Väl i hamn såldes frukterna vidare av fruktmånglerskor, som hade speciella rättigheter att återförsälja frukt.

Mängden citroner i recepten vittnar om samhällselitens överflöd, då priset för en citron kunde motsvara dagslönen för en manlig arbetare. För den som tycker att Stiernklous recept fortfarande kan tyckas något dyrt och omständligt, kan kanske Svanbecks apelsin- eller citronglass vara ett alternativ.

Skomakaren och ”harpspelaren” Jonas Skoglund – augusti 2016

2016-07-22 11:44
Intill Jonas Skoglund sitter generalpostdirektör Julius Juhlin. I kraft av sin höga titel och i egenskap av Världspostkongressens president visste han sitt värde. Fotograf: okänd, Postmuseum.

Denna oljemålning föreställer med stor sannolikhet spelmannen Jonas Skoglund, som var en välkänd och omtyckt nyckelharpspelare på Skansen i över 30 år. Han ackompanjerade Skansens folkdanslag men han kunde också sitta för sig själv och spela någonstans på området, till glädje för Skansens besökare.

Porträttet är målat med ganska grova penseldrag men stämmer väl överens med en del fotografier av Skoglund. Målningen är utförd 1909 av konstnären och textilvetaren Emelie von Walterstorff som arbetade som tecknare och amanuens på Nordiska museet från 1903 till 1933. Hon fick snabbt ansvaret för Nordiska museets stora textilsamlingar. Målningen ingår i en serie porträtt av svenska folkdräkter varav detta visar en mansdräkt från Häverö i Uppland.

Vem mannen är framgår inte, men en besökare i Digitalt Museum, där museets databas på internet finns, har påpekat att porträttet föreställer spelmannen Jonas Skoglund som spelade på Skansen under ”doktor Hazelius”. I Boken om Skansen syns Skoglund på ett fotografi från 1898 samt på ett annat, tillsammans med folkdanslaget, från 1915. Han var engagerad på Skansen från 1890-talet fram till slutet av 1920-talet.

Jonas Skoglund (1846–1931?) föddes i Järvsö i Hälsingland men flyttade vid fyra års ålder till Tolfta nära Tierp i Uppland, där han med tiden blev skomakare. Han fångades av musiken genom musikaliska släktingar och lärde sig spela nyckelharpa av Tierps spelmän.

Skoglunds karaktärsdrag beskrivs i boken Om nyckelharpospelet på Skansen från 1899, skriven av musikvetaren Karl Peter Leffler som nedtecknat låtar av Skansens spelmän. Leffler framhöll Skoglunds orubbliga lugn, reflekterande förhållningssätt och skarpa förstånd, allt speglat i hans kloka, mörkbruna ögon. När Skoglund spelade satt han helt stilla med pipsnuggan i munnen samtidigt som han sakta men bestämt stampade takten med tåspetsarna.

År 1926 hyllades den ”välkände Skansenspelmannen” i Stockholms-Tidningen under rubriken ”80-årig trotjänare på Skansen”. Även i denna tidningsnotis kommenterades Skoglunds ståtliga, förnäma utseende och stillsamma person. Skoglund själv berättade att han hade spelat för åtskilliga kungligheter och furstar under sina 30 år på Skansen.

Kanske var även den 11 juli 1924 ett minnesvärt tillfälle. Då spelade Jonas Skoglund till Skansens folkdanslag inför flera hundra internationella gäster, som besökte Skansen under Världspostkongressen 1924. Det stora antalet medverkande nationer gjorde kongressen till den dittills största internationella sammankomsten någonsin. Inför besöket publicerades en särskild guidebok – Skansen: le premier museé en plein air. På omslaget står Skoglund i samma pose som på oljemålningen.

Målningen införlivades med Nordiska museets samlingar 1932. I samlingarna finns även Jonas Skoglunds nyckelharpa (deponerad till Musikmuseet), hans skomakarverktyg och ett par handgjorda skor.

Källor

NM.0191798: Oljemålning från 1909, Mansdräkt från Häverö, sannolikt föreställande spelmannen Jonas Skoglund. Konstnär Emelie von Walterstorff, Nordiska museet.
”80-årig trotjänare på Skansen”, Stockholms Tidningen, den 3 november 1926.
Baerendtz, Nils Erik (red.), Boken om Skansen, Höganäs 1980 (s. 135, se även s. 148).
Larsson, Marianne, ”Five o’clock tea på Skansen. Ett internationellt besök 1924.” I: Ahnlund Berg, Charlotte och Carlsson, Anders (red.). Skansen 125: Fataburen 2016: Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska museet, 2016.
Leffler, Karl Peter, Om nyckelharpospelet på Skansen: anteckningar, Stockholm, Nordiska museet, 1899.
Skansen. Le premier museé en plein air. Une institution d’education nationale. Stockholm, Generalpoststyrelsen, 1924.

Larsson, Marianne

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 547 25

marianne.larsson@nordiskamuseet.se

En poet bland fotografer

2016-07-18 15:20

En poet bland fotografer har han kallats, Berndt Klyvare, filmare och dokumentärfotograf med en särskild känsla i sina bilder.

Ett tidningsuppslag med en av hans bilder har jag sparat hemma för att rama in, långt innan jag började arbeta med fotografi. Det är något med svärtan, men också hur han fångar upp detaljer i bakgrunden i en bild, skuggor och ljus, en rörelse, något som fångar fantasin – skapar ögonblicket. Pojken som rusar mot havet, skuggspelet på fasaden, en övergiven vagn.

Redan 1999 köpte Nordiska museet hans fotografiska arkiv. Berndt Klyvare var då verksam, framför allt som filmfotograf, men även som fotograf. Stillbilderna, som kommer att göra honom till en av våra stora samhällsdokumentära skildrare, tar han framför allt mellan åren 1954-63.  Det är reportage på Irland, i Stockholmsmiljöer och på arbetare på Kopparbergs bergslag. Fotografier som inspirerat och präglat framtida svenska fotografers arbete och resulterat i flera böcker. Han porträtterar också konstnärer och författare, som Per Wästberg och Stig Lindberg.

Åren 1963-87 övergår han till att arbeta enbart med filmproduktion och både regisserar och står bakom filmkameran. Förutom en rad dokumentärfilmer gör han flera barnproduktioner. Det är Berndt Klyvare som står för fotot i den klassiska TV-serien Tårtan. När han återgår till att arbeta med fotografi parallellt med film gör han skildringen Stadsbo, till boken med samma namn 1989.

Berndt Klyvare var bosatt på Svartsö och från 1990 och en bit in på 00-talet arbetar han med ett projekt där han dokumenterar livet på ön i svartvitt fotografi. Svartsjödokumentationen skänktes i sin helhet 2006 till museet och finns nu, liksom tidigare reportage, förstoringar, negativ och diabilder i Nordiska museets arkiv.

Arkivet har nyligen gåtts igenom av en arkivpraktikant, Johanna Skoglund. Hon har flyttat diabilder från fotofickor i äldre, skadliga plaster, till förvaring i syrafri kartong och fört in kompletterande delar av fotografens anteckningar i arkivets förteckningsdatabas. Ett åttiotal av bilderna i arkivet finns digitaliserade och kan ses på Digitalt museum

När jag än en gång tittar på den träffsäkra formuleringen om Klyvare, som en poet bland fotografer, som Claes Gabrielsson, tidigare medarbetare på SVT, beskrivit i sin blogg, så slår det mig, att det kanske inte enbart är det lyriska bildspråket han syftar på? I Klyvares bibliografi finns även ett par diktböcker bland annat Öppen bok från 1954 med egna dikter.

Bernt Klyvare föddes 1929 och gick ur tiden 2008. Hans dotter, Miriam Klyvare, är även hon fotograf.

Digitalt museum: http://digitaltmuseum.se/search?type_filter=Photograph&query=berndt%20kl...

Berndt Klyvare i Fotografregistret (Sverige): http://kulturnav.org/53069724-88d5-4463-88df-d1b708d0ad5c

Bloggar och artiklar

http://www.dn.se/arkiv/stockholm/klyvare-prisad-miljoskildrare/
https://claesgabrielson.wordpress.com/?s=klyvare
http://mickebergphoto3.blogspot.se/search?q=Klyvare

Böcker i urval

Klyvare, Berndt, Öppen bok: dikter, Bonnier, Stockholm, 1954
Klyvare, Berndt, Bergslagsjobb: en berättelse i bilder om människor i arbete : [Stora kopparbergs bergslags AB], Stockholm, 1963
Klyvare, Berndt & Holm, Lennart, Stadsbygd, [utg.], Stockholm, 1959
Holm, Lennart & Klyvare, Berndt, Stadsbo: texter och bilder om staden under trettio år, Raster, Stockholm, 1989
Klyvare, Berndt & Widman, Dag, En bok om Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1962

Filmer i urval

Samtal i Alger (1968)
En gasfilm (1970)
I havsbandet (1986).

Hoffman, Ulrika

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 36

ulrika.hoffman@nordiskamuseet.se

Snäckan, en praktfull vagn från 1700-talet - juli 2016

2016-07-01 14:34

Denna vagn, kallad Snäckan, saknar motstycke bland de få bevarade 1700-tals vagnar som finns i Sverige. Då den rullade på Stockholms gator under 1760-talet var det säkert många som beundrade dess prakt, men även en och annan som kände avundsjuka.

De hantverkare som format och konstruerat vagnen var ytterst skickliga. Vagnsstommen som är helförgylld är snidad i alm, ett slitstarkt och hårt träslag. Vagnskorgen har utvändiga bemålningar med blomstermotiv på mörk botten. Vagnskorgens insida liksom kuskbocken är klädda med sammet. Från hjul till ramkonstruktion, korg och fotplattor har skickliga bildhuggare format utsökta dekarationer i utpräglad rokokostil. Träsniderierna täcker hela vagnskonstruktionen som kräver funktion och hållbarhet. Det var få vagnsmakare vid denna tid som klarade av att konstruera en vagn där allt detta kombinerades.

Vagnen bör vara tillverkad på 1750-talet och troligen inte i Sverige. Vid tiden fanns skickliga bildhuggare och vagnsmakare i landet men ingen verkstad där de båda yrkena så harmoniskt arbetade tillsammans. Mer troligt är att vagnen är tillverkad i Frankrike i trakten kring Paris. Vagnskorgens form och litenhet i relation till det långa underredet gav vagnen det lekfulla namnet ”Snäckan”.

Enligt den berättelse som finns till vagnen var vagnen beställd till Christina Elisabeth Fischer Grill (1731-1805). Hon var gift med Johan Abraham Grill (1719-1799), en av dåtidens mest förmögna och rikaste köpmän och delägare av Ostindiska kompaniet. I en handskrift som beskriver släkten Grills historia står det berättat:

”…när fru Grill i Stockholm begagnat denna vagn, skall drottning Lovisa Ulrica förargat sig över att den förra i lyx tävlade med henne själv."

Med tiden kom vagnen att förvaras vid Österbybruk i Norra Uppland som ägdes av familjen Grill. Det är svårt att tro att vagnen kunde användas på landsvägarna i slutet av 1700-talet. Dess öppna konstruktion och tunga långa korg var inte lämpad för den tidens ofta dåliga och gropiga landsvägar. Det har spekulerats i om vagnen forslades till Österbybruk för att drottningen i avundsjuka förbjöd den i Stockholm, men det är en mer spektakulär än trolig förklaring.

På Österbybruk blev vagnen stående tills 1877 då den skänktes till Nordiska museet.

Sidor

Subscribe to