Folkloristen berättar

Smakprov ur samlingarn - sagor, sägner, folktro, ordspråk, traditioner, gåtor och mycket mer - blandas med funderingar kring folklorens betydelse förr och nu.

Katten som lyckobringare

2015-03-11 08:00
KattGunnarLundh

"Hunden tjänar herren, katten frun."

Katter har länge associerats med kvinnor och kvinnliga sfärer. Ibland kan det tolkas som något neagtivt. I folkloren framställs katten inte sällan som opålitlig, ofta i kontrast till den trofaste hunden. Att spotta tre gånger när en svart katt går över vägen som skydd mot otur, finns det fortfarande människor som gör. Det beror på att katten ansågs ha med djävulen och de trollkunniga som tjänade honom att göra.

Men det här inlägget är egentligen inte tänkt att handla om det, utan den andra sidan av kattloren: katten kunde också ses som en lyckobringare och en symbol för hemtrevnad. När man flyttade till ett nytt ställe, skulle katten släppas in först för att försäkra sig om att livet i det nya huset skulle bli lyckligt. Om katten misskötes och behandlades illa förde det otur med sig. Kanske kan man se detta som en motvikt till den neagtiva kvinnobild som anas i andra föreställningar om katten. Den lyckosamma katten förknippad med hemmets sfär, som var kvinnornas arbetsplats.

Särskilt vita och sköldpaddsfärgade katter var tursamma. Mötte man en sådan katt när man var på väg ut för att göra något viktigt var det ett lyckosamt varsel.

Den här charmiga uppteckningen kommer från Erik Lehman år 1937: "Det ansågs särdeles fint och hemtrevligt att när man passerade förbi en stuga, fick se katten sittandes utanför, sysselsatt med att slicka/"tvätta"/ sig med tassen över öronen som han brukar, när han ätiti sig mätt. Detta var ett bevis på trivsel, och ansågs av de förbifarande vara mycket rart. Sådant tittade man efter och talade om."

Sista raden är lite lustig. Man kan ju undra om folk verkligen tyckte att en katt som tvättar sig var något att tala om?

En sak som var viktig, om man får tro uppteckningarna, var att aldrig ge bort en katt utan ta en slant i betalning - då gav man bort lyckan som katten fört med sig samtigt som katten.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Vitpepparkorn mot kräksjuka

2015-02-26 15:56
Vitpepparkorn

Vid den här tiden på året härjar som bekant magsjuka och vinterkräksjuka som värst ute på arbetsplatser och förskolor.

Idag fick jag en fråga, som jag brukar få minst en gång varje vinter, om vitpepparkorn mot magsjuka. Att svälja några vitpepparkorn i förebyggande syfte, för att slippa drabbas av magsjuka och fram för allt av den fruktade vinterkräksjukan är en populär huskur. Den verkar (av förklarliga skäl) vara särkskilt vanlig bland personal på förskolor och hos småbarnsföräldrar.

Tanken bygger på den gamla principen om att ont skall med ont fördrivas. Förr betraktade man sjukdomar som ett sorts levande väsen, som kunde drivas ut ur kroppen. Detta skedde bäst med starka smaker och illaluktande medel. Brännvin användes till exempel ofta i den folkliga läkekonsten. Peppar användes också (ibland i kombination med brännvin). Peppar ansågs i bondesamhällets folkmedicin kunna bota diarré och till med kolera.

Dagens tankar kring vitpepparkornens effekt verkar vara att styrkan i pepparkornen skall ta död på virus och bakterier, på liknande sätt som man tänker sig att alkohol gör det (för även olika former av alkohol används fortfarande som botemedel mot magsjukor).

Sjukvården håller sig ganska kallsinnig till dessa kurer och menar att de inte har någon bevisad effekt. Men, som ofta när det gäller den här typen av frågor, menar många att huskuren i alla fall hjälpt dem. Och kanske är den mätbara effekten inte det viktaste för oss när vi tillgriper huskurer utan känslan av att kunna göra något aktivt för att avvärja en obehaglig situation.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Vitterbröllop och smörlycka

2015-02-13 14:04
Ost

I norra Sverige berättade man om vittrorna. De bodde under jorden och höll ofta till nära fäbodarna, sades det. 

Till fäbodarna fördes kor och getter på sommaren för att få bete. Ofta var det unga kvinnor som ensamma skötte djuren på fäbovallen. Samtidigt som de hade ansvar för att skydda och ta hand om djuren skulle de också ta tillvara mjölken, som de kärnade smör och ystade ost av. Det var ett hårt och stundtals farligt arbete. Ensamt var det nog också många gånger, även om ensamheten kanske var både på gott och ont.

De många berättelserna om vittrorna är sprugna ur det utsatta livet på fäbodarna. Tanken på de underjordiska kunde säkert vara skrämmande i ensligheten där. Fast kanske var det också en tröst ibland, att tänka att man ändå inte var helt själv. I en del av berättelserna är vittrorna goda grannar medan de i andra är en fara för människorna. En av de vanligaste sägnerna om vittrorna handlar om hur en vitterman utser en fäboflicka till sin brud. Vittrorna klär henne till bröllop med en vacker brudkrona men i sista ögonblicket räddas hon av folket från gården. I vissa versioner lyckas hon skicka sin hund efter hjälp, i andra känner hennes far på sig att något är på tok och beger sig upp till fäboden lagom för att rädda sin dotter.

Den färska mjölen (sötmjölken) dracks sällan (men man gav den ibland till små barn och sjuka och använde den i matlagning vid festliga tillfällen). Osten och smöret som gjordes av mjölken kunde lagras under längre tid och säljas för att få in pengar till gården. Denna källa till mat och inkomst var väldigt viktig och det gällde därför att man inte förlorade sin mjölk- eller smörlycka. En vanlig tanke var nämligen att det fanns ett visst mått av lycka i världen, och en del av den var knuten olika hantverks- eller hushållsarbeten. Vissa människor föddes med särskild smörlycka. De lyckades alltid med kärningen och gjorde gott smör. Vissa gårdar hade god mjölklycka. Deras kor gav mycket mjölk och sinade aldrig.

Men lyckan kunde stjälas av illasinnade människor eller av misstag ges bort med något som lämnade gården. Därför skyddade man mjölken genom att strö några saltkorn i den innan den såldes och av samma skäl ristade man man ett kors i smöret.

Idag behöver vi inte skydda vår smör- och mjölklycka. I Sverige lever i ett överflödssamhälle och de flesta av oss befinner oss långt från livsmedelsproduktionen. Kanske är det svårt för oss att förstå tankarna om lycka i bondesamhället. Men om vi jämför dem med nutida föreställningar om lycka, som till exempel att ta med maskotar till prov eller utforma personliga ritualer inför tävlingar, så kanske det är lättare att förstå dåtidens magiska världsbild.

Idag börjar Ostfestivalen på Nordiska museet och den varar i tre dagar. Jag kommer att finnas i Gårdshuset lördag och söndag klockan 12.30 och 14.30 och berätta om trollväsen som stjäl mjölk och om vittrorna för barn från 4 år. Min kollega Christina kommer att visa hur man kärnar smör utanför lekstugan. Gå gärna till hemsidans förstasida och läs under Ostfestivalen för information om hela programet och priser. Välkomna!

De två första bilderna till detta inlägg är tagen av Karl Heinz Hernried. De föreställer osttillverkning på Källvallens fäbod i Jämtland. Den tredje är tagen av Dagmar Hullström på Östra Djupdalsvallarnas fäbod på Bruksvallarna. Alla bilderna kommer från Nordiska museets samlingar.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Några rader om skeppsrået och andra rån

2015-01-14 16:18
Modell av skeppet Vasa på Vasamuseet

I förra veckan hade jag ett ärende till Vasamuseet och passade på att gå runt en stund i utställningarna. Då kom jag att tänka på en förfrågan från en forskare som jag fick för några år sedan.

Han arbetade, om jag minns rätt, med ett forskningsprojekt kring träskulpturerna på skeppet Vasa och kontaktade mig eftersom han hade hittat en figur som han undrade kunde vara en avbildning av skeppsrået. Därför ville han veta mer om föreställningar kring detta väsen i bondesamhällets folklore. Jag undrar just om han avslutat sitt projekt och vad han kom fram till...

Skeppsrået var ett övernaturligt väsen som troddes vaka över skeppet och varna sjömännen om det var fara å färde. Det tillhör en familj med flera andra rån, en benämning som kommer från ordet råda. Över skogen rådde skogsrået, över hav och sjöar rådde havsrået och sjörået, över bergen och gruvorna bergrået. Gemensamt för dem är att de ofta vakar över ett område där det finns något av värde att hämta - och där det kan vara farligt att vistas. Rået straffar människor som uppför sig respektös och bryter de oskrivna lagar som gäller i olika miljöer men rået kan också vara hjälpsamt. I berättelser om skogsrået händer det att hon varnar ensamma kolare då milan brinner och fiskare kan få hjälp av havsrået för att hinna undan stormen.

Traditionen om skeppsrået ligger nära tomten (som rår över tomten). Det är naturligtvis ingen slump att berättelser och föreställningar om rå ofta finns i miljöer som var farliga och där hjälp var svårt att få om olyckan skulle vara framme. En av folklorens funktioner är att ventilera rädslor - och kanske var tanken på ett vakande rå också en tröst vid ensamma nattpass vid milan eller på havet.

På fotot ser ni en modell av skeppet Vasas förlisning, taget av mig i Vasamuseet utställning.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Jultomten

2014-12-15 13:08

Det är bråda dagar innan jul för de flesta av oss. Men det är nog ändå värst för jultomten, som skall hinna läsa önskelistor, prata med alla barn och se till att nissarna hinner tillverka och slå in julklappar i tid.

Jultomten är en fascinerande figur, inte minst för att han är ett så bra exempel på hur folklore uppstår i mötet mellan olika berättelser. Med ursprung i föreställningen om Sankt Nikolaus som barnens speciella beskyddare, kom den katolska traditionen med en parad lagom till skolavslutningen att växa fram. Sankt Nikolaus, klädd i biskopsmössa och mantel, delade ut presenter till de barn som varit snälla. Ofta hade han andra figurer med sig, bland dem en bock som symboliserade djävulen och hotade barnen med riset om det var elaka. Kanske var det denna bock som i Sverige blev till julbocken efter det att Sankt Nikolaus glömts bort - den som fördes runt i gårdarna som ett av julens upptåg där utklädsel och sång var viktiga inslag. Från att ha varit en ganska bufflig typ fick julbocken med tiden rollen som julklappsutdelare och den behöll han långt in i 1800-talet. Vi denna tid började det pratas allt mer om en tjock, godmodig man i röda kläder som sades komma med klappar till snälla barn i till exempel England. I Sverige fick han låna namn av folktrons tomte, gårdsväktaren som hjälpte till med djuren och höll ordning på gården. Egentligen hade inte folktrons tomte något särskilt med julen att göra (förrutom att han skulle ha sin lön då) men i den nationalromantiska anda som rådde bland många av dåtidens konstnärer och författare kom folktrons tomte och jultomten att knytas till varandra.

Själv har jag faktiskt haft nöjet att hälsa på hos jultomten i år - fast jag pratade inte med honom, det var så många barn där som väntade med sina önskelistor så jag ville inte ta upp hans tid. Men jag vinkade och han vinkade faktiskt tillbaka! Och förra fredagen fick jag tillfället att besöka Postmuseum i Gamla stan i Stockholm, där de just nu har en liten, fin utställning med några av de brev som barn skickat till tomten under mer än hundra år. Tänk, det är allt något magiskt med att breven kommer fram fast det råder så stor osäkerhet om vart Tomteland egentligen ligger och vilken adress man skall skriva på kuvertet...

Vill ni veta mer om folktrons tomte och jultomten, så kommer jag att berätta om dessa båda figurer (och annat med anknytning till julen) i en visning av Nordiska museets traditionsutställning på nu onsdag den 17/12 klockan 17.30. Välkomna!

Foto: Tora Wall, Tomtehuset på Liseberg.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to