Folkloristen berättar

Smakprov ur samlingarn - sagor, sägner, folktro, ordspråk, traditioner, gåtor och mycket mer - blandas med funderingar kring folklorens betydelse förr och nu.

Varulven - fruktansvärd best eller ett rätt hyggligt monster?

2014-11-05 15:37

Varulvar är vanliga inslag i dagens populärkultur. Och inte undra på det, de är spännande varelser som fortsätter att locka fantasin och utvecklas i det kollektiva berättandet. Men de varulvar som möter oss i dagens böcker, filmer och tv-serier har ganska lite med den svenska folktrons varulvar att göra.

Inom populärkulturen har varulvar och vampyrer kommit att kopplas samman med varandra. De skildras ofta som tillhörande rivaliserande sidor i kampen om makten i de övernaturligas undre värld. Vampyrerna är ofta finare och mer sofistikerade medan varulvarna är lite oborstade men i grunden ofta hyggligare än vampyrerna (och av någon anledning har varulvarna, i sin mänskliga form, ofta rutiga flannelskjortor och mc-jackor medan vampyrerna föredrar skinnrock eller kostym).

I den svenska berättartraditionen var varulven en man som drabbats av en förbannelse som gjorde att han ibland förvandlades till varg eller, söderut, en stor hund (hunden var ibland trebent men fällde då svansen för att det skulle se ut som om den hade fyra ben - det var på detta man kunde ana att det var en varulv det var frågan om). I södra Sverige var varulven en farlig best, som till exempel sades förfölja havande kvinnor för att riva upp magen på henne och äta upp det ofödda fostret. I norr var varulven ofta mindre hotfull. En del forskare har menar att denna tradition ligger närmare den äldre norröna traditionen om hamnbytare.

Många sägner kretsar kring hur man skall lösa varulven från förbannelsen. Nyckeln till detta låg i att förstå att varulven var en varulv då han hade sin mänskliga form eller att att det var en människa då man mötte den i djurskepnad. När varulven konfronterades med sanningen om sig själv blev han fri från förbannelsen och slapp springa varg.

Bilder: fotot på vargen är tagen från Wikimedia och fotograf är Daniel Mott.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Kyrkogrimen och gloson

2014-10-23 11:47
Lärbro kyrka

Tänk dig en jättelik sugga, med gnistrande borst, glödande ögon och knivskarp rygg, som kommer rusande rakt mot dig på en enslig skogsstig. Eller en skriande spökfågel som anfaller med näbbar och klor när du tar genvägen över kyrkogråden en sen kväll om hösten...

Idag tänkte jag skriva några rader om två av mina egna favoriter bland de ruskigare väsena i svensk folktro: gloson och kyrkogrimen. En monstergris kan ju låta lustigt om man föreställer  sig en gullig, liten nasse men den gloso som beskrivs i sägnerna är långt ifrån skrattretande. Gloson, med de glödande ögonen och den vassa ryggen, höll ofta till nära kyrkan och var en av farorna som lurade på den som vågade sig ut på årsgång. I ensamhet och under tystnad gick man ett visst antal varv runt kyrkan (eller flera kyrkor), i hopp om att få se syner eller höra ljud som talade om vad framtiden bar med sig. Magiskt ladde nätter, som midsommarnatten eller julnatten, var särskilt lämpliga tidpunkter för årsgången. Lyckades man fullfölja hela ritualen sades det att man kunde få se kommande begravnings- och bröllopståg dra förbi eller höra hur det växte i marken och genom det få veta hur skörden skulle bli.

Men magi var ju något som man egentligen inte skulle syssla med och risken fanns alltid att ett övernaturligt straff väntade den nyfikne. Kanske fick man se sitt eget begravningtåg eller också anföll gloson innan man fick se eller höra något alls. Gloson sprang gärna mellan benen på människor, och sprättade då upp dem på mitten med sin vassa rygg. Ett sätt att skydda sig från detta var att ställa sig med benen i kors vid mötet (om man hann). Hon var alltså ett av de väsen som kommit till för att skrämma människor från att hålla på med farliga saker (som magi till exempel)...och för att sägner om en eldgnistrande sugga med knivrygg är rätt fantastiska både att berätta och att lyssna till.

Kyrkogrimen var ett skyddsväsen som sades vakta kyrkan och kyrkogården, för att driva bort tjuvar och vandaler. Den hade ofta gestalten av en tupp men det kunde också vara något annat djur. En kyrkogrim skapades genom att ett djur murades in levande bakom väggarna på kyrkan när den byggdes, att detta verkligen skedde tyder fynd av djurben vid rivningar och restaureringar av äldre kyrkobyggnader på. Föreställningen om att det finns en särskild kraft i den våldsamma, brutala döden återkommer också i andra sammanhang. Den hänger samman med tanken på att trolldom var något som bröt mot normen (det är därför den som utför magiska ritualer skall göra det under tystnad, i ensamhet och gärna naken). Gasten är ju till exempel vålnaden efter någon som dött en ond, bråd död. Och hängd mans rep eller skelettdelar från en mördare troddes vara kraftiga trollmedel.

Dessa tankar känns kanske främmande och brutala för oss idag men man måste komma ihåg att dåtiden tanke- och föreställningsvärld skiljer sig från vår på många sätt. För att förstå den, måste man också studera det samhälle och livsvillkor som föreställningarna speglar.

Foto: Gunnar Lund. Nordiska museet

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Monstermånaden är här!

2014-10-17 13:51
Kvinna,orm hund

Höstmörkret har sänkt sig och regnet trummar på taket medan jag skriver detta. Jag får extra många frågor om gengångare, gastar och monster nu, det får jag alltid i oktober och en bit in i november. När jag planerar mitt arbete brukar jag därför kalla denna tid för monstermånaden i almanackan (ett mer spännande namn än oktober/november, om ni frågar mig). Och det är inte bara jag som jobbar med ruskiga saker så här års - på skolor, bibliotek och museum pratas det mycket om spöken, vampyrer och zombies just nu.

Självklart har det med halloween att göra, denna nygamla högtid som återigen gett spöken, monster och annat skrömt en alldeles egen tid på året. Halloweenfirandets djupaste rötter, som i keltiska områden verkar gå tillbaka till forntiden, vet vi inte särskilt mycket om annat än att föreställningar om döden och spöken var centrala. Men i Sverige har vi inte firat halloween så väldigt länge. På 1960-talet började seden, med inspiration från USA, att smyga sig in via handelns reklam och studentkårernas fester. Idag har den en naturlig plats bland årets högtider och firas kanske mest av barn.

Vad man än tycker om halloween är det här en utmärk tid för spökhistorier och monsterberättelser. Spännande och skrämmande på en gång...och berättelserna ger dessutom ett bra tillfälle att prata om döden, mörkerrädsla och monster under sängen. Under monstermånaden tänkte jag därför passa på att skriva några inlägg om ruskiga väsen i svensk folktro: varulvar, gengångare, gloson och strandgastar till exempel...

Ps: Förra helgen var jag på Etnografiska museet och berättade om monster och väsen från olika delar av världen tillsammans med författaren Kristoffer Gustafsson, som har skrivit och illustrerat boken Monster och vidunder: lexikon över världens väsen - ett bra lästips i höstmörkret för dig som gillar monster!

Bilder: copyright Kristoffer Gustafsson och bokförlaget Semic.

 

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Negerboll vs. chokladboll

2014-09-19 14:50

Mat och måltider är fyllda med symbolik, värderingar och traditioner. Lördagen den 4:e oktober är det Kanelbullens dag. Då skall jag hålla ett föredrag i museets stora hall om några av de officiella och inofficiella temadagar kring mat som fyller våra kalendrar. Två av dessa är chokladbollens dag och negerbollens dag, som får illustrera hur ett oskyldigt bakverk kan orsaka hetsiga diskussioner. Ämnet aktualiserades åter i dagarna, när restaurang Kåken i Stockholm orsakade en storm på sociala medier efter att DN uppmärksammat att de haft ”negerbollar” på menyn. 

– Ja vi serverar då chokladbollar, eller negerbollar i en fin gammal ljusstake med en mörk kvinna i klänning på.

Så beskriver krögaren Joakim Almqvist, i en intervju med DN, efterätten. Ni kan läsa hela artikeln i DN och se fotot på ljusstaken här: http://www.dn.se/sthlm/krogare-far-sparken-for-rasistisk-dessert/.

Negerboll vs. chokladboll är en laddad diskussion, som med jämna mellanrum bubblar upp i tidningar och på sociala medier. Ordet negerboll väcker starka känslor, både hos dem som använder det och hos de som inte gör det.

De som säger negerboll brukar ofta ursäkta sig med att de inte menar något illa och att det bara är ett namn på ett bakverk. Argument som ”det har alltid hetat så” och ”varför skall jag behöva säga något annat?” brukar också smyga sig in i diskussionen. Och så finns det de (ett fåtal, hoppas jag) som tyvärr öppet använder ordet för att såra, håna och demonstrera att de ser ner på människor med annan hudfärg än de själva.

De som säger chokladboll väljer, medvetet eller utan att fundera närmare över saken, att använda ett ord som inte är förknippat med slaveri och förtryck, och som inte riskerar att såra människor i omgivningen.

Negerboll är inte bara ett ord, det är så mycket mer. Som folklorist tänker jag så här: mat är en viktig del av både våra traditioner och vår identitet. Smaker, dofter och upplevelser kring olika måltider präglar oss genom livet. Maten förknippas inte sällan med barndomsminnen, djupt rotade inom oss. Eller med möten med nya, annorlunda kulturer. Det kan vara på gott eller på ont men dessa minnen och möten påverkar oss och vårt sätt att se på oss själva. Och jag tror att det är viktigt att fundera över - och prata om - vad diskussionen om negerboll vs. chokladboll egentligen handlar om. Mattraditioner?  Rädsla för förändring? Politisk korrekthet – eller demonstration mot det alltför politiskt korrekta? Eller kanske en längtan till gångna dagar, då världen upplevdes som mindre och livet tryggare?

Foto: Tora Wall

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

En räv bakom örat

2014-08-21 10:14
Räv vid Revhusen i Ystad - Juli 2012. Foto: Jonn Leffmann ,CC BY

En räv bakom örat. Listig som en räv. Släkten är värst sa räven om de röda hundarna.

Det finns många ordspråk och talesätt om rävar och de flesta syftar på dess skamfilade anseende som listig och opålitlig. Mickel kallas räven ofta, ett noanamn som från början användes för att inte locka på den genom att använda dess rätta namn.

Räven lyckades ofta överlista människorna och ta sig in i hönshuset för att knipa hönor. Det är naturligtvis detta som ligger till grund för fiendskapen mellan människan och räven.

Det sades att räven aldrig jagade nära sin egen lya, för att inte avslöja för jägarna var den låg. Och lyan hade två ingångar, så att räven kunde smita ut bakvägen om jägaren ändå kom. Men en viss beundran finns också i uttrycken. När vi säger om någon att hen är ”en gammal räv” tänker vi ofta på någon som har lång erfarenhet och kan alla tjuvknep (och drar sig inte för att använda dem själv om det kniper).

Att höra en räv skälla var ett dåligt varsel och om räven visade sig nära ett boningshus var ett dödsfall att vänta på gården (vilket ju inte var helt osannolikt – i alla fall om man var höna).

Fotografiet i detta inlägg är hämtat från Wikipedia. Räv vid Revhusen i Ystad - Juli 2012. Foto: Jonn Leffmann ,CC BY

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to