Folkloristen berättar

Smakprov ur samlingarn - sagor, sägner, folktro, ordspråk, traditioner, gåtor och mycket mer - blandas med funderingar kring folklorens betydelse förr och nu.

Att hitta gömda skatter

2014-06-26 15:17

Vem har inte någon gång drömt om att hitta en skatt med guldmynt, silverlänkar och vackra smycken? 

I Nordiska museets arkiv finns många berättelser om gömda skatter och det är lätt att föreställa sig hur lockande tanken på dem måste ha varit för fattiga torparbarn och backstugesittare. Och skatterna fanns ju inte bara i fantasin. Ibland hittade (och hittar) man skattgömmor från det förflutna som grävts ner i marken i orostider. Men sägnernas och folktrons skatter var ofta förtrollade och för att hitta dem krävdes det att man kunde de magiska reglerna.

Tidpunkten var viktig. Många förtrollade skatter gick bara att hitta på en speciell dag eller vid en speciell tid. Tolv på natten, en torsdagskväll till exempel. Eller på jul- eller midsommarnatten, de två nätter under året när världen troddes vara som mest fylld av magi och många underliga saker hände. Vem som letade efter skatten hade också betydelse. Vissa skatter kunde bara hittas av sju bröder, födda i följd.

Men det viktigaste av allt var att skattsökande skulle ske under fullständig tystnad. Inte ett knyst fick man undslippa sig, då sjönk skatten tillbaka och var försvunnen för alltid. Ofta vakade ett väsen över skatten, en lindorm som skrämde iväg alla som kom i närheten. Eller en höna, som ruvade skatten och inte släppte någon i närheten. Ibland var hon skrämmande men oftare var hennes roll att locka skattsökarna att, i förvåning över den oväntade väktaren, skratta eller bryta tystnaden och på så sätt skydda skatten.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Midsommarnattens magi

2014-06-20 10:00

I Nordiska museets uppteckningar kan man läsa om hur den korta midsommarnatten troddes vara fylld av magi och fantastiska möjligheter.  Mystiska krafter och övernaturliga väsen var i rörelse då, det gällde att vara försiktig men den som ville kunde också få del av midsommarnattens magi.

Midsommar, liksom de andra stora högtiderna under året, ansågs lämpa sig särskilt väl för att förutsäga framtiden. Tre frågor var centrala: vilka skulle dö, vilka skulle gifta sig och hur skulle skörden bli under det kommande året?  Siandet kunde ske genom att man gick så kallad ”årsgång” eller ”vakade tyst” vid en jordfast sten eller en korsväg, för att framkalla en vision eller ett hörselvarsel om framtiden. Man kunde till exempel få se liktågen för de som skulle dö gå förbi eller höra gräset gro som tecken på att en god skörd var att vänta.

På midsommar var lekfulla kärleksspådomar särskilt populära hos de unga och ogifta. En av de vanligaste metoderna finns fortfarande kvar men är idag kanske i första hand en barntradition: att plocka blommor och lägga under kudden för att drömma om den man ska gifta sig med.

Blommorna skulle enligt traditionen plockas under tystnad, bröts tystnaden var även magin bruten. Just tystnad är ett vanligt inslag i bondesamhällets magiska tänkande, en markering av att det är en rit som utförs genom att man går ifrån det normala beteendet.  Antalet blommor som plockades varierar men vanligast är sju eller nio (tal som i många sammanhang ses som magiska). Ibland sägs det också att den som vill spå sig ska klättra över lika många gärdsgårdar som hon plockar blommor. Detta kan ses som en symbolisk gränsöverskridning mellan den vanliga världen och det övernaturligas värld.

Gränsen mellan människornas värld och det övernaturliga var tunnare än vanligt denna natt och naturen fylldes med magi. Läkeväxter ansågs bli extra kraftfulla och därför samlade man gärna dessa i den ljusa midsommarnatten. Man band också så kallade midsommarkvastar- eller buketter och torkade för att bevara midsommarens magi över året. Dessa lades ibland i vattnet vid julbadet, för att bevara hälsan hos gårdens folk genom vintern, eller användas som botemedel om djuren blev sjuka.

Daggen som föll när midsommarnatten övergick i gryning var eftertraktad. Om man rullade sig naken eller gick man barfota i den skulle man hålla sig stark och frisk. Daggen samlades också för att bota sjukdomar med och för att få bröd och öl att jäsa ordentligt.

På en del ställen i Sverige finns speciella midsommarkällor, som ofta smyckades med löv och blommor förr. Där drack man av källvattnet och kanske offrade en slant för att få hälsa och kraft under året.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Löss mot matleda

2014-05-22 10:50
Luskamning i början av 1900-talet. Manskog socken, Värmland. Foto av Nils Keyland, Nordiska museet.

Häromdagen ringde en författare, med några frågor om gröten och dess plats i bondesamhällets kost, till mig. Vi hade ett intressant samtal och efter att ha pratat om gröt och annan mat en stund kom vi in på ämnet matleda.

Brist på aptit, särskilt hos barn, var ett problem förr. En orsak var att maten kunde bli enahanda och torftig, särskilt på senvintertid och på våren när förråden började tryta. En annan orsak kunde kanske vara att aptitlösheten var ett symptom på någon sjukdom eller problem, som man inte kände till. I det folkliga tänkande fanns andra förklaringar: om mamman äcklades över något under graviditeten kunde barnet få matleda, om man dräpte ohyra vid bordet eller åt på dass kunde följden bli matleda.

Matledan sågs som en sjukdom i sig och pågick den länge blev den drabbade naturligtvis svag och orkeslös. Därför var det viktigt att få bukt med problemet, och i det folkliga botande fanns olika kurer som man trodde skulle ge aptiten tillbaka. Dessa innebar ofta att den sjuke fick äta äckliga saker. Det låter kanske ologiskt för oss men tanken rimmar väl med ett av de grundläggande dragen i folkmedicinen: sjukdomen var ett levande väsen som skulle drivas ut ur kroppen. Ett sätt att bota matledan var att i smyg lägga löss på en smörgås och ge till den sjuke att äta.

”Varför löss?” tänker du kanske nu. Ett svar skulle kunna vara att lössen ökänd aptit tänktes övergå till de sjuke, då denne åt en lus. Men, som Carl-Herman Tillhagen skriven i sin bok Folklig läkekonst, det finns en annan förklaring, som kanske är mer trolig: lössen sög människoblod och den som åt en lus fick också i sig lite av detta. Blod ansågs vara mycket kraftfyllt och genom att äta lössen troddes den sjuke få del av blodets kraft.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to