Gamlingar

Här bloggar intendent Cecilia Wallquist om arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det? Om ett arbete som ger insikter och upplevelser som berör, och som väcker känslor som är svåra att lämna bakom sig när arbetsdagen är slut.

Vem vet bäst? Vem är det som ska bestämma?

2015-04-10 15:01

Vem bestämmer? Funderingen kommer från de äldre själv men även från anhöriga och personal inom äldreomsorgen. I vissa fall kan det vara tydligt att den det gäller inte kan ta beslut själv, som vid exempelvis demens. Men i många fall är det inte lika tydligt.

Första steget tas ofta av en nära anhörig och föregås av stor vånda och sorg. Dessa beslut kan upplevas främmande för personerna de berör trots att beslutet fattas av omtanke för den äldres möjlighet till ett bra liv. Men vem vet bäst.

Birgitta 69, valde med stor omsorg det äldreboende hon ansåg skulle passa sin far. Ett boende som erbjöd aktiviteter som passade den sociala person han var. Egentligen ville Erik 90, inte flytta men det var oundvikligt. Birgitta kunde inte ha tillräckligt ansvarför honom, hon hade sitt hem, sin familj, och sitt liv att också hinna med. Att då ständigt kontrollera och oroas över hur sin far klarade sig blev till slut ohållbart. På boendet skulle han få bra mat, tillsyn och slippa vara ensam och sysslolös.

När jag besöker Erik i hans nya boende berättar han att han trivs och har det bra. Men det är inte hans hem, äldreboendet är bara en plats han bor på. Skulle han få bestämma själv skulle han bo kvar i sitt riktiga hem, men han förstår att det inte går.

Alla är trevlig men det är för mycket aktiviteter. ”Det är jag inte mycket för. Förr tyckte jag om att göra en massa saker men inte nu. Nu är det på det här sättet och förr var det på ett annat”. Erik trivs bäst ensam i sitt rum med neddragna persienner. Något personalen inte förstår, de drar upp persiennerna för att släppa in dagsljuset. Erik vet att de bara menar väl, men han får ont i ögonen av ljuset.

Marianne 69 år har en annan berättelse. Hon känner sig djupt kränkt. Beslutet att flytta till äldreboende har i hennes fall helt tagits utan att Marianne informerades. Hon trodde att det bara var för en kortare rehabilitering och att hon sedan skulle flytta hem igen.

Så blev det inte.  På grund av sin affasi och halvsidesförlamning saknar Marianne de medel som behövs för att kunna uttrycka sig själv. Hon behöver någon som för hennes talan. Marianne upplever att folk därför tror att hon inte har någon egen vilja. Istället vänder de sig direkt till hennes ombud.

Hon känner att hon varken kan eller får göra sin röst hörd. ”Ingen frågar mig, ingen tar mig på allvar.”

Jonas 92 sa till mig ”Jag trodde ju att man skulle få bestämma själv så länge man var äldst.”

Wallquist, Cecilia

Intendent

Kunskap och förmedling

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Jag har ätit mig genom äldreomsorgen

2015-02-25 14:03

I dag äter jag samma lunch som många av Sveriges äldre också gör. Och som många av Sveriges äldre, äter jag den också i ensamhet.

Ensam på mitt tjänsterum drar jag av plastfolien från den matlåda som delas ut av hemtjänsten. En doft av lådans innehåll sprider sig i rummet. Det är en fuktig, kompakt doft av mat. En välbekant doft från många av de äldreboenden jag besökt. Det är en doft som inte riktigt identifierar några kryddor eller exakt vad det är för mat men att det är mat det känns. Innehållet i lådans små fack ser korrekt och fräscht ut.

Känner mig ensam när jag sitter och drar av några kvarglömda rester från platsfoliet och tuggar på maten som är god men smaklös. Genom fönstret hörs ljud från människor som passerar under mitt fönster. Jag tänker på vad Tuula 83, ” Det är så ensamt att äta ensam.” Tänker också på det som Vivianne inom hemtjänsten sa ”Jag vill gärna sitta ner och äta med de äldre, men vi får inte göra det längre, trots att jag har min matlåda med mig... Jag värmer deras låda i mikron och ställer fram den. Ibland har jag tid att sitta med och titta på medans personen äter”.

Funderar över hur maten har varit på de äldreboenden jag har besökt. Jag låter Molly 92, som jag träffade på ett äldreboende i Lappland sammanfatta det ”Maten är bra men den smakar inget. När man blir äldre försvinner smakerna då behövs det kryddas så att man känner något”. Jag reflekterade även över att maten saknar färg. Men om maten är av dålig eller bra kvalité kan jag inte bedöma.

Något som Siv 86 drog min uppmärksamhet till var miljön kring måltiden. Hon saknade den hemtrevliga atmosfären. ”Hemma har jag alltid duk på bordet och dukar fint, vi har alltid tända ljus”. På hennes äldreboende i Skåne fanns det en vävd duk mitt på bordet, på duken stod en Saint Paulia i plast.

På två av de boenden jag besökt har jag upplevt det Siv pratade om. Det var båda privata profilboenden där maten lagades på plats. Där borden dukades med heltäckande duk i tyg och varje kuvert var framdukat på bordet. Dofterna var tydliga och i dagrummet fanns juice och korgar med frukt.

Funderar över varför det är så olika. Något direkt svar på den frågan har jag inte fått. Men om du vet får du gärna berätta för mig.

Innan jag öppnande min matlåda läste jag en artikel om vikten av att göra maten attraktiv för äldre. För att uppnå detta har det utvecklats en 3D skrivare som kan skriva ut puread mat i formen av fast föda. Undrar om även smaker, dofter och miljö också kan 3D skrivas?

Wallquist, Cecilia

Intendent

Kunskap och förmedling

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

När den man älskar inte minns att älska tillbaka

2014-12-01 15:15

I Linköping fick jag ta del av Carinas berättelse om livet med en svårt dement man. Carina 59, är van att prata om sin mans Lewy body Demens. Hon berättar vant och korrekt. Men när vi i samtalet närmar oss det mer personligt privata kommer en berättelse fram som rör oss båda till tårar. För Carina är det första gången hon verkligen sätter ord på känslor och upplevelser hon tidigare har gömt. Det blir en intervju med närhet och en gripande realism.

Sjukdomen smög sig på men kom sedan att totalt ta över. Vardagen kom att allt mer centreras kring att hjälpa Stig. För självklart skulle de dela även detta. Det var så här deras liv såg ut nu, deras liv, inte bara Stigs. När Stig satt i soffan och såg TV satt Carina bredvid för att lugna Stig. När Stig behövde sova la sig även Carina. Mer och mer blev Carina Stigs sköterska.  ”Stig sa att han ville att jag skulle fortsätta var hans hustru, inte hans vårdare. Han skämdes så när han behövde hjälp och ville inte att jag skulle hjälpa honom.”

Stig valde därför att flytta in på ett vårdboende. Carina minns första gången hon besökte sin man. ”Det var så overkligt, att detta var min mans hem. Inte vårt, det var bara hans”. Carina minns hur alla andra på boendet var så kroppsligt sjuka och många var sängbundna. Det var svårt att inse den verkligheten.

De första nätterna som ensam i lägenheten hade Carina fruktansvärd ångest.” Insåg att det var så här vårt liv skulle vara nu. Jag ville bara fly.” Carina kände skuld om hon hade roligt i medan hennes man var sjuk. Men med tiden insåg Carina att hon måste börja leva i den verklighet hon befann sig. Hon måste börja leva ett liv för sig själv.

Inför besöken hos Stig, vet Carina aldrig om Stig kommer minnas att hon är hans fru. Trots att hon vet att det är Stigs sjukdom som gör att han glömmer vem hon är så är det smärtsamt. Men ibland när de sitter i soffan lägger han sin arm om henne och då minns de båda två.

Några saker Carina sa hänger sig kvar när vi avslutat intervjun ”Allt vi skulle göra tillsammans blir nu ogjort. Han blir sämre och sämre och jag måste verkligen ta tillvara på det vi har, innan det försvinner.”

Många anhöriga till dementa bär på liknande erfarenheter.

Många är de som tvingas ta farväl av en person som fortfarande finns men ändå inte.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Kunskap och förmedling

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir

2014-11-18 10:01

En bild jag har märkt att många har i dag är att det var bättre förr. På den tiden då vi tog hand om varandra inom familjen. Man bodde tillsammans i generationer och alla hjälptes åt.

Men då tittar vi ofta på den tid i livet då alla är friska och alla kan bidra i vardagen. När de äldre kan passa barnen, hjälpa till i sysslorna och överföra kunskap till de yngre generationerna. Och vi tittar ofta bara på de som har det ekonomiskt väl ställt. Till exempel de som har en gård där den praktiska ytan finns för ett generationsboende och där ekonomin tillåter mat åt fler personer. På många gårdar fanns det förr en mindre stuga, så kallat undantag, där de äldre föräldrarna flyttade in då sonen tog över gården.

Men när de äldres behov av omsorg blev större och de ej längre kunde bidra i vardagen? När de ekonomiska ramarna för ytterligare mat på bordet satte begränsningar och boendeytan redan var för liten för den egna familjen? Hur såg situationen ut då?

Då var lösningen fattigstuga och tiggeri, något annat alternativ fanns inte. Äldreboende i mer modern form börjar byggas först i början av 1900-talet.

Hos Nordiska museets finns ett undantagskontrakt som tydligt beskriver vad föräldrarna på undantaget hade laglig rätt till. Det kunde behövas vid uppstådda konflikter. 

På olika platser i landet finns det berg vilka omnämns som ättestupor. Berättelserna säger att utför dessa stup knuffades gamla mot en säker död när de började bli en belastning. I Nordiska museet finns en så kallad ätteklubba från Östergötland. Den sägs ha använts för att slå ihjäl gamla och sjuka.

Så var det så mycket bättre förr? Eller är idealbilden bara en önskan om att det kan vara bättre? Men för vem är idealbild skapad, och vem har skapat den?

I kommande inlägg ska jag titta lite mer på den kluvna idealbilden i dag. Då får vi möta Karin, 93 år, som minns sina farföräldrar på undantaget, Teodor, 70 år, som på inga villkor vill bli vårdad av sina barn och Peter, 38 år, som slutade sitt arbete för att ta hand om sin mamma. Vi får också möta Faisa, 62 år, som är tacksam för den svenska äldreomsorgen och Mando, 49 år, som aldrig skulle låta någon annan ta hand om sina föräldrar. Och sist Anders, 47 år, som skäms för sin gamla pappa.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Kunskap och förmedling

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Trygghet när olyckan är framme

2014-11-04 10:00

Som gammal är man långsam så att man inte ska ramla

Love, 5 år

Oro är ett genomgående ämne som de intervjuade berör. Oron handlar framför allt om att inte få hjälp när den behövs, att ropen på hjälp inte hörs. Oron finns både hos de äldre själva att kanske ramla men inte kunna påkalla hjälp. Eller för de anhöriga att ständigt försöka kontrollera så att inget har hänt dem man värnar om. För personalen kan oron vara att de inte i varje ögonblick kan ha uppsikt över alla de har ansvar för.

I dag finns det möjlighet att lindra oron något genom olika trygghetslarm. En larmknapp som de äldre kan bära kring handleden eller i ett band runt halsen. Det finns även larm som monteras in i bostaden. Hjälpen är då bara en knapptryckning bort och många kan med detta koppla bort en del av oron och känna sig trygga. Runt 200 000 larmknappar finns i dag runt handleder eller hängande runt halsen på personer runt om i landet. 

Dagens larmknappar är en modern uppfinning som kom ut på marknaden under 1970-talet. Möjligheterna att som i dag nå någon utanför hemmets väggar för hjälp i en nödsituation var tidigare betydligt mer begränsad. Dagens larmknappar är direkt kopplad till en larmcentral som ser varifrån larmet kommer och sänder ut hjälp till den behövande.

På 1800-talet kunde möjligheten att larma vid behov av hjälp bestå av exempelvis en bjällra. Men den nådde inte särskilt långt. Vem hörde signalen om hjälp när man var ensam?

Jonas, 92 år, berättar att han är tacksam för den hjälp han har fått ibland av larmknappen. Men en gång föll han så olyckligt i sitt hem att hans arm med larmknappen hamnade under kroppen så att han inte kunde komma åt larmet. Men Jonas säger att han känner sig trygg med larmet, trots att han litar mest på människan. Det är nog så att båda behövs för att få tryggheten.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Kunskap och förmedling

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to