Gamlingar

Här bloggar intendent Cecilia Wallquist om arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det? Om ett arbete som ger insikter och upplevelser som berör, och som väcker känslor som är svåra att lämna bakom sig när arbetsdagen är slut.

Även i samhällets utkanter finns det äldre

2014-10-20 11:03

Aina 74 år har levt större delen av sitt liv i samhällets utkant. Hennes vardag har varit missbruket och i missbrukets spår även kriminalitet, prostitution, våld och hemlöshet.

Det är svårt för Aina att vara beroende av äldreomsorg. Hon litar inte på någon, det har livet lärt henne. Med de erfarenheter hon bär med sig från livet har Aina mycket svårt att tro på omtanke och omvårdnad. För i hennes liv har vård alltid förknippats med tvång.

Hon är övertygad om att det finns någon form av konspiration mot henne, kanske för att hon vet saker som ingen vill ska komma ut. Aina vet att hon blir bestulen, Aina vet att personalen ser ner på henne och Aina vet att ingen lyssnar på henne.  Hon upplever det som att ingen tror på henne, men hon vill att jag ska göra det.

Jag tror på Aina, jag tror att detta är hennes verklighet. Oavsett om andra, utifrån deras synvinkel, med säkerhet kan säga att det inte stämmer.

Men det handlar inte om dem nu, det handlar om Aina, och hon upplever sin verklighet så här, oavsett hur omtänksam personalen än är, så är det här Ainas verklighet. Genom livet formas våra individuella referensramar, de påverkas av så väl gott som ont och dessa upphör inte vid en viss ålder.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Är alla gamla straighta?

2014-09-23 13:21

I mitt arbete har jag mött många berättelser som lett till både tårar, skratt och förundran. I arbetet med att intervjua HBTQ-personer inom äldreomsorgen, har jag mötts av en stor tomhet men också hopp om att tomheten kan fyllas.

För att nå kunskap har personer att intervjua efterlysts via organisationer, äldreboenden, dagverksamheter och upprop på internet mm. Detta är en beprövad metod som i tidigare undersökningar gett bra respons. Men när jag nu sökte äldre HBTQ-personer inom äldreomsorgen så kontaktades jag i huvudsak av antingen talespersoner från HBTQ-organisationer eller boende på seniorboende. Endast en äldre person som själv var i omsorgsbehov, kontaktade mig, men först flera månader efter att uppropet gjorts. Betyder detta att det inte finns HBTQ-personer inom äldreomsorgen…

Kjell Rindar, f d förbundsordförande för RFSL: ”Många av de personer som i dag finns inom äldreomsorgen har under större delen av sitt liv levt med vetskapen om att de känslor och den de är som HBTQ-person är olagliga och straffbar. Av rädsla för repressalier har många dolt vem de är.  Att då i en beroendesituation erkänna vem man innerst inne är görs inte lätt”.

Han nämner också att äldreomsorgen heller inte öppnar upp för alternativ utanför normen. Från organiserat håll har det länge strävats efter att utbilda personalen i dessa frågor. Bland annat så finns det kulturella skillnader. Många som arbetar inom vården kommer från kulturer där homosexualitet fortfarande är tabu och straffbelagt.
För bara några dagar sedan blev jag kontaktad av Oscar, 91. Oscar ville berätta men samtalet fick inte bandas och han måste få vara anonym. De var då jag verkligen förstod hur svårt det kan vara att berätta om något man dolt så länge.

Oscar är homosexuell och är inom äldreomsorgens vård någonstans i Sverige. Han har anpassat sig helt efter normen och har aldrig öppet visat sin homosexualitet. I dag känner han sorg över att aldrig ha fått vara den han är, att inte fått känna sig trygg, eller stolt. Han vet att homosexuallitet sedan 1944 inte är olagligt och sedan 1979 ej heller klassas som psykisk sjukdom.  Att han har rättigheter. Men nu orkar han inte ”komma ut” och ingen hjälper honom. Han ”har fastnat i normen”.

Jag tänker mycket på det Oscar berättade, att leva ett helt liv utan att egentligen leva.

Det här var en persons upplevelse. Hur ser situationen ut för er andra? Hur är det för exempelvis, dig som transperson att vara den du är inom äldreomsorgen? Om du vill berätta lyssnar jag gärna.

Foto: Prideflaggor ur museets samlingar.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Jag hör inte hur högt du än talar

2014-08-14 12:11

Gunilla är döv och talar bara teckenspråk, jag är hörande och kan inte teckenspråk. Vi möts hemma hos Gunilla, på boendet för äldre döva. Gunilla, 72 år, vill berätta hur det är att vara döv och äldre. För att genomföra denna intervju har vi hjälp av en tolk. Något av det första Gunilla säger fastnar direkt hos mig. ”Det är så lätt att tro att alla gamla är lika, men vi döva hör inte hur högt du än talar”.

Det tycks saknas en förståelse inom äldreomsorgen för att det inte är samma sak att höra dåligt med åren som att vara döv från barndomen.

Karl-Erik Karlsson, förbundsordförande i Sveriges dövas pensionärsförbund, berättar. ”Äldreboenden för döva är få. Det är inte en självklarhet att som döv få en plats på något av dessa äldreboenden. På flera platser i landet finns inga särskilda äldreboenden för döva. Alternativet är då ett boende för hörande. Eller så blir det att flytta, ofta väldigt långt bort från sin hemort, sin familj och sina vänner.”

Att även flytta till ett annat land såg Gunilla som en nödvändig utväg för att kunna leva ett bra liv om hon inte fick plats på ett boende för döva i Sverige. Det skulle smärta henne att lämna sina älskade barn och barnbarn. Men utan ett språk och någon att prata med skulle hon inte klara sig.

Gunilla fick dock en plats på önskat boende. Men allt var inte som hon hade hoppats. Gunilla ifrågasätter blandningen av personer med olika resursbehov. Dementa kräver en helt annan vård och omsorg än vad exempelvis hon gör, men ändå bor de nu på samma boende. ”Det är som att våra behov inte tas på allvar”.

Vi tar en fika i boendets kafé tillsammans med Gunillas vänner och jag bjuds genast in i ett livligt samtal. Tolken jag är beroende av avlägsnar sig. Samtalet fortsätter men jag kan inte längre vara med. De andra slutar efter en stund att försöka inkludera mig och jag känner mig utanför. En kort stund upplever jag en liten del av det Gunilla berättat för mig: ”..isolerad som i ett land där man inte kan språket. Allt hänger ju på att bli förstådd och förstå.” En kort stund får jag känna på den sortens utanförskap. En upplevelse inte önskvärd att uppleva igen. Tänker på det Karl-Erik sa om döva som måste bo på boenden för hörande. Då skulle den här känslan av utanförskap och isolering bestå i vardagen för resten av livet.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Även andra kulturer har gamla som behöver omsorg

2014-08-06 11:51

Att nå bakom den homogena bilden av äldreomsorgens äldre var inte lätt.  När det gällde att komma i kontakt med äldre personer med annan kulturell bakgrund än min egen fick jag en tydlig erfarenhet av att vara utestängd. Med mina begränsningar i språk och naturliga ingångar kunde jag inte ensam knyta kontakter att få intervjua. De kanaler som vanligen används för att nå personer att intervjua räckte inte. Det blev mitt personliga kontaktnät som fick vittjas.

Med hjälp av Rossi från Chile och Faisa från Irak öppnades vägen. Hela detta arbete var beroende av deras och andras hjälp, framför allt för att knyta kontakter, slå igenom språkbarriärer och ge förtroende. En mycket nyttig erfarenhet för mig, att inte riktigt kunna förstå och hänga med i samtal som jag själv initierat. Och att titeln Intendent från Nordiska museet inte per automatik inger förtroende. I stället måste förtroendet förtjänas och bestyrkas av andra .

Berättelserna handlade mycket om språkbegränsningar och kulturell oförståelse. Svårigheter jag själv fick uppleva när mitt språk inte räckte. José, 83 år, berättade om sitt boende på ett svensktalande äldreboende. När han berättade om den tiden brast hans röst. Där var det ingen som talade hans språk och förstod hans kultur. Han upplevde det som att vara inspärrad och isolerad. Först när han flyttade in på ett spansktalande äldreboende i Midsommarkransen blev han delaktig och upplevde det som att komma hem.

Men det som slog mig mest var att upplevelserna som äldre i Sverige är tydligt samstämmig på en punkt. Ensamheten är densamma, oavsett språk och kulturell bakgrund. 

José har 7 barn, 23 barnbarn och 14 barnbarnsbarn men säger ändå: ”Trots allt bra så har jag aldrig varit så ensam som nu och det sörjer jag över”. En ensamhet som inte enbart handlar om fysisk ensamhet utan även om ensamhet utan de forna sociala sammanhangen, ensamheten genom kroppens begränsningar, ensamheten i insikten att det mesta av livet är levt och framåt finns endast en enda tydlig väg.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Alla gamla är inte lika

2014-07-18 09:00

”Det är så lätt att tro att alla gamla är lika”. Det sa Gunilla, 72 år, när jag besökte henne. Är det så? Under arbetet med utställningen påträffades ofta en bild av de gamla som en ganska homogen grupp, både historiskt och i nutid. Men bakom denna bild kan flera grupper identifieras.

Där finns kvinnor och män, personer med andra kulturella bakgrunder, personer med icke åldersrelaterade funktionshinder och HBTQ-personer, samt de som lever i samhällets utkant, för att nämna några. Dessa berättelser ville jag veta mer om. Men vägen dit var snårig. Det visade sig vara svårt att få kontakt med personer att intervjua. Kanske är det också en av förklaringarna till att äldre framställs som en enda stor homogen grupp. Om ingen frågar så finns det ingen som svarar.

Det utkristalliserade sig att inom dessa grupper fanns också en rangordning där de personer med andra kulturella bakgrunder var mest synliga, representerade med flertalet äldreboenden. Sedan kom äldre personer med funktionsnedsättningar där det fanns några specifika äldreboenden. Likaså några äldreboenden för äldre hemlösa och missbrukare. Men gällande HBTQ-personer finns det tydligen inga som är i behov av äldreomsorg? För något äldreboende har jag inte funnit. Seniorboenden med HBTQ-inriktning finns men var finns äldreboendena. Vad händer då HBTQ-personer som är i behov av äldreomsorg för vård? Ingår de då i den homogena gruppen ädre där alla är lika till ytan?

Det här är ett ämne som kräver mer utrymme. Jag kommer därför berätta närmare om detta i nästa blogginlägg. Ni får möta Josè från Chile, Gunilla som är döv, Aina som är före detta missbrukare och Oscar som är homosexuell. Ni kommer att få ta del av berättelser som ger en bredare bild av dagens gamla.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to