Hundsele för skydd mot varg - Aug 2013

2013-08-01 00:00

En bra jakthund innebar ofta god jaktlycka. Oron för att den skulle skadas var därför befogad. Hundar vaktade också gård och boskap genom att skälla och varna vid okänt besök eller fara.  Som hunden användes var den därför utsatt för varg och andra hundar.

Många försökte skydda hundarna och flera ”varghalsband” med taggar finns i museets samlingar. Dessa gav ett visst skydd för hundens hals vid rovdjursattacker. Ett mer udda skydd mot varg är hundselen av remmar vid hals, rygg och mage, alla med vassa långa sylar av järn. Enligt uppgift är den konstruerad av Jonas Arvidsson 1826. Han var då 25 år och bosatt i Wik som ligger i Ljusdal socken. Någon större framgång blev det kanske inte. Selen benämns som en kuriositet av Kyrkoherde Ros i Ljusdal som skänkte selen till Nordiska museet 1873.

Jakt med hund har lång tradition i Sverige. Magnus Henric Brummer skriver 1789 i sitt Jaktlexikon under ordet Hunden: ”Utom den samma kan en jägare intet uträtta. All jakt utom hund, större jakter och skallgångar likväl undantagne, kan man nästan ej anse för annat, än krypskötterie, som wäl understundom kan lyckas, men aldrig vara lönande, eller medföra något werkeligt nöje”.

Då hundens uppgift vid jakt var att uppsöka villebråd, var risken för skada stor om den stötte samman med en varg. Skällande hundar uppges också som användbara för att locka till sig varg då de skulle fångas in för att dödas.

Konflikten mellan människa och varg är gammal. Redan på 1200-talet fanns bestämmelser i några av de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel för att fånga varg. 1647 infördes skottpengar på varg och under 1700-talet fanns uppskattningsvis några tusen vargar i Sverige. Störst skada gjorde rovdjuren då de angrep tamboskap. Rovdjursattackerna ökar enligt vissa källor runt år 1800, en period då antalet betesdjur blev fler på utmarkerna och viltet minskade till följd av mer jakt. Vargen jagades därför intensivt under senare delen av 1700-talet och under 1800-talets början. Flera varggårdar och varggropar anlades och stora vargskall hölls på flera platser i landet. Mot slutet av 1800-talet blev vargen ovanlig i Sverige och vargen fredades i Sverige 1966.

Idag finns åter varg i de flesta svenska landskap och konflikten mellan människa och varg finns kvar. Nu som förr finns oro hos hundägare för att hunden skall komma till skada om varg finns i närområdet. Hunden har sedan länge en speciell ställning bland husdjuren och förlusten av en bra jaktkamrat eller vän är inte svår att förstå. Jonas Arvidssons försök att skydda hunden mot varg i början av 1800-talet är därför inte så underlig som det först kan framstå när man som hastigast få se hans hundsele.