Ingers armskena - Juni 2013

2013-06-01 15:33

Den 23 maj öppnade en ny miljö i Nordiska museet, Folkhemslägenheten. Möbler och föremål i lägenheten har samlats in från olika håll för att visa hur det kunde se ut för en vanlig familj i slutet av 1940-talet.

Till lägenheten har museet tagit emot en armskena som användes av en kvinna i början av 1950-talet. Här är hennes berättelse:

"Skenan skulle räta ut min arm. Egentligen är det konstigt. Istället för att låta armen dra åt det håll den ville skulle den tvingas till något annat."

Inger föddes i Hälsingland 1946 med skolios och höftledsluxation. Hennes högra arm är kortare än den vänstra, den är böjd och strävar inåt, mot kroppen.  Handen är liten och saknar tumme. Redan som liten började resorna till Stockholm och Norrbackainstitutet där olika skenor och hjälpmedel provades ut.  Hon minns en stor brits mitt i undersökningsrummet.  På den placerades Inger samtidigt som läkaren gick runt och synade henne:

" Här är det inskränkt, sade han och petade på någon kroppsdel. Att det ansågs vara fel på mig - det förstod jag tidigt."

Ibland fick hon stanna längre perioder på Norrbackainstitutet. Föräldrarna åkte hem till Hälsingland och det kunde dröja veckor innan de återförenades. Även om hennes minne har valt bort det mesta från den här tiden så kan plötsliga fragment dyka upp till ytan. Som att hennes mamma hade en blommig klänning på sig den där gången då Inger grät så förfärligt över att hon var tvungen att stanna kvar på sjukhuset.

När Inger var i tonåren föreslog läkaren att armen skulle stelopereras för att göra den rakare.  Läkaren utgick felaktigt ifrån att Inger skämdes över sitt utseende. Men Inger var inte intresserad av en operation, hon visste att den skulle innebära en minskad rörlighet. Läkaren argumenterade och sade att det var bra för henne eftersom hon var flicka. Inger frågade då kaxigt om doktorn inte trodde att hon skulle bli gift annars.

"Handen kan jag alltid stoppa i jackfickan, det måste vara värre att ha en stor näsa.” Sjuksköterskan som var med i rummet skrattade så att brickan med instrumenten for i golvet. Den behandlande läkaren hade verkligen en stor näsa".

”Jag var inte rädd att säga emot fast jag var så ung. Pappa brukade säga: Inger är som gäddan, det är käft det mesta”

Det blev ingen steloperation. Inger utbildade och blev så småningom verksam inom barnhabilitering.