Jag hör inte hur högt du än talar

2014-08-14 12:11

Gunilla är döv och talar bara teckenspråk, jag är hörande och kan inte teckenspråk. Vi möts hemma hos Gunilla, på boendet för äldre döva. Gunilla, 72 år, vill berätta hur det är att vara döv och äldre. För att genomföra denna intervju har vi hjälp av en tolk. Något av det första Gunilla säger fastnar direkt hos mig. ”Det är så lätt att tro att alla gamla är lika, men vi döva hör inte hur högt du än talar”.

Det tycks saknas en förståelse inom äldreomsorgen för att det inte är samma sak att höra dåligt med åren som att vara döv från barndomen.

Karl-Erik Karlsson, förbundsordförande i Sveriges dövas pensionärsförbund, berättar. ”Äldreboenden för döva är få. Det är inte en självklarhet att som döv få en plats på något av dessa äldreboenden. På flera platser i landet finns inga särskilda äldreboenden för döva. Alternativet är då ett boende för hörande. Eller så blir det att flytta, ofta väldigt långt bort från sin hemort, sin familj och sina vänner.”

Att även flytta till ett annat land såg Gunilla som en nödvändig utväg för att kunna leva ett bra liv om hon inte fick plats på ett boende för döva i Sverige. Det skulle smärta henne att lämna sina älskade barn och barnbarn. Men utan ett språk och någon att prata med skulle hon inte klara sig.

Gunilla fick dock en plats på önskat boende. Men allt var inte som hon hade hoppats. Gunilla ifrågasätter blandningen av personer med olika resursbehov. Dementa kräver en helt annan vård och omsorg än vad exempelvis hon gör, men ändå bor de nu på samma boende. ”Det är som att våra behov inte tas på allvar”.

Vi tar en fika i boendets kafé tillsammans med Gunillas vänner och jag bjuds genast in i ett livligt samtal. Tolken jag är beroende av avlägsnar sig. Samtalet fortsätter men jag kan inte längre vara med. De andra slutar efter en stund att försöka inkludera mig och jag känner mig utanför. En kort stund upplever jag en liten del av det Gunilla berättat för mig: ”..isolerad som i ett land där man inte kan språket. Allt hänger ju på att bli förstådd och förstå.” En kort stund får jag känna på den sortens utanförskap. En upplevelse inte önskvärd att uppleva igen. Tänker på det Karl-Erik sa om döva som måste bo på boenden för hörande. Då skulle den här känslan av utanförskap och isolering bestå i vardagen för resten av livet.