Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir

2014-11-18 10:01

En bild jag har märkt att många har i dag är att det var bättre förr. På den tiden då vi tog hand om varandra inom familjen. Man bodde tillsammans i generationer och alla hjälptes åt.

Men då tittar vi ofta på den tid i livet då alla är friska och alla kan bidra i vardagen. När de äldre kan passa barnen, hjälpa till i sysslorna och överföra kunskap till de yngre generationerna. Och vi tittar ofta bara på de som har det ekonomiskt väl ställt. Till exempel de som har en gård där den praktiska ytan finns för ett generationsboende och där ekonomin tillåter mat åt fler personer. På många gårdar fanns det förr en mindre stuga, så kallat undantag, där de äldre föräldrarna flyttade in då sonen tog över gården.

Men när de äldres behov av omsorg blev större och de ej längre kunde bidra i vardagen? När de ekonomiska ramarna för ytterligare mat på bordet satte begränsningar och boendeytan redan var för liten för den egna familjen? Hur såg situationen ut då?

Då var lösningen fattigstuga och tiggeri, något annat alternativ fanns inte. Äldreboende i mer modern form börjar byggas först i början av 1900-talet.

Hos Nordiska museets finns ett undantagskontrakt som tydligt beskriver vad föräldrarna på undantaget hade laglig rätt till. Det kunde behövas vid uppstådda konflikter. 

På olika platser i landet finns det berg vilka omnämns som ättestupor. Berättelserna säger att utför dessa stup knuffades gamla mot en säker död när de började bli en belastning. I Nordiska museet finns en så kallad ätteklubba från Östergötland. Den sägs ha använts för att slå ihjäl gamla och sjuka.

Så var det så mycket bättre förr? Eller är idealbilden bara en önskan om att det kan vara bättre? Men för vem är idealbild skapad, och vem har skapat den?

I kommande inlägg ska jag titta lite mer på den kluvna idealbilden i dag. Då får vi möta Karin, 93 år, som minns sina farföräldrar på undantaget, Teodor, 70 år, som på inga villkor vill bli vårdad av sina barn och Peter, 38 år, som slutade sitt arbete för att ta hand om sin mamma. Vi får också möta Faisa, 62 år, som är tacksam för den svenska äldreomsorgen och Mando, 49 år, som aldrig skulle låta någon annan ta hand om sina föräldrar. Och sist Anders, 47 år, som skäms för sin gamla pappa.