Folkloristen berättar

Folkloristen berättar

I den här bloggen kan du läsa texter om sagor, sägner, folktro, ordspråk med mera! 

Belysningsbloggen

Belysningsbloggen

En blogg om hur vi arbetar med en utställning om ljus och belysning 2016.

Byggnadsvårdsbloggen

Byggnadsvårdsbloggen

Följ byggnadsantikvarien på Julita gård i arbetet med att vårda de kulturhistoriskt värdefulla husen.

Månadens föremål

Månadens föremål

Varje månad visas föremål från Nordiska museets stora samlingar.

Arkivbloggen

Arkivbloggen

Läs om det fantastiska material som finns i Nordiska museets arkiv.

Bland hagmarker och åkertegar

Bland hagmarker och åkertegar

Följ med markskötaren Mats Norström på Julita gård under hagmarksrestaureringar och arbetet på åkertegarna.

Gamlingar

Gamlingar

Cecilia Wallquist bloggar om insikterna och upplevelserna i arbetet med utställningen Gamlingar – hur var det och hur vill du ha det?

Cosplay <3 folktroväsen

Tävlingen där tre kreativa cosplayare skapade dräkter på tema folktroväsen. 

Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir

2014-11-18 10:01

En bild jag har märkt att många har i dag är att det var bättre förr. På den tiden då vi tog hand om varandra inom familjen. Man bodde tillsammans i generationer och alla hjälptes åt.

Men då tittar vi ofta på den tid i livet då alla är friska och alla kan bidra i vardagen. När de äldre kan passa barnen, hjälpa till i sysslorna och överföra kunskap till de yngre generationerna. Och vi tittar ofta bara på de som har det ekonomiskt väl ställt. Till exempel de som har en gård där den praktiska ytan finns för ett generationsboende och där ekonomin tillåter mat åt fler personer. På många gårdar fanns det förr en mindre stuga, så kallat undantag, där de äldre föräldrarna flyttade in då sonen tog över gården.

Men när de äldres behov av omsorg blev större och de ej längre kunde bidra i vardagen? När de ekonomiska ramarna för ytterligare mat på bordet satte begränsningar och boendeytan redan var för liten för den egna familjen? Hur såg situationen ut då?

Då var lösningen fattigstuga och tiggeri, något annat alternativ fanns inte. Äldreboende i mer modern form börjar byggas först i början av 1900-talet.

Hos Nordiska museets finns ett undantagskontrakt som tydligt beskriver vad föräldrarna på undantaget hade laglig rätt till. Det kunde behövas vid uppstådda konflikter. 

På olika platser i landet finns det berg vilka omnämns som ättestupor. Berättelserna säger att utför dessa stup knuffades gamla mot en säker död när de började bli en belastning. I Nordiska museet finns en så kallad ätteklubba från Östergötland. Den sägs ha använts för att slå ihjäl gamla och sjuka.

Så var det så mycket bättre förr? Eller är idealbilden bara en önskan om att det kan vara bättre? Men för vem är idealbild skapad, och vem har skapat den?

I kommande inlägg ska jag titta lite mer på den kluvna idealbilden i dag. Då får vi möta Karin, 93 år, som minns sina farföräldrar på undantaget, Teodor, 70 år, som på inga villkor vill bli vårdad av sina barn och Peter, 38 år, som slutade sitt arbete för att ta hand om sin mamma. Vi får också möta Faisa, 62 år, som är tacksam för den svenska äldreomsorgen och Mando, 49 år, som aldrig skulle låta någon annan ta hand om sina föräldrar. Och sist Anders, 47 år, som skäms för sin gamla pappa.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Varulven - fruktansvärd best eller ett rätt hyggligt monster?

2014-11-05 15:37

Varulvar är vanliga inslag i dagens populärkultur. Och inte undra på det, de är spännande varelser som fortsätter att locka fantasin och utvecklas i det kollektiva berättandet. Men de varulvar som möter oss i dagens böcker, filmer och tv-serier har ganska lite med den svenska folktrons varulvar att göra.

Inom populärkulturen har varulvar och vampyrer kommit att kopplas samman med varandra. De skildras ofta som tillhörande rivaliserande sidor i kampen om makten i de övernaturligas undre värld. Vampyrerna är ofta finare och mer sofistikerade medan varulvarna är lite oborstade men i grunden ofta hyggligare än vampyrerna (och av någon anledning har varulvarna, i sin mänskliga form, ofta rutiga flannelskjortor och mc-jackor medan vampyrerna föredrar skinnrock eller kostym).

I den svenska berättartraditionen var varulven en man som drabbats av en förbannelse som gjorde att han ibland förvandlades till varg eller, söderut, en stor hund (hunden var ibland trebent men fällde då svansen för att det skulle se ut som om den hade fyra ben - det var på detta man kunde ana att det var en varulv det var frågan om). I södra Sverige var varulven en farlig best, som till exempel sades förfölja havande kvinnor för att riva upp magen på henne och äta upp det ofödda fostret. I norr var varulven ofta mindre hotfull. En del forskare har menar att denna tradition ligger närmare den äldre norröna traditionen om hamnbytare.

Många sägner kretsar kring hur man skall lösa varulven från förbannelsen. Nyckeln till detta låg i att förstå att varulven var en varulv då han hade sin mänskliga form eller att att det var en människa då man mötte den i djurskepnad. När varulven konfronterades med sanningen om sig själv blev han fri från förbannelsen och slapp springa varg.

Bilder: fotot på vargen är tagen från Wikimedia och fotograf är Daniel Mott.

Wall, Tora

Arkivarie

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 23

tora.wall@nordiskamuseet.se

Trygghet när olyckan är framme

2014-11-04 10:00

Som gammal är man långsam så att man inte ska ramla

Love, 5 år

Oro är ett genomgående ämne som de intervjuade berör. Oron handlar framför allt om att inte få hjälp när den behövs, att ropen på hjälp inte hörs. Oron finns både hos de äldre själva att kanske ramla men inte kunna påkalla hjälp. Eller för de anhöriga att ständigt försöka kontrollera så att inget har hänt dem man värnar om. För personalen kan oron vara att de inte i varje ögonblick kan ha uppsikt över alla de har ansvar för.

I dag finns det möjlighet att lindra oron något genom olika trygghetslarm. En larmknapp som de äldre kan bära kring handleden eller i ett band runt halsen. Det finns även larm som monteras in i bostaden. Hjälpen är då bara en knapptryckning bort och många kan med detta koppla bort en del av oron och känna sig trygga. Runt 200 000 larmknappar finns i dag runt handleder eller hängande runt halsen på personer runt om i landet. 

Dagens larmknappar är en modern uppfinning som kom ut på marknaden under 1970-talet. Möjligheterna att som i dag nå någon utanför hemmets väggar för hjälp i en nödsituation var tidigare betydligt mer begränsad. Dagens larmknappar är direkt kopplad till en larmcentral som ser varifrån larmet kommer och sänder ut hjälp till den behövande.

På 1800-talet kunde möjligheten att larma vid behov av hjälp bestå av exempelvis en bjällra. Men den nådde inte särskilt långt. Vem hörde signalen om hjälp när man var ensam?

Jonas, 92 år, berättar att han är tacksam för den hjälp han har fått ibland av larmknappen. Men en gång föll han så olyckligt i sitt hem att hans arm med larmknappen hamnade under kroppen så att han inte kunde komma åt larmet. Men Jonas säger att han känner sig trygg med larmet, trots att han litar mest på människan. Det är nog så att båda behövs för att få tryggheten.

Wallquist, Cecilia

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 546 17

cecilia.wallquist@nordiskamuseet.se

Solglasögon med klös – november 2014

2014-11-01 09:00

Nu när höstmörkret sänker sig börjar det bli dags att lägga undan solglasögonen för säsongen.

Solglasögon var ursprungligen ett medicinskt instrument som användes mot trötta ögon. Senare, runt 1930-talet, började militären utrusta sina piloter med solglasögon för att skydda deras ögon mot starkt solljus under flygningar. Hollywoodfilmer och modemagasin med skådespelare iförda fantasifulla och stiliga bågar förvandlade vid slutet av andra världskriget solglasögon från något praktiskt till något praktfullt. Solglasögon blev en populär modeaccessoar bland både kvinnor och män.

Den amerikanska optik- och linstillverkaren Bausch & Lomb var först ut med att sälja solglasögon under ett varumärke. De lanserade under tidigt 1930-tal solglasögon under namnet Ray-Ban till den amerikanska militären. Efter hand började de även sälja sina produkter till civila kunder och plötsligt fick alla möjlighet att bära Ray-Ban. Glasögonen blev populära direkt och Ray-Ban är fortfarande världens mest kända solglasögonmärke på marknaden.

Under 1950-talet började Ray-Ban saluföra flera nya modeller i många olika färger som vände sig till kvinnor. Smart Set, den första modellen som visas här, är ett tidigt exempel från den tiden. Detta par med ”kattögon” och röda infattningar ovanpå en transparent botten är väldigt lik den välbekanta silhuetten ”browline” från 1950- och 60-talet, till exempel Ray-Ban modellen Clubmaster. Skalmarna är röda på utsidan och vita på insidan.

Smart Set-bågarna kom i flera färger med möjlighet att välja färg på glasen. De populäraste färgerna var (och är fortfarande) grönt och brunt. Det gröna glaset G-15 ”absorberar 85 % av synligt ljus” och blockerar ”nästan allt blått ljus”. Det bruna B-15 gav ”mer kontrast i mörkare ljus”.

Solglasögonens popularitet har hållit i sig och många modeföretag har vid sidan av klädkollektionerna också en kollektion solglasögon varje år. I dag är det nästan omöjligt att öppna en modetidning utan att se reklam för solglasögon. De har blivit en del av vår vardag.

2013 års vinnare av modedesignpriset Guldknappen Accessoar, utdelat av tidskriften Damernas Värld, använder också kattögon i sin design. Solglasögondesigner Anna-Karin Karlsson driver ett företag i eget namn som enbart tillverkar handgjorda solglasögon. Juryns motivering till priset var:

Genom orubblig viljestyrka, blick för skönhet och egensinnig poetisk läggning har hon gjort det omöjliga möjligt. Världens mest kräsna kändisar står i kö för att få bära hennes couture-skapelser av ett specialtillverkat acetat. I egenskap av en solglasögonens drottning med gränslös kreativitet är Anna-Karin Karlsson, AKK, en självklar vinnare av DV Guldknappen Accessoar 2013

AKK har fått mycket uppmärksamhet för sina fantasifulla och exklusiva solglasögon. Rosor och djurmönster är vanlig dekor, men tydligast är Anna-Karin Karlssons tillgivenhet för katter – både vilda och tama.  Paret som valts ut till Månadens föremål är en lek med så kallade ”kattögon-glasögon”. De är tvåfärgade med svart utsida och leopardmönstrad insida. Överst på bågen, skjuter två böjda flikar upp, liknande kattöron. Modellen heter ”When Trouble Came to Town” ur kollektionen ”Perfecting the Art of Dying Alone” från 2013.

Källor

Pumpaporträtt

2014-10-30 14:18
'Red Turban''Blue Hubbard''Rouge vif d´Etampes'

Lagom till Halloween presenteras här några av de pumpor och vintersquashar som skördats i Julitas trädgård det utmärkta pumpaåret 2014.

'Red Turban' är en turbanpumpa med mörkrött skal och vita och gröna strimmor. Pumpan (eller vintersquashen som det egentligen är) har fått sitt namn eftersom det uppväxta blomfästet gör att frukten får en turbanliknande form. Man kanske kan tro att detta är en modern sort (så som folk ofta tror om växter med ”konstigt” utseende) men turbanpumpor har odlats i minst 200 år. De används idag oftast till prydnad, men fruktköttet går också utmärkt att äta.

'Blue Hubbard', här i varianten Large, är en av mina vintersquashfavoriter för sin form och blågrå färg. Köttet är snyggt orangefärgat med nötig, lite söt smak. Det finns flera olika Hubbardsquash-typer och de har odlats länge i Nordamerika, möjligen ända sedan 1700-talet. De större varianterna har väldigt bra lagringsegenskaper och kan hålla i över ett år. Den här varma sommaren var perfekt för squash- och pumpaodling och vår största 'Large Blue Hubbard', vägde 14 kilo!

En ny sort för i år, som inte heller gjorde någon besviken, var 'Rouge vif d´Etampes'. Denna är som namnet antyder, en fransk pumpa, odlad åtminstone sedan början av 1800-talet. Den mörknar under lagring från orange till röd och passar bra till soppa, marmelad och paj. Den är mycket vacker med sina åsar och sin lite tillplattade form – en riktig pumpa-pumpa (men lite för platt för att skära ut ögon och mun ur)!

Om det förresten är någon som undrar över skillnaden mellan pumpa och vintersquash, så är det lite rörigt, men de flesta pumpor tillhör arten Cucurbita pepo och de flesta vintersquashar tillhör arten Cucurbita maxima. Både pumpor och squashar får hårt skal och går bra att lagra, olika länge beroende på sort. Vintersquash har matigare och fastare kött än pumpa och har ofta en nötaktig smak. Förr kallades pumpafrukter för kurbits i Sverige, jämför det vetenskapliga släktnamnet Cucurbita.

Holmqvist, Klara

Sektionschef Trädgård

Julita gård

08-519 545 28

klara.holmqvist@nordiskamuseet.se

Sidor

Subscribe to