Liljor, nejlikor och flammande tulpaner - november 2016

2016-10-31 09:47

År av kunskapsinhämtning ligger bakom åkdynan som är november månads föremål.

Det är med beundran och respekt jag tar mig an en textil vävd på en bondgård i Skåne omkring år 1800, då jag vet att kvinnan som vävde textilen i fråga tog hand om fåren som gav ullen, odlade linet eller hampan som utgjorde varpen, behandlade ullen och varpämnet, samt färgade garnet, för att få ett material att väva av.

Vid sidan av materialkännedomen skulle hon också ha en repertoar av mönster, som dels traditionen bjöd, dels var egna kompositioner. Mönstrens huvudmotiv hämtades från Bibeln och från den skånska berättartraditionen.

Runt huvudmotivet har blommor och bladverk haft sin givna plats, ibland mycket naturalistiskt framställda, ibland stiliserade på gränsen till oigenkännlighet. Tulpanen har haft en framträdande plats, liksom nejlikan och liljan.

Tekniken som de skånska kvinnorna kom att kalla för att väva flamskt hade sina rötter i Frankrike, men utvecklades och nådde sin konstnärliga höjdpunkt i Nederländerna under 1500-talet, där verkstäder sattes upp för att tillgodose de europeiska furstarnas och högadelns efterfrågan på vävda tapeter. Även de nordiska kungarna kom på 1500-talets andra hälft att kalla på vävare från kontinenten.

Att det var kvinnorna i Torna och Bara härader som kom att bli skickliga flamskväverskor är inte så konstigt då de befann sig på landsbygden runt Malmö och Lund. Ett område som de professionella vävarna, de så kallade ”kussemakers” verkade i från omkring 1700 efter att adeln och städernas borgare inte längre efterfrågade deras produkter. Nu var det prästgårdarna och det övre skiktet i bondesamhället som blev deras uppdragsgivare. Men redan på 1770-talet hade de skånska kvinnorna i präst- och bondemiljö tagit över flamskväveriet från de professionella vävarna.

Det är bouppteckningarna som avslöjar att man vävde flamskt på gårdarna, då det gjordes skillnad på liggande och stående vävstol, liksom på textiliernas olika tillverkningstekniker. Dessa togs noggrant upp och efter dem sattes värdet. Textilen var ett kapital som noggrant skulle förtecknas och värderas, vilket gör att bouppteckningarna idag är ovärderliga källor. Flamskvävnaderna som skapades var inte tänkta för avsalu eller gjorda på uppdrag av någon, utan kom att ingå som en del i gårdens kapital och döttrarnas hemgift.

Hur lärde sig då kvinnorna tekniken? Sannolikt genom att analysera vävnader.

En kvinna som växte upp omkring 1800, oavsett ståndstillhörighet, lärdes upp av äldre generationer i textila tekniker. Det hörde till fostran och utbildning.

I de skånska flamskvävarsläkterna fick döttrarna sätta sig vid flamskvävstolen som mycket unga, för att vid 15-16 års ålder klara av de mest intrikata mönsterkompositioner. Vid samma ålder påbörjade de sin hemgift som skulle förfärdigas av dem själva som ett bevis på att de var en duglig blivande hustru. Så att analysera en vävnad tillhörde inte det omöjliga.

De skånska allmogekvinnornas mönster skiljer sig inte nämnvärt från de som yrkesvävarna, i Malmö och i de danska och tyska städerna, använde sig av. Visst omformade de mönstren efter eget tycke och smak, men motiven känns igen. Inte minst när det gäller att framställa ymniga tulpaner och andra blommor eller akantuslikande bladverk.

 

Källor:

NM.0001233 Åkdyna, Dalby, Torna härad, Skåne. Motiv Två urnor två par. Förvärvad den 5 december 1873 genom konstnären Jacob Kulle. Känd för sina målningar som skildrade livet i helg och söcken i Torna härad.
http://digitaltmuseum.se/search?owner_filter=S-NM&query=NM.0001233
Fischer, Ernst, Flamskvävnader i Skåne, Nordiska Museets handlingar: 59, Lund 1969
Flatweaves from Fjord and Forest, Scandinavian Tapestries of the 18th and 19th Centuries, London 1984, s. 53, pl. 16
Gammal allmogeslöjd från Malmöhus Län, 1916-1951, pl. 230, s. 110

Warberg, Ulla-Karin

Intendent

Avdelning Kulturhistoria

08-519 545 38

ulla-karin.warberg@nordiskamuseet.se