Ljus i vårt hus!

2016-10-20 10:05
Johanna lägger sista handen vid ett av ljusen i utställningen.Sparsamt med ljus hos majoriteten av befolkningen. Ljus var dyrt.Många ljus speglade ägarens rikedom, och var ett effektivt sätt att skylta med den.

I går kom rekvisitören Johanna Thelander hit med ljusen hon tillverkat till utställningen Nordiskt ljus. På grund av Nordiska museets krav på vikt, material, utseende, diameter och längd har hon tillverkat ljusen ett och ett. 

Ljusen är därför unika, inget är det andra likt, men utseendet hålls förstås ihop i kronor, kandelabrar och ljusstakar. Ljusen ser också olika ut beroende på om de skall se ut som stöpta eller gjutna, som talg- eller vaxljus. Det är ett fantastiskt hantverk. Rätt sorts ljus på rätt plats är viktigt för berättelsen om människans strävan efter belysning. 

Kollegorna på museet är fascinerade av ljusen och har olika planer för var de skall placeras sedan Nordiskt ljus stängt. 

Det viktigaste budskapet i utställningen är att mörker fram till för drygt hundra år sedan var det naturliga och ljusET det speciella.

Belysning har genom historien var dyrbart och arbetskrävande, de ljus och lampor som fanns har givit svagt ljus och inte varit tillgängliga för alla. Ljuset, eller snarare mörkret, satte gränser för människans verksamhet.

 

Tänk dig strömavbrott dag och natt året runt där tändstickor inte finns, inte heller ficklampor eller stearinljus, och att du har fem talgljus som skall räcka I ett halvår.

Eld måste tändas med eldstål, flinta och fnöske som du skall hitta och hantera i mörkret. Det går snabbare att gå till grannen och låna eld tänker du, men utomhus är det mörkt och du har inget att lysa dig med. Det livet krävde planering.

En familj på landsbygden, där de flesta bodde, hade bara tillgång till ett tiotal talgljus per år. Elden var där den viktigaste belysningen. För människor i städerna och i herrgårdar på landet var talgljus en nödvändig vardagsbelysning som användes sparsamt. Belysning var en social markör, ju mörkare desto fattigare.

Eftersom ljus var dyrt var många ljus ett effektivt sätt att visa sin rikedom. Många tända ljus, vare sig de var nödvändiga för belysningen eller inte, var ett synligt bevis på ett välbärgat hushåll, och antalet tända ljus visade hur fin en fest var. Memoarförfattare, däribland Årstafrun, Märta Helena Reenstierna som skrev dagbok 1793-1839, noterade alltid hur många ljus som varit tända när hon varit på en bjudning, och hon berättade också hur många ljus hon själv hade tänt under ett kalas. Till vardags skrev hon sin dagbok vid ett ensamt talgljus.

Inte förrän fotogenlampan blev var mans egendom under 1800-talets andra hälft blev belysningen demokratisk. Fotogenen var dyr i början, den kostade 77 öre litern vid introduktionen 1860, men priset sjönk till 16 öre litern 1890. För första gången i historien blev ljusa miljöer inte ett sätt att skryta utan något som var åtkomligt för alla.