Löss mot matleda

2014-05-22 10:50
Luskamning i början av 1900-talet. Manskog socken, Värmland. Foto av Nils Keyland, Nordiska museet.

Häromdagen ringde en författare, med några frågor om gröten och dess plats i bondesamhällets kost, till mig. Vi hade ett intressant samtal och efter att ha pratat om gröt och annan mat en stund kom vi in på ämnet matleda.

Brist på aptit, särskilt hos barn, var ett problem förr. En orsak var att maten kunde bli enahanda och torftig, särskilt på senvintertid och på våren när förråden började tryta. En annan orsak kunde kanske vara att aptitlösheten var ett symptom på någon sjukdom eller problem, som man inte kände till. I det folkliga tänkande fanns andra förklaringar: om mamman äcklades över något under graviditeten kunde barnet få matleda, om man dräpte ohyra vid bordet eller åt på dass kunde följden bli matleda.

Matledan sågs som en sjukdom i sig och pågick den länge blev den drabbade naturligtvis svag och orkeslös. Därför var det viktigt att få bukt med problemet, och i det folkliga botande fanns olika kurer som man trodde skulle ge aptiten tillbaka. Dessa innebar ofta att den sjuke fick äta äckliga saker. Det låter kanske ologiskt för oss men tanken rimmar väl med ett av de grundläggande dragen i folkmedicinen: sjukdomen var ett levande väsen som skulle drivas ut ur kroppen. Ett sätt att bota matledan var att i smyg lägga löss på en smörgås och ge till den sjuke att äta.

”Varför löss?” tänker du kanske nu. Ett svar skulle kunna vara att lössen ökänd aptit tänktes övergå till de sjuke, då denne åt en lus. Men, som Carl-Herman Tillhagen skriven i sin bok Folklig läkekonst, det finns en annan förklaring, som kanske är mer trolig: lössen sög människoblod och den som åt en lus fick också i sig lite av detta. Blod ansågs vara mycket kraftfyllt och genom att äta lössen troddes den sjuke få del av blodets kraft.